Piñata på barnens dag

Det är inte helt lätt att inse hur fattigt Guatemala är när man sitter här i en stor, fräsch lägenhet med alla möjliga moderna bekvämligheter runt omkring sig (förutom Internet - Martin ordnar från jobbet!), och nyss har avnjutit en delikat lunch på någon flådig restaurant. I de kvarter där vi bor för tillfälligt har få guatemalaner råd att bo, och de som gör det har snarare läskigt mycket pengar –klicken medelsvensson är ganska liten här. I lördags förmiddag när vi kom hem från affären var det barnkalas på gården. Eftersom det hela var uppbyggt kring lekplatsen samtyckte jag när Agnes ville vara med en liten stund. En liten rosalila ballongvärld var uppbyggd kring rutschkanan och det fanns ett stånd med popcorn, blåsbubblemaskin och sockervadd, tårta med lilla sjöjungfrun, samt två tonårstjejer som uppträdde och försökte ”uppvigla” 1 till 6-åringarna till sång och dans. Efter en stunds uppträden var det lunchdags (vi stannade inte på det, men det såg ut som om det skulle vankas varmkorv, så det kändes ju tämligen bekant från våra kalas därhemma). Innan utfodringen började samlades barnen kring en ”piñata”. ”Piñata” är en cirka meterlång pappdocka, ofta någon Disneyfigur, fylld med godis. Barnen slår på dockan tills den går sönder och godiset trillar ner på marken så att barnen kan samla upp det –lite annorlunda fiskdamm helt enkelt. Eftersom vi dagen innan hade varit med när vår spanskskola hade firat ”Día del niño” på en lågstadieskola i ett mycket fattigt område, och då haft åtskilliga olika piñatas så visste Agnes mycket väl vad som var i dem. Så när det hade blivit ett litet hål i piñatan på kalaset så skyndade hon fram, stack upp handen och norpade åt sig lite godis. Ja, godis tycker alla barn om, oavsett bakgrund och uppväxtförhållanden. Och man kan lugnt säga att de barn vi träffade på fredagen respektive lördagen hade olika förutsättningar. Skolan låg som sagt i ett fattigt område en dryg halvtimme från huvudstaden, och det som kändes mest jobbigt var inte att se de barn som uppenbarligen inte kom från några välbärgade hem, utan den skock med ungar som trängdes utanför stängslet och tittade in på våra festligheter –de barn vars föräldrar som inte ansåg sig ha råd med skrivböcker och pennor, och således fick de inte gå i skolan trots att själva skolan är gratis för alla. Brrr, det är alldeles för många som har det svårt! Vår skolas insamlingar hade emellertid varit så framgångsrika att vi kunde dela ut både godis och bollar även till barnen utanför, och jösses vad små söta barnnävar kan samla ihop bara viljan finns där. (Som präktig svensk kan man ju tycka att det vore bra om man kunde, om än inte helt byta ut, så åtminstone komplettera allt godis med att även dela ut tandborstar….kanske så småningom).