Más rico que en mi casa

Gästinlägg: När man tänker tillbaka på en sådan här händelserik resa fastnar tankarna genast vid vissa saker och episoder. De flesta roliga och trevliga men andra mindre roliga. De mindre roliga minnena försöker vi snabbt radera. Som att vi på inresan fick sitta i ett dygn på ett tråkigt hotell vid JFK flyplatsen i New York och invänta ett flyg. Och att väskan med barnens kläder kom till Guatemala fem dagar försenad efter en alldeles egen World Tour. Fattigdom och våldsamheter som ständigt är närvarande i Guatemala är väl inte saker som vi ska minnas med glädje men absolut inte glömma. De roliga och trevliga händelserna kommer vi däremot att med glädje hålla i minnet under lång tid – förmodligen för hela livet. Som de första heta dagarna på resan i Monterrico med poolbad, Stilla havets vågor - stora så att de välte omkull oss, lata timmar i hängmattan med en god bok och pyttesmå tortugas som vi förhoppningsvis hjälpte ner till ett långt liv i havet. Vi kommer också med glädje att minnas den andra turen med vackert slingrande vägar till Panajachel vid den vulkanomringade Atitlánsjön. Då vi första dagen tog en båtresa över sjön till först Santiago Atitlán, där Mayaindianernas marknadsstånd sålde en hel del fysiska minnen till vissa av oss, och sedan till San Marcos där vi åt god indisk curry. Vi kommer också att minnas den andra dagen i Panajachel med djungelvandring där vi såg vilda apor, coatis (ringsvansad näsbjörn) och fjärilar. Vi kommer förmodligen aldrig heller att glömma den gamla vackra staden Antigua vid foten av vulkanen Agua. Att grilla marshmallows i glödande lava från den aktiva vulkanen Pacaya har nog också etsat sig fast i minnet för resten av livet. Men tydligare än allt det som nämnts ovan kommer vi att minnas två saker: Pia och Martins fantastiska gästfrihet där de hjälpte, guidade och körde oss till alla möjliga och omöjliga platser och … MATEN. Lucilas kokkonster fick oss alla, och våra magar, att häpna måltid efter måltid. Den fick också Ludvig att lära sig den spanska frasen i rubriken ovan ”Más rico que en mi casa - mycket godare än hemma”. Tack Pia, Martin, Agnes och Isak för att ni gav oss alla dessa fantastiska minnen hälsar resten av Holmbergklanen. /Kent

Den sjön, den döende

Det är inte alltid man råkar beskåda det som blir ett mediefenomen innan det hunnit bli det. Och i Guatemala är det frågan om det är något positivt att få den chansen. Det var det i alla fall inte denna gång. Vi var förra helgen uppe vid Atitlán-sjön, Guatemalas kanske mest kända turistattraktion och en förtrollande plats, med den tappra besökarskaran från Holmbergsklanen. Man vill ju visa det fina för de långväga gästerna. Och så möts man av cyanobakterieskum och algblomning av en sådan prakt att skivorna av rabarbersoppeliknande gegga aldrig verkade ta slut när vi cruisade från Panajachel till Santiago Atitlán. Den klassiska blå ytan var liksom inte helt blå längre, inte ens på avstånd. Frågade båtkillen som sade att det var tillfälligt, att det flutit upp efter ett mindre jordskalv ett par veckor tidigare. Lät väl lite konstigt, men jag lät mig nöjas. Men redan i måndags började mediemaskineriet här rulla efter att en massa bilder börjat cirkulera på Youtube och Facebook. Jag lärde mig vad algblomning heter på spanska. Igår handlade 3 av 6 krönikor i vår dagstidning om den kritiska situationen för sjön. Allt medieljus har svängt emot frågan. Vicepresidenten och miljöministern har idag svettats och försökt framstå som handlingskraftiga när man presenterat gamla avlagda åtgärdsplaner som samlat damm i tio år. Bättre sent än för sent, kan man hoppas.

Ännu en "tragedy of the commons" i ett land som verkar ha specialiserat sig på det där tragiska? Jag blev ledsen i alla fall. Ovan en egen bild; mer finns bl.a. här om man gillar att gotta sig åt elände. Kanske sjunker det undan så småningom, men precis som i Österjön lär fenomenet återkomma och förvärras om inte verkliga krafttag tas. I ett land med stora ekonomiska bryderier och med kronisk politisk kris är det frågan om kapaciteten finns för det.

Sverigebilden efter Stieg

Jag satt där i panelen på ett utvärderingsseminarium för ett stöd som Sverige finansierat; återuppbyggnad efter orkanen Stan. Försökte komma på kloka saker att säga. Mitt i en kort paus lutar sig den lokale chefen för FN-organet FAO, en spanjor, över mot mig, och frågar: "Varför är det så mycket våld mot kvinnor i Sverige?"

Ja, man kan ju bli överraskad av mindre. Men det han egentligen ville diskutera var Stieg Larssons milleniumtrilogi, som han var helt begeistrad av. Eftersom jag av någon anledning som jag inte lätt kan förklara ofta undviker att läsa böcker, se filmer/TV-serier osv som "alla" läst/ser/sett, kunde jag inte hjälpa honom till större förståelse för fenomenet Stieg Larsson. Men jag blev lite triggad. Och är man svensk representant utomlands kanske man borde ha bättre koll på aktuella svenska bidrag till den globala populärkulturen. Det var några månader sedan. Och det är redan ett par månader sedan jag läste ut tredje och sista delen av Millennium-serien.

När man är "insatt" är det ännu häftigtare att se genomslaget. Till och med här i Guatemala. Första och andra delen ligger etta och tvåa på försäljningstopplistan på Centralamerikas största bokhandel. Och trean har precis kommit ut - säljer slut så fort den kommer in säger de. Och igår var Stickans nuna på framsidan av en av de stora dagstidningarna. Igen, för andra gången på några månader. Hans eget öde gör naturligtvis framgången för böckerna medialt mer eggande.

Vad det betyder för bilden av hur kvinnor behandlas i vårt hemland vet jag inte. Men det är liksom skönt att Zlatan har lite svensk konkurrens i landets mainstream-media. Och utöver framsidorna måste jag personligen säga att levande legenden, personliga favoriten och Nobelpristagaren i litteratur Mario Vargas Llosas recension av trilogin (länk här, på spanska) är det häftigaste. Han inleder med att berätta om hur hans bakgrund ibland förgiftat glädjen med att bara läsa. Men sedan är det ren hyllning, inte minst av de många starka, drivande och mångsidiga kvinnorna som "porträtteras" i serien. "Repito, sin ninguna vergüenza: fantástica." - "Jag repeterar, utan någon som helst skam, fantastiskt". Och Vargas Llosa avslutar: "¡Bienvenida a la inmortalidad de la ficción, Lisbeth Salander! "Välkommen till fiktionens odödlighet, L.S!".

Ja, må hon leva.

Bättre här än i Barcelona

Relativ stiltje på bloggfronten. Men det är klart, hur ska det hinnas med sådant också när hela klanen Holmberg är på besök. Mycket mat ska ätas, det ska diskuteras än det ena än det andra (inte minst hur mycket ersättning man kan få för 24h försening på utresan och därtill en borttappad väska) och så ska det vara lilla drinken och så där. Någon ska också försöka klämma in några arbetstimmar däremellan. 3 dagar på Stilla Havskusten är i alla fall avklarade för merparten, med tuffa vågor, små havssköldpaddor, pool, sol och välgörande värme. Imorgon bär det av till Atitlánsjön för packet, mäktiga vyer tre timmar med kurvor bort från huvudstaden. Agnes och Isak njuter till fullo av mormor, morfar, moster&morbror och så storkusinerna - helt plötsligt slipper jag och Pia nöjet av att ha dottern kommande till oss varje natt. Tur att vi har Isak också.

American Airlines säger att den borttappade väskan ska ha varit i Barcelona och vänt. Och att den ska komma hit imorgon. Det är nog bäst det, för den allmänna semesterfriden. Och så att killarna inte sliter ut sina enda par kalsonger.

Up for 4?

Våra hemliga föräldraspråk har ju blivit upptäckta efterhand av barnen. Så nu blir det knackig franska när vi behöver avhandla hemligheter i barnens närvaro. En av Agnes bästa kompisar har dock franskspråkig mamma och tittade lurigt på oss för ett tag sedan när vi utbytte viktiga uppgifter: "Det där är francais. Jag ska lära mig francais också." OK. Inget fel på självförtroendet i alla fall, men vi ska nog försöka hålla igen.

Idag var det kvartssamtal på Agnes skola. Skriftliga omdömen för första kvartalet på skolåret delades också ut. Agnes, som är bland de äldsta i sin "Pre-Kinder"-klass, ligger mycket bra till på alla "akademiska" områden (som de säger). Enbart på 2 punkter inom "social skills" (av över 50 i hela "omdömet") ansågs hon behöva stöd/förbättra sig för att nå förväntningar (accepting consequences of actions; demonstrating problem solving abilities). Ingen överraskning för oss som dagligdags erfar en dotter som bryter ihop över att inte få vara den som får stänga av TVn eller när hon råkar skriva en bokstav fel. Men det roligaste var att hon i kommunikationen/engelskan på 2 månader nått en helt ofattbart bra nivå. Bra uttal, helt OK ordförråd, total orädsla i att prata och förklara, och förståelse i topp. Vi är förbluffade, och kanske ännu lite mer stolta än tidigare.

Bananer ja, köttbullar nej

I den allra sista skälvande övertidsminuten kvitterade USA mot Costa Rica i VM-kvalets sista omgång (vi pratar fotboll, alltså), vilket gjorde att såsom trea i kvalgruppen med biljett till Sydafrika stod helt plötsligt: Honduras - bättre målskillnad än Costa Rica blev det som avgjorde. Väldigt kul och kanske välbehövligt för ett väldigt splittrat land. Glädjen rapporteras som vild. Den politiska krisen fortgår i Honduras sedan statskuppen i juni utan lösning, trots högoktaniga medlingsförsök från internationellt håll, och har lett till stor (större) polarisering i landet. Men åt fotbollsframgången kan alla honduraner glädjas. Förhoppningsvis kommer de val som är planerade att hållas in landet inom några veckor att innebära att en ny ledning med politisk legitimitet nationellt och internationellt kan erkännas. Men det är långt ifrån säkert.

Efter att ha sett lite av några matcher kan jag säga att det inte är en total orättvisa att Honduras går till VM. Bananrepublik politiskt, möjligen, men i fotboll får faktiskt sägas att de stått för mer framåtanda än de svenska köttbullarna. Det lär inte räcka till VM-final, men jag kommer nog ändå att hålla lite grann på Honduras när det drar igång i Sydafrika.

Och Guatemala då? De åkte ut med buller och bång i tidigare kvalomgång, och hade svårligen räckt till mot Mjällby eller Ängelholms FF. Ryktena går att i som på så många andra områden här i landet är det kontakter och pengar som avgör möjligheten att få plats i truppen, inte kompetensen. Vem vet, men de var verkligen dåliga.

Svett, järnrör och blinkande stjärnor

Tänkte att en liten uppföljning vore på sin plats, innan det blir helt inaktuellt. Panama-weekend: epilog!

Att på sista kvällen kunna sitta på balkongen till hotellet i Panama utan att svettas var en trevlig överraskning; temperaturen lite lägre än tidigare, kanske ner mot 26-28 grader. Lägg till en gnutta havsbris så är det inte ologiskt trots att tropisk inramning för oss brukar betyda ymnig avrinning. Inte blev det sämre av hämtmat och kall öl, sovande barn i rummet innanför, och utsikten över kanalinfarten och de mindre öarna ute i Stilla Havet utanför kusten, molnformationerna ute till havs som lystes upp med blott några få sekunders mellanrum av de tillsynesvis obligatoriska åskväder som varje kväll dragit runt där ute.

Men vi hade ju svettats en hel del innan på dagen. ”Frivilligt” när vi varit på liten djungelvandring på förmiddagen (det var innan den tropiska regnskuren ledde till "total" fuktighet), högst ofrivilligt när vi på vägen in till Panama Citys äldsta stadskvarter hamnade mitt emellan busar som, väl söndagsuppölade, sökte spöa skiten ur varandra med järnrör. Pia hittade backen på vår automatare föredömligt snabbt. Gamla stan har väl, detta undantaget, annars stor potential att bli en turistmagnet när väl renovering och gentrifiering kommit lite längre – många hus med charmig kolonialstil och ofta med fantastisk utsikt över havet eller in över bukten och mot skyskraporna i det moderna city. Agnes tyckte att Panama kändes lite som NYC, och faktum är att det inte är lika ”far off the mark” som man skulle tro om man inte varit här. Eller vad sägs?

Men barn alltså – de är ju… så mycket. Hela tiden. Måste försöka uppskatta mer. Som att inte fokusera på att de rejsar runt som tokiga och riskerar försvinna eller krocka med någon på Tocumen-flygplatsens avgångshall i rusningstid, utan inse att det är en ynnest att få höra sin sons ganska späda stämma ljuda över det mäktiga bakgrundssorlet: ”Twinkle twinkle little staaaar….”. Lillkillen har talang – kanske inte ännu så mycket på att sjunga som att kunna göra sin syster tokig när han börjar ljuda varje melodi hon börjat på i kanon (kaanon?).

24h i kanalzonen

Pia: Efter en smärtfri flygtur kom vi igår fram till Panama City. Vi började vår långweekend med att få våra fördomar om biluthyrningsfirmor bekräftade. De $80 som vår hyrbil skulle kosta för tre dagar visade sig bli $180! OK, vi hade visserligen tyckt att det lät osannolikt billigt, men att det skulle kosta mer än dubbelt så mycket gick vi bara inte med på. Med barnen som offerlamm (de började bli aningen trötta och hungriga) så började vi shoppa runt efter bättre pris. Det tog dock inte så väldigt länge innan vi blev nöjda och susade iväg i en udda Nissan mot vårt hotell vid Panamakanalens mynning och vårt förbokade rum med kanalutsikt. Nöjda. Lille Isak somnade dock ifrån allt under bilfärden och först i morse vaknade han (5.30!) och blev stormförtjust när han såg poolområdet och lekplatsen. Nöjd var han också över att kunna spana in alla båtar som passerade (as big as they get), men onekligen var det nog så att den detaljen roade mest mig. Sitter nu och skriver på balkongen och njuter av den sköna värmen som dröjer sig kvar efter den heta dagen, och hör såväl cikaderna som båtarna som tuffar förbi. Nu ska jag gå och ta en snabb dusch in vår room-service-mat kommer, så Martin får berätta om dagens utflykt till den karibiska kusten.

Martin: Panama Citys skyskrapor och den nya motorvägen som förbinder huvudstaden, vid Stilla Havskusten i söder, och andra staden Colon vid karibiska kusten i norr, gör att man känner att man är i ett klart mer ekonomiskt utvecklat land än Guatemala. Men kostar det så smakar det. Totalt 5,80 USD (Panama är helt dollariserat) i motorvägsavgifter för 5 mil - och lika mycket tillbaka förstås. Längre än så är det nämligen inte att korsa kontinenten här (de grävde ju en kanal här också....). Först var det tänkt att vi skulle åka förbi frihandelszonen i Colom, där man ska kunna köpa allt möjligt skattefritt, men när man glömmer passen på hotellrummet så går ju inget sådant för sig. Så vi åkte till lilla byn Portobelo längre österut på karibiska kusten iställlet. Där tittade vi på lite gamla rester av spanska fort från 1700-talet som byggdes för att försvara bosättningen mot elaka brittiska pirater (som ändå lyckade inta byn/staden). Efter lunch slog vi oss också på en förhandling med en lancha-ägare om en tur till en isolerad sandstrand längre ut på kusten. Mästerförhandlare Pia sänkte kostnaden med en tredjedel - sen bar det iväg. OK, det var mest molnigt (det är ju regnsäsong), stranden visade sig vara väldigt kort och väldigt smal med väldigt mycket uppblåst träbråte, vattnet var strömt och därmed lite suddigt MEN det var trots detta ändå några badtimmar i Karibien. Och det är ju ändå just detta. Agnes testade nya snorkelsetet - hon är fantastiskt duktig, och vi spanade på lite koraller och fiskar. Luncherfarenheten på en lokal krog hade varit av det sämre slaget så vi tog senare vår tillflykt till Colons bidrag till ett av alla de där ställena "under the golden arches" för barnutfordring innan vi åkte tillbaka till huvudstaden. Barnen borde ha slocknat men bestämde sig för att ha 45-minuters uppvisning i hatkärlek, skrik och kamp om en kudde istället. Förhoppningen är att de sover lite längre imorgon bitti i alla fall.

Officiellt invigt

I fredags hade vi den formella invigningen av de nya ambassadlokalerna på 11:e våningen i ett nybyggt höghus på en av Guatemala Citys stora avenidor. Normalt sett så skickas något högdjur ut från Sverige för att delta i dylika övningar, men med EU-ordförandeskap och allt så blev det tji med det för lilla oansenliga Guatemala. Vi fick klara oss själva - själva invigningen effektuerades gemensamt av vår ambassadör Ewa Werner Dahlin och Guatemalas vice utrikesminister Lars Pira, vars släkt har svenskt påbrå (och han har delvis gått i skolan i Sverige och pratar utmärkt svenska). Det pratades lite om vikten av våra relationer och om det myckna glaset i konstruktionen som signal för öppenhet och transparens. Ja, ni kan ju gissa. Men mest var det drinkar, snittar och småsvettigt minglande.

Via denna länk kommer ni till ambassadens hemsida där lite foton på folk lagts ut. Själva texten finns bara på spanska (än så länge...?). Spana in foto nr8 i alla fall.

Träd stilfullt in i herdarnas by

Byn Pastores (=Herdarna) som ligger utanför Antigua är känd för en enda sak. Läderstövlar. Byn är inte egentligen mycket mer än en radda hus längs en avfartsväg till den nya fina vägen mellan Chimaltenango och Escuintla, men det roliga är att i det närmaste varje hus har försäljning av, och i många fall också produktion av, stövlar. Boots. Om där finns 100 hus så finns det 80 boots-butiker av varierande storlek och ambitionsnivå. Kluster på ekonomspråk. Hela familjen hade en ganska rolig timma där för en liten tid sedan. Och med priser på under 300 kr för ett par handsydda äkta läderboots av Texasmodell kan man ju inte låta bli. Eller?

Spana in alligatorskinnet som hänger bakom Agnes - made for walking...?

Irriterande publikfrieri?

Det är söndag; dag efter fest. Så fast jag vet att de flesta vill läsa om Guatemalas politiska och ekonomiska situation på denna blogg (eller hur?) så orkar jag inte riktigt vara kreativ i det ämnet. Det blir det bara en helfärsk poolbild på lilla A istället. Vet att det höststormar hemma, så det blir naturligtvis med risken också att göra er lite avundsjuka som jag berättar att vi har 24 grader och härligt ljusblå himmel. Må så vara. Have a nice Sunday.