Den sjön, den döende

Det är inte alltid man råkar beskåda det som blir ett mediefenomen innan det hunnit bli det. Och i Guatemala är det frågan om det är något positivt att få den chansen. Det var det i alla fall inte denna gång. Vi var förra helgen uppe vid Atitlán-sjön, Guatemalas kanske mest kända turistattraktion och en förtrollande plats, med den tappra besökarskaran från Holmbergsklanen. Man vill ju visa det fina för de långväga gästerna. Och så möts man av cyanobakterieskum och algblomning av en sådan prakt att skivorna av rabarbersoppeliknande gegga aldrig verkade ta slut när vi cruisade från Panajachel till Santiago Atitlán. Den klassiska blå ytan var liksom inte helt blå längre, inte ens på avstånd. Frågade båtkillen som sade att det var tillfälligt, att det flutit upp efter ett mindre jordskalv ett par veckor tidigare. Lät väl lite konstigt, men jag lät mig nöjas. Men redan i måndags började mediemaskineriet här rulla efter att en massa bilder börjat cirkulera på Youtube och Facebook. Jag lärde mig vad algblomning heter på spanska. Igår handlade 3 av 6 krönikor i vår dagstidning om den kritiska situationen för sjön. Allt medieljus har svängt emot frågan. Vicepresidenten och miljöministern har idag svettats och försökt framstå som handlingskraftiga när man presenterat gamla avlagda åtgärdsplaner som samlat damm i tio år. Bättre sent än för sent, kan man hoppas.

Ännu en "tragedy of the commons" i ett land som verkar ha specialiserat sig på det där tragiska? Jag blev ledsen i alla fall. Ovan en egen bild; mer finns bl.a. här om man gillar att gotta sig åt elände. Kanske sjunker det undan så småningom, men precis som i Österjön lär fenomenet återkomma och förvärras om inte verkliga krafttag tas. I ett land med stora ekonomiska bryderier och med kronisk politisk kris är det frågan om kapaciteten finns för det.