Gästinlägg: När man tänker tillbaka på en sådan här händelserik resa fastnar tankarna genast vid vissa saker och episoder. De flesta roliga och trevliga men andra mindre roliga. De mindre roliga minnena försöker vi snabbt radera. Som att vi på inresan fick sitta i ett dygn på ett tråkigt hotell vid JFK flyplatsen i New York och invänta ett flyg. Och att väskan med barnens kläder kom till Guatemala fem dagar försenad efter en alldeles egen World Tour.
Fattigdom och våldsamheter som ständigt är närvarande i Guatemala är väl inte saker som vi ska minnas med glädje men absolut inte glömma. De roliga och trevliga händelserna kommer vi däremot att med glädje hålla i minnet under lång tid – förmodligen för hela livet.
Som de första heta dagarna på resan i Monterrico med poolbad, Stilla havets vågor - stora så att de välte omkull oss, lata timmar i hängmattan med en god bok och pyttesmå
tortugas som vi förhoppningsvis hjälpte ner till ett långt liv i havet.
Vi kommer också med glädje att minnas den andra turen med vackert slingrande vägar till Panajachel vid den vulkanomringade Atitlánsjön. Då vi första dagen tog en båtresa över sjön till först Santiago Atitlán, där Mayaindianernas marknadsstånd sålde en hel del fysiska minnen till vissa av oss, och sedan till San Marcos där vi åt god indisk curry. Vi kommer också att minnas den andra dagen i Panajachel med djungelvandring där vi såg vilda apor, coatis (ringsvansad näsbjörn) och fjärilar. Vi kommer förmodligen aldrig heller att glömma den gamla vackra staden Antigua vid foten av vulkanen Agua.
Att grilla marshmallows i glödande lava från den aktiva vulkanen Pacaya har nog också etsat sig fast i minnet för resten av livet.
Men tydligare än allt det som nämnts ovan kommer vi att minnas två saker: Pia och Martins fantastiska gästfrihet där de hjälpte, guidade och körde oss till alla möjliga och omöjliga platser och … MATEN. Lucilas kokkonster fick oss alla, och våra magar, att häpna måltid efter måltid. Den fick också Ludvig att lära sig den spanska frasen i rubriken ovan ”Más rico que en mi casa - mycket godare än hemma”. Tack Pia, Martin, Agnes och Isak för att ni gav oss alla dessa fantastiska minnen hälsar resten av Holmbergklanen. /Kent
Fattigdom och våldsamheter som ständigt är närvarande i Guatemala är väl inte saker som vi ska minnas med glädje men absolut inte glömma. De roliga och trevliga händelserna kommer vi däremot att med glädje hålla i minnet under lång tid – förmodligen för hela livet. Som de första heta dagarna på resan i Monterrico med poolbad, Stilla havets vågor - stora så att de välte omkull oss, lata timmar i hängmattan med en god bok och pyttesmå tortugas som vi förhoppningsvis hjälpte ner till ett långt liv i havet. 
Vi kommer också med glädje att minnas den andra turen med vackert slingrande vägar till Panajachel vid den vulkanomringade Atitlánsjön. Då vi första dagen tog en båtresa över sjön till först Santiago Atitlán, där Mayaindianernas marknadsstånd sålde en hel del fysiska minnen till vissa av oss, och sedan till San Marcos där vi åt god indisk curry. Vi kommer också att minnas den andra dagen i Panajachel med djungelvandring där vi såg vilda apor, coatis (ringsvansad näsbjörn) och fjärilar. Vi kommer förmodligen aldrig heller att glömma den gamla vackra staden Antigua vid foten av vulkanen Agua. 
Att grilla marshmallows i glödande lava från den aktiva vulkanen Pacaya har nog också etsat sig fast i minnet för resten av livet. Men tydligare än allt det som nämnts ovan kommer vi att minnas två saker: Pia och Martins fantastiska gästfrihet där de hjälpte, guidade och körde oss till alla möjliga och omöjliga platser och … MATEN. Lucilas kokkonster fick oss alla, och våra magar, att häpna måltid efter måltid. Den fick också Ludvig att lära sig den spanska frasen i rubriken ovan ”Más rico que en mi casa - mycket godare än hemma”. Tack Pia, Martin, Agnes och Isak för att ni gav oss alla dessa fantastiska minnen hälsar resten av Holmbergklanen. /Kent
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar