Tänkte att en liten uppföljning vore på sin plats, innan det blir helt inaktuellt. Panama-weekend: epilog!
Att på sista kvällen kunna sitta på balkongen till hotellet i Panama utan att svettas var en trevlig överraskning; temperaturen lite lägre än tidigare, kanske ner mot 26-28 grader. Lägg till en gnutta havsbris så är det inte ologiskt trots att tropisk inramning för oss brukar betyda ymnig avrinning. Inte blev det sämre av hämtmat och kall öl, sovande barn i rummet innanför, och
utsikten över kanalinfarten och de mindre öarna ute i Stilla Havet utanför kusten, molnformationerna ute till havs som lystes upp med blott några få sekunders mellanrum av de tillsynesvis obligatoriska åskväder som varje kväll dragit runt där ute.Men vi hade ju svettats en hel del innan på dagen. ”Frivilligt” när vi varit på liten djungelvandring på förmiddagen (det var innan den tropiska regnskuren ledde till "total" fuktighet), högst ofrivilligt när vi på vägen in till Panama Citys äldsta stadskvarter hamnade mitt emellan busar som, väl söndagsuppölade, sökte spöa skiten ur varandra med järnrör. Pia hittade backen på vår automatare föredömligt snabbt. Gamla stan har väl, detta undantaget, annars stor potential att bli en turistmagnet när väl renovering och gentrifiering kommit lite längre – många hus med charmig kolonialstil och ofta med fantastisk utsikt över havet eller in över bukten och mot skyskraporna i det moderna city. Agnes tyckte att Panama kändes lite som NYC, och faktum är att det inte är lika ”far off the mark” som man skulle tro om man inte varit här. Eller vad sägs?
Men barn alltså – de är ju… så mycket. Hela tiden. Måste försöka uppskatta mer. Som att inte fokusera på att de rejsar runt som tokiga och riskerar försvinna eller krocka med någon på Tocumen-flygplatsens avgångshall i rusningstid, utan inse att det är en ynnest att få höra sin sons ganska späda stämma ljuda över det mäktiga bakgrundssorlet: ”Twinkle twinkle little staaaar….”. Lillkillen har talang – kanske inte ännu så mycket på att sjunga som att kunna göra sin syster tokig när han börjar ljuda varje melodi hon börjat på i kanon (kaanon?).
Men barn alltså – de är ju… så mycket. Hela tiden. Måste försöka uppskatta mer. Som att inte fokusera på att de rejsar runt som tokiga och riskerar försvinna eller krocka med någon på Tocumen-flygplatsens avgångshall i rusningstid, utan inse att det är en ynnest att få höra sin sons ganska späda stämma ljuda över det mäktiga bakgrundssorlet: ”Twinkle twinkle little staaaar….”. Lillkillen har talang – kanske inte ännu så mycket på att sjunga som att kunna göra sin syster tokig när han börjar ljuda varje melodi hon börjat på i kanon (kaanon?).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar