Rån?

Ja, gatan fram gick jag inte, utan körde igårkväll. Hade varit på lite akutshopping inför Día de los niños = Barnens dag (Isak skulle ha med sig servetter till dagis, och Agnes skulle ta med chips). Precis när jag gjort en förbjuden vänstersväng för att komma in på vår lilla avenida (det gör vi alltid när det är lite trafik, för man står ogärna stilla när det är mörkt), så viftar en kvinna hysteriskt till mig och signalerar att hon vill låna min telefon. Hon håller en liten flicka i handen. Jag stannar till lite avvaktande och hojtar tillbaka till henne att hon får komma bort till vår vaktkur. Där vågar jag stanna ordentligt och veva ner rutan och hon berättar att hon har blivit rånad på sin bil, kontanter, kreditkort, barnens ryggsäckar, mobiltelfon -ja allt! Hon får låna min mobil och ringer gråtande till sin pappa. Problemet var dessutom att hon var inte var från stan utan bodde ca 6 timmars bussresa härifrån. Vad göra? Var det sant eller hade de egentligen tänkt råna mig på min bil -och allt annat? (Hennes man stod en bit bort med deras andra dotter). Vem vet om han hade en pistol? Lite märkligt var att de redan hade pratat med polisen, men att polisen inte hade kört dem till något lämpligt ställe. Dessutom borde de ha passerat det snabbköpet som jag precis hade varit i, och där borde de ju kunnat låna en telefon av någon för att få hjälp. Men vem vet? Det händer ju så mycket skit här. Vår vakt sa att han tyckte att det lät trovärdigt, och sedan berättade han raskt om hur han för en dryg månad sedan blev rånad på moiltelefon och pengar, mitt på ljusan dan. Inte rikigt här, men inte så långt härifrån iheller. Det är svårt. Man vill ju gärna hjälpa (tänk om det hade varit jag och Agnes som stod där utan någonting och långt ifrån allt/a som vi känner till). Men ändå. Det är så svårt att veta vad som är rätt i ett sånt här läge. Några vänners vänner blev i fredagsnatt rånade på sin bil. Blev tvingade att köra till en bankomat för att ta ut pengar och blev sedan dumpade i en park (dock med mobiltelefon så att de kunde ringa efter hjälp). Detta hade jag färskt i minnet när jag lånade ut min mobiltelfon till den stackars(?) kvinnan för att hjälpa henne. Jag tror dock att jag lutar åt att det inte var sant, men det kommer vi aldrig att få veta.

Går gatan fram

Guatemala Citys osäkerhet äter sig in i en. Å ena sidan blir man alltmer avtrubbad av det stora antal våldsbrott som sker i staden och som man läser om i tidningen (om än sällan ser något själv av), å andra sidan lär man sig mer och mer om hur brottsligheten fungerar och blir därmed på något konstigt sätt lite mer paranoid, och i förlängningen kanske mer uppmärksam. Detta är lite bakgrunden till att jag skriver om något så banalt som min promenad till jobbet. Det kan väl vara en 6-700 meter, kanske 800 som längst, först ut från på mindre gator från vårt bostadsområde, ett av de mer välmående i stan, längs en bit och sedan över en hårt trafikerad gata med mycket busstransit och folk i rörelse, och in i de delar av zon 10 där de rika tidigare bodde i stora villor på väl tilltagna tomter. Ambassadbyggnaden är ett av dessa hus, dock inte så stiligt längre efter diverse tillbyggnader genom åren; en vitkalkad funkisbyggnad på 8e Avenidan som nu mest ser ut som en ledsen, smutsig, satt och trött elefant till byggnad. Numera har många gamla "mansions" rivits och gett plats till de rikas nya bostäder, höghusen om ofta 16-18 våningar i brunrött tegel med rejält tilltagna grindar och säkerhetsarrangemang i bottenplan. En inte obeskärd del av byggboomen har med all sannolikhet fungerat som en kanal för penningtvätt från narkotikahandel och annat skumrask. Runt ambassaden har dylika hus i alla fall poppat upp som svampar de senaste 8 åren, varav ett precis utanför mitt kontorsfönster nu under 2008.

Säkerhetsläget främst, men också samhällsbygget à la americana, gör att egentligen ingen promenerar, dvs. ingen med pengar. Men för min del utgör de dagliga promenaderna fram och tillbaka mellan hem och jobb ett slags normalitetsventil - jag får för några minuter bara vara vanliga jag med andra vanliga människor som springer över "Diagonal 6" (den stora vägen) undan framfarande avgasmonster till bussar, SUV:ar med tonade rutor och skrapiga Toyotas. Jag hälsar på "vår" blomsterhandlare där, hälsar sedan på några av säkerhetsvakterna med sina pumphagelgevär som hänger utanför möbelaffären eller apoteket, säger buenos días och köper ibland någon banan av den gamla lilla damen som varje morgon sitter i ett gathörn ett kvarter från ambassaden, morsar på biltvättaren och vakten vid restaurangerna som ligger vägg i vägg vid ambassaden. Det är väl det där med att annars bo i en ytterst välansad rikemansbubbla och glida runt i sin snygga moderna stora bil, gå på fina restauranger eller gym med andra rika, som gör att dessa vardagliga promenadminuter än viktigare. För mig. Men visst är jag mer uppmärksam på omgivningen än vad jag är i Sverige; det finns hela tiden en liten spänning. Jag kommer i alla fall att sakna mina minuter när ambassaden flyttar längre bort till våren; då blir det en bil till i familjen (Pia har sågat mina funderingar på cykel och scooter, sannolikt med all rätta). Men på vår fuktskadade gamla ambassad kommer jag bara att sakna terassen där vi fikar och där små kolibrifåglar ofta pilar runt bland hängorkidéerna.

I medborgarnas tjänst?

Den guatemalanska polisen (Policia Nacional Civil, eller PNC), har haft en riktigt tuff vecka. I måndags fick dess högste chef och hans närmaste man sparken av regeringen, implicit anklagade för korruption. Sedan har cheferna på olika mellannivåer fallit som käglor under veckan under en större utrensning från inrikesministeriets sida (totalt har över 700 poliser fått sparken hittills bara i år). Och det är inte utan skäl; de flesta medborgarna ser polisen mer som ett hot än som en hjälp, vilket inte är konstigt när det visat sig gång på gång hur poliser varit inblandade i olika former av organiserad brottslighet, såsom kidnappningsligor, bilrånarligor, narkotikahandel och så vidare. Gissningsvis var det brutal utrensning som var regeringens enda alternativ till att helt enkelt lägga ner hela institutionen (vilket faktiskt gjorts en gång förut; då hette myndigheten "bara" "Policia Nacional"). Och igår publicerades uppgiften att mer än 60 % av poliserna betalat mutor internt för att kunna bli befordrade. Ja, det är mer än ett PR-problem guate-snutarna har.

Nåväl, igår fick i alla fall jag en positiv, typ, erfarenhet av PNC. Jag var med jobbet ute i en sämre förort till huvudstaden där vi träffade människor i ett härbärge, där de bodde sedan de miste sina hem i ett jordskred i augusti. Nåväl, när vi kom ut från härbärget visade det sig att representanten för myndigheterna som var med vid besöket hade låst in sina bilnycklar i bilen. Vad så göra? Det gick inte många minuter förrän en polis-pickup kom glidande längs gatan. Någon i gruppen från härbärget utbrast: "Vi kan fråga dem, de har erfarenhet...". Leenden och menande blickar. Men polisbilen stoppades och myndighetskvinnan förklarade sin situation. Från flaket på sin pick-up fiskade hon fram ståltråd. Och två av poliserna började spana på bilen samtidigt som de började mickla med ståltråden (med van hand höll jag på att säga). Just innan den äldre av poliserna, naturligtvis mustasch-prydd, skulle stoppa ner ståltråden invid rutan stannade han upp och frågade kvinnan vilken årsmodell det var på hennes Toyota. Efter att ha fått svaret "2002" justerade han böjen längst ner på ståltråden något, och sedan dröjde det inte mer än en knapp minut innan dörren var öppen. Allt som allt en ganska lustig upplevelse.

Erfarenhet i medborgarnas tjänst, eller?

Inte mammas flicka

Igår hade vi kalas för Agnes och granntjejen Källa. Det sociala trycket var alltför högt för att kunna undvika en ganska stor historia, det var väl en 25 ungar med vuxna på plats. Vädergudarna var löjligt mycket på vår sida, så trots regn och regn fredag, lördag och idag måndag lyckades vi hitta en glugg med sol sol sol igår. Det blev ett riktigt bra kalas, med tipsrunda, skattjakt, fiskedamm, tårta och mat, samt naturligtvis piñata!

Nu ikväll packade vi upp ett spel som Agnes fått. Från 4 år... hmm, vi får väl se. Fresita-spelet (någon slags jordgubbsflicka), ett brädspel med ganska enkla regler. Agnes ballade ur nästan direkt. Vrålade när pappa tog ledningen. Gnällde och ylade värre än en skolorkester med tondöva violinister. I det närmaste kollapsade när snurrpilen stannade på "fel" antal steg. Ja, det var ett sant plågeri att spela mot någon med ett så uselt spelhumör (OK, hon var väl trött, men ändå). Men hon vann till slut. Och när hon insåg att hon gjort det (vilket tog ett tag eftersom hon var så övertygad om att allt hela tiden gick emot henne) så visade hon sig plötsligt mycket taktfull:
- Pappa, jag älskar dig. Pappa, pappa, du vann nog faktiskt också.

Dottern är således motsatsen till sin mor i spel, den senare är graciös under spelets gång men odräglig när hon vinner. Pust. Bara 2 år och 3 månader tills Isak är inne i brädspelsåldern.

Shake, rattle and rhum

Satt med ett glas fin Zacapa-rom i handen hemma hos en kollega, som bjudit hem till sin lägenhet på 14:e våningen på tapas-kväll igår kväll. God rom mjukgör sinnena, eller hur man ska säga. Så det var inte omedelbart jag kände att det svajade, men det blev väldigt uppenbart när man tittade på de hängande glasdetaljerna i taklamporna. Gungeligung blir det ganska bra där uppe, men inte obehagligt mycket. Kollade på nätet idag, det var ett skalv på 5.2 på Richterskalan med epicentrum strax utanför Stilla Havs-kusten, ca 20 mil från Guatemala City.

Detta var strax före elva på kvällen igår fredag. Sedan var samtalsämnet ganska givet ett tag, inte minst för att en annan av gästerna redan bodde i Guatemala City under den senaste stora jordbävningen här 1976. Ett jätteskalv på 7,5 på ovan nämnda skala. Då dog ca 23,000 människor, många av dem i huvudstaden, som drabbades hårt. Flertalet av de svenskar som då fanns i huvudstaden samlades så småningom i ambassadens residensträdgård (inomhus vågade man inte vara). Flera sov där under 2-3 nätter därefter. Men för en tid samlades landet, i vilket inbördeskriget då pågått i 16 år, och vår informatör vittnade om en sammanhållning och en vilja att hjälpa sin nästa som hon inte upplevt vare sig före eller efter detta. Vi slipper naturligtvis helst få reda på om förutsättningarna är störst för sammanhållning snarare än upplopp och plundring vid en liknande händelse i dagens Guatemala City.

Copán ruinas

Under den gångna (lång)helgen åkte vi tillsammans med två andra svenska familjer över gränsen till Honduras och spanade mayaruiner. Det var en ganska mysig liten stad som vi bodde i, och allt kändes lättillgängligt och okomplicerat. Ruinerna var gamla(!) och det blev en varm promenad som även bjöd på mycket vacker utsikt.

När vi kände oss trötta på de historiska vingslagen tog vi oss vidare till en kaffe/fågelfarm. Där kunde man ha "close encounter" med pippifåglarna och efter en härlig lunch i regnskogsmiljö svalkade vi oss i en naturlig bassäng.

På väg hem till Guate stannade vi ett par timmar i en vattenpark där vi fick förlusta oss i diverse vattenrutschkanor, stora ringar, vattenfall, etc, etc till mäktiga marimbatoner. Ljudvolymen var överväldigande och det var omöjligt att föra ett normalt samtal. Men barnen var lyckliga.....

Kan man tänka sig!

Ja, ungefär så säger människorna en hel del i Guatemala. På spanska heter det fijese (fijarse) och ofta kommer det i samma mening som något negativ ska presenteras. Det var väl egentligen förra julen som jag verkligen lärde mig detta uttryck då jag gång på gång fick höra det av biträdena i affärerna som därmed beklagade att "kan man tänka sig" att just den varan har tagit slut nu, eller något i den stilen.
Och på tal om julen så är julpyntandet i stadens större affärer redan i full gång...Bjällerklang, bjällerklang, hör dess dingelidong..... ding, dong alltså. Det är ju drygt tre månader kvar.

Vår 4-åring

Här kommer utlovad bild på vår 4-åring, med muffinsarna som hon bjöd på på dagis under "sin" dag. Kronan på huvudet är något som kommer på köpet när man är födelsedagsgris; klart bättre än en strut!

För övrigt kan nämnas att det blivit världens "silly season" på kalas-fronten i Guatemala: oproportionerligt många i bekantskapskretsen tycks fylla år i denna eminenta månad. Förutom undertecknad och en av våra svenska grannar, som inte drog på med något stort firande, har vi (ibland alla, ibland delar av familjen) varit på ett 7-årskalas, en 36-årsfest, ett 3-årskalas, ett 5-årskalas och senast idag ett 1-årskalas samt hållit i ett litet firande för Agnes på hennes 4-årsdag, detta under de senaste två veckorna. Och det fortsätter: imorgon och på lördag ska 4-årskalas bevistas, och på söndag blir det lite större kalas gemensamt för Agnes och hennes kompis Källa. Tur att barnen gillar godis, typ...

The B-day last W-day

Jo, tack för alla hälsningar, samtal och presenter som vår 4-åring fick sig till lags i onsdags. Hon hade verkligen en dag full av händelser och glädje. Efter kvällsmaten:
Mamma: - Har du nu haft en bra dag?
Agnes: - Jaaaa. Får jag fler presenter nu?

Återkommer med en bild eller två senare, det är lite sent nu.

Så börjar helgen... och sen!

Jobbar in några timmar under veckan, och kan för en gångs skull som planerat gå hem strax efter två på fredagseftermiddagen. Kanske är regnsäsongen redan på väg att ta slut; det har varit torrt sedan i tisdags och nu skiner solen till och med på eftermiddagen och inte bara på morgonen. Härlig, lagom värme. Får sedan privilegiet att spendera ett par timmar i poolen med tre tokiga tjejer: Agnes, förstås, och hennes kompisar Ylva, 4 år och från Norge, och Källa, 3 år och från Midsommarkransen (fast hon äter svarta bönor som en tvättäkta guatemalan). Isak dyker också upp när han sovit klart sin lilla lur mitt på dagen. Lillkillen börjar också gilla poolen. Sedan dyker Källas mamma upp och bjuder på en tidig fredagsöl, naturligtvis stilenligt blaskig med en limebit till. Kan man ha det bättre?

På måndag är det Guatemalas nationaldag: 187 år sedan självständighetsförklaringen från Spanien. Sedan en dryg vecka har man självständigheten och fosterlandet som specialtema på sidan 2 i dagstidningen. Varje dag. Och det är fackelparader och studentorkesterfestivaler och firande höger som vänster. Konstigt för ett land som egentligen saknar nation. För vad har de ljushyade äckelrika citykidsen i zon 14 i Guatemala gemensamt med de undernärda mayabarnen på högplatån? Nada. Utan grundläggande solidaritet borde nationell samhörighet vara närmast en omöjlighet. Men jag verkar vara fel på det, för det vinkas med landets blåvita flagga i alla hörn. I vilket fall, vi drar nytta av långhelgen och åker till mayaruinerna i Copán, strax över gränsen in till Honduras (ett annat land med blåvit flagga och nationaldag på måndag...).

Trevlig helg på er också, vare sig ni badar eller ej.

Ny epok för unge herr Isak

Isak har nu gått sin första vecka på dagis (Tykes Montessori, samma som Agnes går på). De två första dagarna var jag med honom hela tiden, och han släppte mig inte fysiskt ens när vi var ute på gården och lekte. Nåväl, det verkade i alla fall som om han gillade det när det var sagostund, och när de pysslade, målade och dylikt. Men när det var dags för fika den första dagen så skickade han sin smörgås och russin med raketfart in i väggen. Sådärja! Han kanske var frusterad för att han inte fick samma typ av mellanmålspaket med sig hemifrån som sina nya klasskompisar -dvs: något i stil med nachos, chips, marshmellows, chokladkakor....
Den tredje dagen hade jag obetänksamt gjort en tidsbokning åt mig själv (det blev kanske inte så bra svenska, hmm, engelskans "appointment" är smidigare att använda, mer anonymt liksom). Hursomhelt, så bestämde jag mig för att testa att lämna honom de ca 45 minuterna som det gällde. Givetvis så gallskrek han "Maaaaaaamma!" så att jag hörde honom långt ut på gatan när jag gick. Knappast kul! Han hade dock lugnat sig när jag kom tillbaka och de förklarade att han mest hade varit arg, inte direkt ledsen.
Idag vaknade han upp med rejäl tandvärk (kindtänder på gång, aj, aj, aj!), så det var en lite trumpen kille som åkte iväg imorse. Tilläggas skall dock att han är mer än ivrig på att komma iväg på morgonen och hämtar gärna sina skor själv för att inte bli kvarlämnad hemma. Men ett litet bakslag i inskolningen blev det, så jag var med honom hela tiden idag också. Han var verkligen mycket mer avslappnad än i början av förra veckan, och idag åt han med god aptit sin medhavda smörgås, yoghurt och russin, och gnällde inte heller över att det var vatten i hans flaska och inte saft eller något annat sliskigt. Poco a poco, som vi säger i den här delen av världen.

Livsfarligt

Det är onsdagkväll i Guatemala City. I en något sliten större sal på ett av universiteten sitter flera studenter och gråter. Nyss har jesuitprästen och antropologen Ricardo Falla, en lite tanig, kort äldre man med vitt spretigt hår som en krans runt hjässan, berättat om massakern i byn San Fransisco Nentón i nordvästra Guatemala. Byns invånare utplånades, så när som på en som senare kunde vittna, av militären under en hel dag, den 17 juli 1982. Ricardo Falla, som med sitt kartläggande och publicistiska arbete av militärens övergrepp under inbördeskriget gjort en stor insats, har för studentera sakligt och ganska utförligt berättat om hur massakern gick till i all sin utstuderade grymhet, och vad det är som gör att den och de över 100-talet liknande masskrerna runt om landet under perioden 1981-1983 utan det minsta tvivel faller under den internationella definitionen för folkmord, "genocidio". Men det är först när Rigoberta Menchú, mayakvinnan som fick Nobels fredspris 1992, talar mer och mer passionerat om vikten av att aldrig glömma, om den totala straffrihet som fortfarande råder i Guatemala, som känslosträngarna slås riktigt an hos studenterna. Tårar och klumpar i halsen.

Hittills har jag, lite slött ska det erkännas, mer sett begreppet "folkmord" i en politisk kontext, där ordet används (eller missbrukas) för att beröra politiskt. Men det är ett alltför viktigt ord för att bara ses som så. Det finns en rigorös rättslig definition av detta ord, vilken övergripande lyder: den systematiska och planerade utrotningen (helt eller delvis) av en nationell, etnisk eller politisk grupp. Det råder inget tvivel om att det som skedde i Guatemala var folkmord enligt denna definition. Brutaliteten, de systematiserade och planerade övergreppen, den etniska dimensionen. Och så vidare. I'll spare you more details now (de som vill kan söka på nätet efter "Never Again - Recovery of Historical Memory Guatemala" en stor "studie" som kom 1998).

En kollega berättade om att några ungdomar i en höglandsby de besökte hade t-shirtar med texten "Si, hubo" - "Jo, det var det". Dessa kids gör rätt i att kämpa, för det som större delen av det guatemalanska samhället gjort är att lägga locket på, att förtränga, det är inte hållbart. Om de 200-250 tusen som dog under kriget inte är värda upprättelse, varför ska man då bry sig om de 16 personer som mördas i landet varje dag (genomsnitt sedan 2006). Ett samhälle där människovärdet kan degraderas så blir, utan ironi, livsfarligt.

Applåderna smattrar länge och högt när Menchú, Falla och de andra avslutat sina presentationer och svarat på några frågor från publiken. Men frågan är om det engagemang som dessa människor väcker kommer att räcka för att bryta ner etablissemangets starka ovilja att ta sig an krigsårens ohyggliga brott mot mänskligheten. Tidigast om en generation till, tror Rigoberta Menchú.

TV, spyor och kärlek

Utan överdrift kan jag säga att vi har varit lite kvällströtta den senaste veckan, därav har det inte blivit så många inlägg. Vill dock bara kort förmedla två härliga Agnes-kommentarer.
Häromkvällen frågade jag henne vad hon ville ha till middag, och gav henne samtidigt två alternativ. Agnes svarar: "Mamma, jag är inte mathungrig, jag är tv-hungrig."
Igårkväll låg stackarn och hostade en massa i sömnen, och som ett brev på posten kom sedan kräkning. Väl avtvättad och sedan nerbäddad i min säng får jag ömhetsbetygelsen (eller nåt!): "Mamma, jag älskar dig så mycket att jag kan kräkas."
Det kallar jag kärlek det!