Livsfarligt

Det är onsdagkväll i Guatemala City. I en något sliten större sal på ett av universiteten sitter flera studenter och gråter. Nyss har jesuitprästen och antropologen Ricardo Falla, en lite tanig, kort äldre man med vitt spretigt hår som en krans runt hjässan, berättat om massakern i byn San Fransisco Nentón i nordvästra Guatemala. Byns invånare utplånades, så när som på en som senare kunde vittna, av militären under en hel dag, den 17 juli 1982. Ricardo Falla, som med sitt kartläggande och publicistiska arbete av militärens övergrepp under inbördeskriget gjort en stor insats, har för studentera sakligt och ganska utförligt berättat om hur massakern gick till i all sin utstuderade grymhet, och vad det är som gör att den och de över 100-talet liknande masskrerna runt om landet under perioden 1981-1983 utan det minsta tvivel faller under den internationella definitionen för folkmord, "genocidio". Men det är först när Rigoberta Menchú, mayakvinnan som fick Nobels fredspris 1992, talar mer och mer passionerat om vikten av att aldrig glömma, om den totala straffrihet som fortfarande råder i Guatemala, som känslosträngarna slås riktigt an hos studenterna. Tårar och klumpar i halsen.

Hittills har jag, lite slött ska det erkännas, mer sett begreppet "folkmord" i en politisk kontext, där ordet används (eller missbrukas) för att beröra politiskt. Men det är ett alltför viktigt ord för att bara ses som så. Det finns en rigorös rättslig definition av detta ord, vilken övergripande lyder: den systematiska och planerade utrotningen (helt eller delvis) av en nationell, etnisk eller politisk grupp. Det råder inget tvivel om att det som skedde i Guatemala var folkmord enligt denna definition. Brutaliteten, de systematiserade och planerade övergreppen, den etniska dimensionen. Och så vidare. I'll spare you more details now (de som vill kan söka på nätet efter "Never Again - Recovery of Historical Memory Guatemala" en stor "studie" som kom 1998).

En kollega berättade om att några ungdomar i en höglandsby de besökte hade t-shirtar med texten "Si, hubo" - "Jo, det var det". Dessa kids gör rätt i att kämpa, för det som större delen av det guatemalanska samhället gjort är att lägga locket på, att förtränga, det är inte hållbart. Om de 200-250 tusen som dog under kriget inte är värda upprättelse, varför ska man då bry sig om de 16 personer som mördas i landet varje dag (genomsnitt sedan 2006). Ett samhälle där människovärdet kan degraderas så blir, utan ironi, livsfarligt.

Applåderna smattrar länge och högt när Menchú, Falla och de andra avslutat sina presentationer och svarat på några frågor från publiken. Men frågan är om det engagemang som dessa människor väcker kommer att räcka för att bryta ner etablissemangets starka ovilja att ta sig an krigsårens ohyggliga brott mot mänskligheten. Tidigast om en generation till, tror Rigoberta Menchú.