I medborgarnas tjänst?

Den guatemalanska polisen (Policia Nacional Civil, eller PNC), har haft en riktigt tuff vecka. I måndags fick dess högste chef och hans närmaste man sparken av regeringen, implicit anklagade för korruption. Sedan har cheferna på olika mellannivåer fallit som käglor under veckan under en större utrensning från inrikesministeriets sida (totalt har över 700 poliser fått sparken hittills bara i år). Och det är inte utan skäl; de flesta medborgarna ser polisen mer som ett hot än som en hjälp, vilket inte är konstigt när det visat sig gång på gång hur poliser varit inblandade i olika former av organiserad brottslighet, såsom kidnappningsligor, bilrånarligor, narkotikahandel och så vidare. Gissningsvis var det brutal utrensning som var regeringens enda alternativ till att helt enkelt lägga ner hela institutionen (vilket faktiskt gjorts en gång förut; då hette myndigheten "bara" "Policia Nacional"). Och igår publicerades uppgiften att mer än 60 % av poliserna betalat mutor internt för att kunna bli befordrade. Ja, det är mer än ett PR-problem guate-snutarna har.

Nåväl, igår fick i alla fall jag en positiv, typ, erfarenhet av PNC. Jag var med jobbet ute i en sämre förort till huvudstaden där vi träffade människor i ett härbärge, där de bodde sedan de miste sina hem i ett jordskred i augusti. Nåväl, när vi kom ut från härbärget visade det sig att representanten för myndigheterna som var med vid besöket hade låst in sina bilnycklar i bilen. Vad så göra? Det gick inte många minuter förrän en polis-pickup kom glidande längs gatan. Någon i gruppen från härbärget utbrast: "Vi kan fråga dem, de har erfarenhet...". Leenden och menande blickar. Men polisbilen stoppades och myndighetskvinnan förklarade sin situation. Från flaket på sin pick-up fiskade hon fram ståltråd. Och två av poliserna började spana på bilen samtidigt som de började mickla med ståltråden (med van hand höll jag på att säga). Just innan den äldre av poliserna, naturligtvis mustasch-prydd, skulle stoppa ner ståltråden invid rutan stannade han upp och frågade kvinnan vilken årsmodell det var på hennes Toyota. Efter att ha fått svaret "2002" justerade han böjen längst ner på ståltråden något, och sedan dröjde det inte mer än en knapp minut innan dörren var öppen. Allt som allt en ganska lustig upplevelse.

Erfarenhet i medborgarnas tjänst, eller?