Guatemala Citys osäkerhet äter sig in i en. Å ena sidan blir man alltmer avtrubbad av det stora antal våldsbrott som sker i staden och som man läser om i tidningen (om än sällan ser något själv av), å andra sidan lär man sig mer och mer om hur brottsligheten fungerar och blir därmed på något konstigt sätt lite mer paranoid, och i förlängningen kanske mer uppmärksam. Detta är lite bakgrunden till att jag skriver om något så banalt som min prom
enad till jobbet. Det kan väl vara en 6-700 meter, kanske 800 som längst, först ut från på mindre gator från vårt bostadsområde, ett av de mer välmående i stan, längs en bit och sedan över en hårt trafikerad gata med mycket busstransit och folk i rörelse, och in i de delar av zon 10 där de rika tidigare bodde i stora villor på väl tilltagna tomter. Ambassadbyggnaden är ett av dessa hus, dock inte så stiligt längre efter diverse tillbyggnader genom åren; en vitkalkad funkisbyggnad på 8e Avenidan som nu mest ser ut som en ledsen, smutsig, satt och trött elefant till byggnad. Numera har många
gamla "mansions" rivits och gett plats till de rikas nya bostäder, höghusen om ofta 16-18 våningar i brunrött tegel med rejält tilltagna grindar och säkerhetsarrangemang i bottenplan. En inte obeskärd del av byggboomen har med all sannolikhet fungerat som en kanal för penningtvätt från narkotikahandel och annat skumrask. Runt ambassaden har dylika hus i alla fall poppat upp som svampar de senaste 8 åren, varav ett precis utanför mitt kontorsfönster nu under 2008.
Säkerhetsläget främst, men också samhällsbygget à la americana, gör att egentligen ingen promenerar, dvs. ingen med pengar. Men för min del utgör de dagliga promenaderna fram och tillbaka mellan hem och jobb ett slags normalitetsventil - jag får för några minuter bara vara vanliga jag med andra vanliga människor som springer över "Diagonal 6" (den stora vägen) undan framfarande avgasmonster till bussar, SUV:ar med tonade rutor och skrapiga Toyotas. Jag hälsar på "vår" blomsterhandlare där, hälsar sedan på några av säkerhetsvakterna med sina pumphagelgevär som
hänger utanför möbelaffären eller apoteket, säger buenos días och köper ibland någon banan av den gamla lilla damen som varje morgon sitter i ett gathörn ett kvarter från ambassaden, morsar på biltvättaren och vakten vid restaurangerna som ligger vägg i vägg vid ambassaden. Det är väl det där med att annars bo i en ytterst välansad rikemansbubbla och glida runt i sin snygga moderna stora bil, gå på fina restauranger eller gym med andra rika, som gör att dessa vardagliga promenadminuter än viktigare. För mig. Men visst är jag mer uppmärksam på omgivningen än
vad jag är i Sverige; det finns hela tiden en liten spänning. Jag kommer i alla fall att sakna mina minuter när ambassaden flyttar längre bort till våren; då blir det en bil till i familjen (Pia har sågat mina funderingar på cykel och scooter, sannolikt med all rätta). Men på vår fuktskadade gamla ambassad kommer jag bara att sakna terassen där vi fikar och där små kolibrifåglar ofta pilar runt bland hängorkidéerna.
enad till jobbet. Det kan väl vara en 6-700 meter, kanske 800 som längst, först ut från på mindre gator från vårt bostadsområde, ett av de mer välmående i stan, längs en bit och sedan över en hårt trafikerad gata med mycket busstransit och folk i rörelse, och in i de delar av zon 10 där de rika tidigare bodde i stora villor på väl tilltagna tomter. Ambassadbyggnaden är ett av dessa hus, dock inte så stiligt längre efter diverse tillbyggnader genom åren; en vitkalkad funkisbyggnad på 8e Avenidan som nu mest ser ut som en ledsen, smutsig, satt och trött elefant till byggnad. Numera har många 
gamla "mansions" rivits och gett plats till de rikas nya bostäder, höghusen om ofta 16-18 våningar i brunrött tegel med rejält tilltagna grindar och säkerhetsarrangemang i bottenplan. En inte obeskärd del av byggboomen har med all sannolikhet fungerat som en kanal för penningtvätt från narkotikahandel och annat skumrask. Runt ambassaden har dylika hus i alla fall poppat upp som svampar de senaste 8 åren, varav ett precis utanför mitt kontorsfönster nu under 2008.
Säkerhetsläget främst, men också samhällsbygget à la americana, gör att egentligen ingen promenerar, dvs. ingen med pengar. Men för min del utgör de dagliga promenaderna fram och tillbaka mellan hem och jobb ett slags normalitetsventil - jag får för några minuter bara vara vanliga jag med andra vanliga människor som springer över "Diagonal 6" (den stora vägen) undan framfarande avgasmonster till bussar, SUV:ar med tonade rutor och skrapiga Toyotas. Jag hälsar på "vår" blomsterhandlare där, hälsar sedan på några av säkerhetsvakterna med sina pumphagelgevär som 
hänger utanför möbelaffären eller apoteket, säger buenos días och köper ibland någon banan av den gamla lilla damen som varje morgon sitter i ett gathörn ett kvarter från ambassaden, morsar på biltvättaren och vakten vid restaurangerna som ligger vägg i vägg vid ambassaden. Det är väl det där med att annars bo i en ytterst välansad rikemansbubbla och glida runt i sin snygga moderna stora bil, gå på fina restauranger eller gym med andra rika, som gör att dessa vardagliga promenadminuter än viktigare. För mig. Men visst är jag mer uppmärksam på omgivningen än 
vad jag är i Sverige; det finns hela tiden en liten spänning. Jag kommer i alla fall att sakna mina minuter när ambassaden flyttar längre bort till våren; då blir det en bil till i familjen (Pia har sågat mina funderingar på cykel och scooter, sannolikt med all rätta). Men på vår fuktskadade gamla ambassad kommer jag bara att sakna terassen där vi fikar och där små kolibrifåglar ofta pilar runt bland hängorkidéerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar