Tindrande

God exotisk vanlig tindrande jul blev det i år. Kramar från familjen Holmberg.

Mensaje a Tobias Lorentzon con familia!

De Odilia con familia, un abrazo navideño muy fuerte.
Flor y Tobias, este es un video donde queremos que vean lo bien que la pasamos con don Martin, donha Pia y los ninhos. Hasta luego muchos abrazos y besos. /Wanda

Vem är förvånad?

Han har övat en hel del på en rad olika, och vi tycker att han är jätteduktig, men man får nog säga att just detta ord är det första att sitta nu helt klockrent. Så att säga, Isaks första, riktiga favvo-ord: Mamma!

För övrigt är unge herr Holmberg något senfärdigare, eller bara lite harigare, än sin äldre syster, och vägrar trots över 54 veckor utanför moderlivet släppa handen när han går. Oddsen känns ändå låga för att det blir egen spatsering innan nyår. Hårdkörning på Kuba att vänta: vi åker på annandagen, stannar en vecka.

En ojämlik jul i Guatemala

Mitt inlägg just nedan om julkonsumtionshetsen i Guatemala kan inte läsas som annat än en ögonblicksbild från en del av ett land som knappast är representativ för hela landet. Så för att balansera detta ska jag ge en lite alternativ bild, främst i statistisk form, av hur läget kring ojämlikhet och fattigdom ligger och som också bidrar till att förklara varför Sverige ger ett par hundra miljoner kronor i bistånd till detta land i år, ett land som i genomsnitt inte ens är ett s.k. låginkomstland enligt Världsbankens definition.

Guatemala är ett av Latinamerikas mest ojämlika samhällen, såväl vad gäller inkomst och egendom som i termer av etnisk marginalisering gentemot landets stora ursprungsbefolkning. Det ligger också i den mest ojämlika regionen i världen, Latinamerika. Ett populärt mått som ekonomer använder för att mäta och jämföra ojämlikhet i inkomst är den s.k. Gini-koefficienten. Denna är noll om alla i ett land har exakt lika mycket inkomst, och är ett om en person får all inkomst. Eftersom dataunderlaget emellanåt lämnar mycket i övrigt att önska blir också olika forskares uppskattningar av Gini-koefficienten olika, men mönstren är ändå ganska entydiga. För Guatemala bedöms Gini vara 0,55-0,6, att jämföra med Sveriges ca 0,25. OECD-ländernas (världens mest industrialiserade länder) genomsnitt är ca 0,33. Enligt FN:s beräkningar är Guatemala ett av de 10 mest ojämlika samhällena för vilka man har statistik från 2000-talet. Enligt annan statistik (CIA!) är man till och med nummer 2 i världen (efter Bolivia, ett annat svenskt biståndsland) enligt detta mått. Så vad innebär detta mer konkret?

Jo, exempelvis att rikaste tiondelen av Guatemalas befolkning stod för nästan 50 procent av samtliga inkomster i landet, medan den samlade inkomsten för den fattigaste tiondelen uppgick till mindre än 1 procent. Att 15 procent av landets innevånare, nästan två miljoner människor, lever på mindre än motsvarande en dollar om dagen, alltså i extrem fattigdom, samtidigt som landet är inofficiellt världsledande i andelen privatflygplan, privathelikoptrar och Porsche Cayenne. Att det i Guatemala City poppat upp en rad bantningsinstitut för barn de senaste åren, samtidigt som statistik för undernäring på landsbygden visar på en av de värsta situationerna globalt.

Varför? Mer erfarna Guatemala-kollegor skrev i ett dokument för vår nya biståndsstrategi här i landet att huvudförklaringen främst torde ligga i den hierarkiska samhällsordning som var grunden för det kolonialspanska samhället. I Guatemala fanns inte bara bördiga och stora marker som kolonialeliten lade beslag på, utan också en omfattande ursprungsbefolkning, genom vars arbetskraft kolonisatörerna kunde skapa stora rikedomar och lokala imperier. Staden Antigua i Guatemala var under lång tid säte för den spanske kungens utsända ombud för att styra vad som idag utgör Centralamerika. Guatemala utgjorde således centrum i den strikt hierarkiska koloniala maktutövningen i regionen, ett arv som lever kvar. Nämnas måste också den etniska aspekten, som fortsatt är extremt tydlig. Guatemalas ursprungsfolk, de allra flesta någon ”typ” av Maya-indianer, utgör över 40% av landets invånare, och lever genomgående under avsevärt sämre villkor än resten av befolkningen. Exklusionen (utanförskapet) och diskrimineringen som grundlades i och med kolonisationen fortsätter helt enkelt att prägla statens karaktär, myndigheternas beslutsfattande och vardagslivet i Guatemala. Rasism, till och med ”de facto apartheid”, är ord som ofta nämns i debatten om Guatemalas ojämlika strukturer.

Ja, och vad kan man då vänta sig i ett land med väldigt hög ojämlikhet. Den spanske forskaren Rafael Dominguez skriver i en bra artikel i dagens El País bland annat om vad detta innebär för den ekonomiska utvecklingen. Han skriver att ojämlikheten genererar ett politiskt och socialt instabilt klimat som bidrar till makroekonomisk volatilitet och minskar sparande och investeringar. Stor ojämlikhet i inkomst och möjligheter bidrar till att blockera social rörlighet, vilket i sin tur bidrar till ökad brottslighet, eroderar den sociala samhörigheten och skadar centrala institutioners legitimitet. En ogynnsam social spiral är alltså i gång. Att Latinamerika, och inte minst Guatemala, har både mycket svagt förtroende för politiska och offentliga institutioner samt hög mord- och brottslighetsfrekvens är således ingen slump. I Guatemala mördades knappt 6000 personer 2006, på en befolkning på 13 miljoner. Enligt BRÅ var antalet anmälda mord i Sverige 240 stycken 2006, eller 2,7 per 100.000 invånare (att jämföra med Guatemalas 46 st.).

Må julens allmängiltiga illusion av samhörighet således dröja sig kvar och påverka landets utveckling framöver. Det lär behövas för att framtida jular ska bli mindre ojämlika än årets. Och förhoppningsvis kan svenskt utvecklingssamarbete också fortsätta bidra en smula.

Julstämning

Först och främst, tack för gästfrihet och trevliga träffar under min korta Sverige-sejour förra veckan. Känslan av att vara på studiebesök i sitt alternativa (eller riktiga) liv släppte väl aldrig helt, men efter ett dygn i chock vande sig åtminstone kroppen och sinnet något vid klart lägre temperatur och ljusfrekvens. Och bland annat tack vare Skansens julmarknad, julkortsskrivande, nobelkvällsmiddag, bastubad, pepparkaksbak och lussefirande fick man också lite mer "säsongkänsla". Inte för att det är frånvarande med julstämning här i Guatemala, alls inte. När mörkret faller vid halv 6-tiden kan man låtsas lite att det är "vinter" trots de 15-20 graderna, och lussekatter, pepparkakor och glögg har vi gott om. Granen är klädd, adventsljusstakarna sprider sitt mysiga ljus och stjärnor i fönsterna har vi också. Laddade därtill ikväll ner något så trivialt som Kalle Ankas julafton till datorn för att förbereda för julafton. Gäller att fokusera!

Guatemalanska traditioner, om man kan tala om något sådant, verkar vara lite en mix av asiatisk kitch, amerikansk overkill och lokala äldre sedvänjor. Och de sistnämnda är det som syns minst. Mycket blink-blink i olika färger, löjligt mycket tomtar och snögubbar i plast, total köphets och överdimensionerade, överklädda plastjulgranar i centrala rondeller och på varuhusen. Ja, det är till och med så illa att en lokal katolsk biskop, nästan lite gulligt, kände sig manad att i veckan gå ut och påminna om att julen faktiskt i grunden inte handlar om att toppa konsumtionen... Nåja, ett lite annorlunda inslag är guatemalaners totala fascination för smällare och raketer, vilken sägs våldsamt kulminera varje julafton.

Två dagar kvar på jobbet för detta år, sen ska det bli skönt att fokusera på familjen. Jobbåret avslutas på fredag med bl.a. en träff för mig och ambassadören med den tillträdande finansministern i landet, Juan Alberto Fuentes Knight. Ja, det är väl inte direkt ett helt vanligt kneg man hamnat på.

Luciafirande

Vi må vara långt borta från Sverige, men de svenska traditionerna klamrar vi oss fast vid. (Traditioner är nog viktigare att hålla på när man inte längre befinner sig i sitt hemland). Således var det luciatillställning i dag på det svenska residenset. Agnes var med och lussade, men ville i sista stund inte alls byta om till sin luciaklänning, så hon fick vara med som en söt liten tomte istället. Trevligt var att hon faktiskt sjöng visorna idag vilket hon inte har velat på repetionerna.

Vardagsgrejor

Idag har jag äntligen lyckats hitta färsk jäst. På rekommendation gick jag till en liten affär och hittade förutom färsk jäst även tysk(!) sill. Ska bli intressant att se vad sillen går för. Började idag lite försiktigt med att köpa senapssill, men vi ska väl sen beta oss igenom även tomatsillen och den klargravade(?).
Anledningen till att jag gärna vill ha jäst nu är förstås att jag vill baka lussebullar. Gjorde en sats igår på svensk torrjäst, men jag kom inte riktigt överens med den, så det blev ovanligt små kusar eftersom degen inte ville jäsa som den skulle. Smaken var det i alla inget fel på, och både guatemalaner och andra svenskar har uttryckt klar uppskattning över dessa små svenska specialiteter.
För de som undrar vad man kan köpa här, så kan jag informera om att nästan allt som finns hemma går att få tag på här, men vissa saker kan vara lite svåra att hitta och importerade varor är för det mesta klart dyrare, typ Kellogs flingor, ostar (ja, mejeriprodukter i allmänhet), Barillapasta, Dijonsenap, pesto, mandel, kapris, pinjenötter, etc. Ingenting som inte går att klara sig utan, men som kan vara trevligt att köpa då och då. Sempervälling, grovsalt (till saltkvarn), Kalles kaviar och saltlakrits får man dock direktimportera från Sverige om man inte klarar sig förutan det. Och fram tills idag hade jag även lagt till sill på den lilla listan, men som sagt ovan så blev jag varse om att även det går att få tag på. Således är nu kylskåpet laddat med både lite sill och färsk jäst. Små vardagsgrejor som gör en ganska glad!

Ja till ny adoptionslag

Idag röstade kongressen igenom en ny adoptionslag här i Guatemala, med siffrorna 109-1. Redan i maj i år undertecknade den guatemalanska regeringen Haag-konventionen gällande adoptioner, men sedan har det varit sirapströgt att få den nödvändiga nationella lagstiftningen på plats. Det finns helt enkelt för många med alltför stora ekonomiska intressen i den "industrin", så regeringen har blundat trots internationella påtryckningar om att strama upp processerna. I takt med att allt fler europeiska länder har minskat eller upphört adoptera från Guatemala har USA ökat sina adoptioner härifrån, och står numera för ca 95% av adoptionerna. Den nya lagen innebär bl.a. att barnen i första hand ska adopteras nationellt och i andra hand internationellt, och staten ska ha kontroll över alla adoptioner, vilket förhoppningsvis kommer att leda till att antalet kidnappningar och barnarov drastiskt minskar. Alltså något positivt på g! Läs mer om detta på SvD och Prensa Libre.

Tenemos nuestro carro!

Yes! Äntligen har vi fått vår bil. Nåja allt är inte frid och fröjd för vi har bara fått låna registreringsskyltar av Honda, och egentligen får vi bara ha dem en vecka, och så snabbt lär vi inte få våra riktiga skyltar, men just nu känns det som om det kvittar. Jag är supernöjd med att ha bilen i garaget, och har nu installerat bilbarnstolarna så att allt ska vara klart för avfärd till dagis i morgonbitti. Har ännu knappt hunnit köra någonting, för jag fick den inte förrän ganska sent idag, men det ska det bli ändring på imorgon. Hääärligt!

Vad är väl en helg vid Stilla Havet?

Vad är väl en helg vid Stilla Havet? Jo, den kan ju vara fullständigt dötrist, långtråkig, svettig och fylld av myggor -och så kan den vara alldeles underbar.....
Jag och barnen har precis kommit tillbaka från en superb helg i guatemalanska Monterrico. Hotellet vi bodde på låg precis vid den svarta vulkanstranden och man hörde ständigt de enorma vågornas brus. Om någon är nyfiken eller funderar på att åka dit så kan ni kika på hotellets hemsida . Det blev många timmar i vattnet och mycket bus med barnen, men på lördagseftermiddagen åkte vi på en liten utflykt till ett sköldpaddsreservat. Jätteroligt att se sköldpaddor av varierande ålder och storlek (det finns tre sorters sköldpaddor i Monterrico: Leatherback, Live Ridley, och East Pacific Black Turtles). Den förstnämnda kan bli upp till två meter och väga närmare ett ton. Någon sådan jätte såg inte vi (de kommer upp på stranden när det blir mörkt, från mitten av oktober till slutet av december, och gräver ner sina ägg, och simmar sedan ut till havs igen), men däremot fick vi se när de släppte ut nyfödda bebissköldpaddor som simmade ut i det stora havet. Man blev lite skeptisk när den lilla, lilla sköldpaddan (som hade fötts endast ett halvt dygn tidigare) släpptes ut på stranden och snabbt flöt iväg med de enorma vågorna. Men tydligen är det så det går till. När vi stod och koncentrerade oss på att följa de små sköldpaddornas väg ut i havet släppte vi fokus på de stora vågorna och följaktligen blev vi ofrivilligt rejält blöta allihop. Eftersom underströmmarna är otroligt starka där fick Agnes och Isak inte bada i havet denna gång, men det gjorde däremot jag. :-) Glad andra advent på er!

Graffiti i Guatemala

Ett intressant sociologiskt fenomen är att det i Guatemala verkar råda total avsaknad av graffiti, eller klotter om man så vill, åtminstone vad vi har kunnat uttyda. Detta exempelvis att jämföra med den utsmycknadslusta som drabbar mer eller mindre varenda "offentlig" vägg i Stockholmsregionen flera gånger om året (om inte mer). Jag erkänner direkt min okunskap kring varför skillnaderna är så markanta, och ska inte ens försöka mig på en vild gissning. Tacksam för kloka inlägg, således. Men vi har i alla fall nu fångat ett bevis på att Guatemala inte är helt förskonat från detta kreativa förmedlingssätt. Grattis på födelsedagen, lille påg!

14°35’44,73’’N, 90°30’16,54’’W

Ovanstående är de geografiska koordinaterna för poolen i vårt "bostadskomplex", vilket ju kan vara kul att veta för alla de som är Google Earth-fanatiker. För er andra räcker väl att veta att vattnet i poolen knappast håller mer än 18-19 grader, alltså som en halvtaskig svensk sommar. Och med maxtemperaturer nu inte mycket över 20 grader på dagen så är det inte så att man känner sig superlockad så ofta. Men det stoppar ju inte Agnes från att bada så fort hon kan. Vi är glada att det är ett rejält staket runt poolen...

1-årskalas

Igår hade vi ett litet kalas för vår lille påg. Isak förstod naturligtvis inte vad som var att vänta, men storasyster Agnes gladde sig desto mer åt festligheterna och då i synnerhet åt piñatan som vi införskaffade föregående helg. Isak hade mycket roligt när han och pappa hjälptes åt att slå på piñatan, men när den brast och godiset föll ut så "räddade" vi honom från sockerchocken! De andra barnen samlade däremot godis för glatta livet. Isak gillade såklart både chokladbollar och chokladtårtan som serverades och dessa ville han envist, liksom med all annan mat, äta utan hjälp. Det är med andra ord en väldigt snygg syn kring hans plats vid bordet samtliga måltider. (Han börjar dock få ganska bra snits med gaffeln nu.) Korta fakta om Isak: vill ännu bara gå när någon håller honom i handen, han har lärt sig att somna i sin egen säng på kvällen (fast han kommer alltid över i våra sängar någon gång på natten), är nästan alltid strålande glad, busar mycket tillsammans med storasyster (som är stora idolen), läser gärna böcker, gillar att åka rutschkana och gunga, krypa efter bollar och så är han otroligt mammig. Antagligen mer eller mindre som de flesta små ettåringar.

Andra sidan jorden

De som känner mig vet att jag aldrig varit särskilt mycket mer än ytligt musikintresserad. Kanske är detta en anledning till att jag så väl kommer ihåg när jag fick Midnight Oils LP "Blue Sky Mining" bandad av Fredrik Isberg, en klasskompis. Och jag fångades rejält av sångaren Peter Garrets riviga röst och texterna om bland annat förtrycket av aboriginerna i Australien, så till den grad att jag samlade på mig flertalet skivor och också kom att skriva mitt specialarbete sista året på gymnasiet om just aboriginernas historia och kultur.

Förutom engagemanget för ursprungsbefolkningens utsatthet handlar mycket av Midnight Oils produktion om miljöfrågor ("diesel and dust, is what we breathe"). Mitt miljöengagemang har väl, liksom för musiken, aldrig blivit extremt betonat, men den gänglige Garret har verkligen fortsatt på den vägen. Han har de senaste åren gjort politisk raketkarriär och blev härom dagen utsedd till miljöminister i den nya socialdemokratiska regeringen i Australien (där maktskifte tillkommit efter att befolkningen tröttnat rejält på en korpulent och smådryg premiärminister som suttit ett drygt decennium - feel the vibes). Jag kunde inte låta bli att le och spela "River Runs Red (Black Rains Fall)"; "Antarctica", "Dreamworld" och just "Blue Sky Mine" på stereon.

Och om Peter Garret varit guatemalan och skrivit om förtrycket av Mayabefolkningen kanske vi hade varit i Australien nu...

Hem?

Home is where your heart is. Whereever I lay may hat, that's my home. Eller som det står på konstverken i nya terminalen på Arlanda - un citoyen du monde, partout chez soi (en världsmedborgare är alltid hemma, typ). Nåväl.

Jag ska i alla fall åka hem till Sverige en vecka i december (9-14 dec); ska gå controller-kurs på Sida. Det vill säga lära mig bättre hur vi kan hålla koll på biståndspengarna. Ska bo hemma in Nacka, hos Smedbergarna. Sedan ska jag åka hem till Åstorp i 1½ dygn och köra en snabbvisit hos mina föräldrar och mina syskon och alla de underbara syskonbarnen. Och sen åker jag hem till Guatemala igen, där julen ska firas av i 20-talet grader.

Och det ska bli roligt att träffa folk, kanske just dig! Hemma, ute på en pub eller så.

/Martin.

Mänsklig underutveckling

Igår släpptes Human Development Report 2007/08, FN-organet för utvecklings (UNDP) stora årliga huvudrapport. En liten del av rapporten, som dock alltid verkar vara det som får mest medieuppmärksamhet, utgörs av den lista för ”mänsklig utveckling” – human development index (HDI) – som rankar världens alla länder. Stolt etta i år var Island som petade ner Norge från tronen på basis av klart längre livslängd. Sverige hamnar på en helt OK sjätteplats. Det som håller oss från den absoluta toppen är fortsatt att den svenska ekonomiska utvecklingnivån, trots mer än tio år av god tillväxt, fortfarande är en bra bit efter världens allra rikaste länder.

HDI är ett mycket trubbigt mått på utveckling, men genom att väga samman inkomstnivå, utbildningsnivå och förväntad medellivslängd så får man i alla fall ett lite bredare mått än bara BNP/capita. Och med en för sin inkomstnivå helt katastrofal nivå av analfabetism är det just sammanvägningen som gör att Guatemala hamnar så illa i rankingen. Landet kommer först på 118:e plats, sämst i hela Latinamerika, trots att man räknat per invånare exempelvis är klart mer än dubbelt så rikt som länder såsom Nicaragua, Honduras och Bolivia. Det går inte att på några få rader förklara varför det är så, men att Guatemala är ett av världens mest ojämlika länder ger väl en antydan om var förklaringarna bör sökas. Landet ursprungsbefolkning är kraftigt diskriminerad, och befinner sig i ett utanförskap som får ordet att närmast sakna innebörd svensk kontext.

Det allra tydligaste exemplet på detta i FN-rapporten denna gång är nivån på kronisk undernäring i Guatemala bland barn. 54 % av alla barn under 5 år är kortare än vad de borde vara, ett säkert tecken på undernäring/felnäring. Det finns bara fyra länder i världen där situationen är värre (alla konflikthärjade länder i Afrika). Och bland den fattigaste femtedelen av befolkningen ligger denna siffra på 65 %, nästan 2 av 3 barn alltså. Det är världsrekord. Skammen borde, åtminstone en dag som denna, ligga tung över det politiska etablissemanget i Guatemala City. Och presidenten uttalade sig faktiskt i dagens tidning om saken, men nöjde sig med att säga att han tvivlade på att statistiken var i överensstämmande med verkligheten. Oscar Berger, dagens struts.

Vår lilla bubbla

Igår gjorde vi en dagsutflykt till den närliggande gamla kolonialhuvudstaden Antigua. Vi hade tänkt softa lite och övernatta, men alla hotell som vi ringde var fullbokade, så vi ändrade helt enkelt planerna lite. Vi hade det jättemysigt med god fika, shopping, allmänt flanerande och en smarrig lunch. Vid halvfem-tiden kände vi oss nöjda och påbörajde återfärden. Vi stannade till vid en järnsmidesaffär och köpte en jättefin väggljusstake, som var så stor att jag var tvungen att sitta med den i knät, med huvudet på sned för att inte bli spetsad av ett vasst järnlöv. När vi efter en del bilköande kommit tillbaka till Guatemala City så var det mörkt, och vi lyckades ofrivilligt bli avskickade från huvudstråket, för att i nästa sekund verkligen vara helt vilse. Huaah, då kände vi oss absolut inte kaxiga! Det var mörkt och vi var i helt okända kvarter utan minsta susning hur vi skulle komma rätt. Till saken hör att de flesta gatorna här är enkelriktade så även om man vet var man är och vart man ska så kan det vara svårt att ta sig dit. Vi hade en karta, men med den stora vassa järnljusstaken i knät var det inte speciellt lätt att försöka tyda den. Tack och lov så sov båda barnen under hela vår lilla "detour". Vår puls hade redan smått ohälsosam nivå utan skrikande barn i baksätet. Efter en stunds irrande stannade vi vid ett apotek som var tämligen upplyst och fick hjälp. Sedan var det inte så svårt att komma rätt, men vi var sannerligen inte där vi hade försökt gissa att vi var på kartan. Tio minuter senare var vi väl hemma igen i vårt trygga lilla hem. Martin och Agnes rusade direkt ut och slängde sig i poolen -för att känna på kontrasten!
Ja, "mitt hem är min borg" så är det verkligen här. Vi bor visserligen inte lika stort här som vi gör hemma i Nacka, men allting är så otroligt välordnat, och det känns så lyxigt. Man har lite svårt att inse att man är i Guatemala. Då vårt condominium ligger i "bra" kvarter så känns det ju helt OK även när man rör sig till fots häromkring. Likaså i de kvarter som jag kör med Agnes för att komma till dagis varje vardag. Men samtidigt så känns det som om man sitter i sin egen lilla bubbla. Sin trygga lilla bubbla som man trots allt är väldigt tacksam att man har eftersom man bor här och är van vid trygga lilla Svedala. Sedan känns det nyttigt att komma ut och se lite mer och snudda lite vid det som är den verklighet som de flesta guatemalaner har, vilket är oändligt långt från det liv i lyx och överflöd som vi är vana vid.

Diskussion vid middagsbordet

- Agnes, varför torkar du av dig på din brors kläder?
- Oj, jag trodde att det var en våtservett.

OK, vi blir ganska ofta arga på vår tjuriga 3-åring, men ofta kommer hon undan... :-)

Poco a poco, carro y no coche

Bit för bit, ”poco a poco”, ordnar sig vårt vardagsliv här i Guatemala. Nu i helgen har det till exempel införskaffats en liten grill som vi kan ha på vår lilla gräsplätt på ”baksidan”, och den invigdes med välskuren biff av gudomlig kvalitet som inhandlades hos den argentinske slaktaren uppe på en av de näraliggande huvudstråken. Nu behöver man förstås allt som oftast bil om man vill komma någon vart här i stan, och just i helgen har vi lånat en bil av min chef som gjorde att vi kunde utföra lite olika ärenden. Annars närmar vi väl oss också den dag då vi ska få vår egen bil (eller "carro" som det heter här - spanjorernas "coche" betyder "gris" här, även i bildlig mening). Det är väl nu en månad sedan vi betalade vår bil, men pappersarbetet med att få ”importtillstånd” till bilen från utrikesdepartementet och därefter för att få diplomatskyltarna tar sin tid. Tack och lov får vi hjälp av en guatemalansk tjej på ambassaden som ordnar med allt detta, så det enda vi måste ordna med är bibehållet tålamod. Vi borde väl få bilen innan jul i alla fall, förhoppningsvis lite tidigare. Och vad är det då för vrålåk vi satsar på? Jo, vi väntar på en Honda CRV, dvs. en s.k. stadsjeep eller SUV modell något större. Varför vi satsar på något sådant och inte på en vanlig kombi förklaras främst av två skäl: trafiksäkerhet och vägkvalitet. De flesta svenskar som skadas i utlandet gör det i trafiken, och här i Guatemala (även inne i stan) tillämpas väl inte de regler som finns särskilt strikt (och även det är ett understatement). Att då ha en bil som är lite tyngre och helt modern (Honda CRV toppar många säkerhetslistor) känns bra. Och det krävs inte långa resor utanför staden för att inse att det inte är helt fel med lite motorstyrka, fyrhjulsdrift och lite högre frigång: Guatemala är inte ett land där det offentliga bidragit med mycket investeringar, och det märks också på vägnätet. Dåligt samvete för miljöeffekterna; tjovars, lite blir det nog, men vi har åtminstone valt en modell med någorlunda vettig förbrukning jämfört med många av de monster som driver runt här i stan. Och med halva bensinpriset mot hemma så lär knappast plånbokseffekten vara den begränsande faktorn (vanlig 95:a kostar ca 6 kronor litern). Nåväl, inte minst Pia ser fram emot den relativa frihetsrevolution som ett eget fordon kommer att innebära för det dagliga livet här i stan, med hämtning och lämning på dagis, lite handling och kanske ett och annat inköp av fler saker som man vill ha till hemmet. Även om en grill redan är på plats.

Musikanten, Bier und Würste

Freunde,

Det började med en av de otaliga väggmålningar som fungerar som reklam i Guatemala. Det var vid vårt besök förra året i Guatemala som vi hittade en liten affär som sålde djurmat i San Pedro Atitlán vilken använde Bröderna Grimms stadsmusikanter som motiv. Jaha, lite lustigt, tänkte jag. Sedan har det fortsatt nu när vi bosatt oss här. Den utländska ölsort som har absolut bäst genomslag och spridning i huvudstaden är Beck’s och inte något amerikanskt blask. Jaha, där ser man, kan det vara en tillfällighet? Och så nu ett av Guatemalas mest populära korvmärken som våra korvtokiga små barn äter kors och tvärs. Vad är det då som egentligen pågår här?

Om ni undrar vad detta dillande ska leda till, så lugn, den röda tråden ska knytas ihop nu. Tuppen, katten, hunden och åsnan var ifrån Bremen. Beck’s kommer från Bremen. Och korvmärket heter, just det, BREMEN.

Tja, jag vet inte vad just dessa nordtyskar har gjort för att förtjäna den äran, men uppenbarligen finns det en speciell koppling mellan den gamla hansestaden och vårt värdland. Detta är naturligtvis något man borde forska lite i. Det seriösa svaret torde väl lyfta fram att det i Guatemala finns ett otal tyskättlingar, inte minst bland flera välbärgade familjer, ett arv av den tid då många tyskar runt 1900 flyttade till Guatemala och bidrog till att med kapital och teknik revolutionera driften av kaffeplantage. En mörkare sida var att många inte var de bästa arbetsgivare för mayaindianerna, och visade starka pro-nazistiska sympatier under 30- och 40-talen. Många tyskar utvisades också, och deras landegendomar konfiskerades, av den guatemalanska regeringen på beordran av amerikanska FBI under andra världskriget. Detta till trots är Guatemala fortsatt ett land med många länkar till Tyskland (det gick tydligen vilt till på Oktober-Fest på tyska klubben). Och det är det land i Centralamerika som har största tyska befolkningen, ca 4000 medborgare.

Men detta förklarar ju inte helt varför just Bremen är så populärt. I vilket fall tål det att tänkas på om inte den presidentkandidat som hade grönt som kampanjfärg (och sedermera vann) visste vad han gjorde. Den som varit på Weserstadion vet vad som gäller: grönt är Werder, och Werder är Bremen. Och det är det som gäller här! Dessutom bara en tidsfråga innan de åter är i topp i Bundesliga om ni undrar!

Euer Martin.

Firande i dagarna tre

Det blev en mysig utekväll för Martin och mig i fredags. En trerätters måltid och en flaska vin avnjöts på en hyfsat trendig restaurang. Bubbel drack vi hemma efter att barnen äntligen hade ramlat i säng vid 22.30-tiden (Isak hade sovit en första runda tidigare på kvällen så han var härligt pigg när vi kom hem!). Påföljande dag var dock hård. Det kändes som om vi hade festat järnet hela natten, men det ger väl ungefär samma resultat med lite vin och bubbel följt av otaliga uppvaknanden av än det ena barnet och än det andra, för att sedan slutligen bli väckt kl.6 av Agnes. Skönt för mig att jag hade fått en halvdag på spa av Martin i bröllopspresent, så jag fick slappa och njuta lite. Men i övrigt orkade vi inte fira Martins namnsdag med annat än att vi höll "frokost" och åt lite ägg och sill (direktimporterad från IKEA i USA) med en av Martins nya kollegor. Kvällen blev en lugn hemmakväll med några "Hipp Hipp"-avsnitt som avslutning. Jo, roligt var förresten att vi äntligen lyckades få webbkontakt med mormor och morfar i Vellinge. Vi har numera ett vanligt svenskt 08-nummer som ni alla är välkomna att ringa för att små- eller storprata lite närhelst andan faller på. Det kostar er alltså inte mer att ringa det numret än vad ett vanligt telefonsamtal gör därhemma. Det enda ni måste tänka på är att vi är sju timmar efter er... Vi ska maila ut numret till er.

Idag har vi varit på Zoo och firat Fars dag. Zoo här var en positiv överraskning med fina gröna anläggningar och väldigt många olika sorters djur. Det märktes att det var fler än vi som njöt av att kunna strosa omkring och låta barnen springa ganska fritt, samt ha lite picknick i gröngräset. Det låga inträdespriset (ca 15 kr) var säkerligen en bidragande orsak till att det var en härlig blandning av folk där, då man annars ofta tydligt märker hur segregerat detta samhället är. Som de skåningar vi är har vi avslutat denna Mårten gås-helg med lite hemgjord äppelkaka med vaniljglass, men gås det fick vi nöja oss med att titta på på Zoo.

En smått historisk dag

De senaste sex månaderna har Agnes börjat varje dag med att säga "jag vill ha klänning!". I morse föreslog jag lite försiktigt att hon skulle ha på sig "coola jeans" -och hon samtyckte! Mamma slog nästan hakan i golvet, fast inte lika hårt som Agnes slog i sin ena framtand i en kloss igårkväll. Slog hon månne huvudet i golvet oxå eller varför denna plötsliga vändning? Nåväl, jag är glad för att hon har haft jeansen på sig hela dagen (även om hon på eftermiddagen nämnde några gånger att hon vill ha sin blommiga klänning), fast jag är inte så glad åt den blodutgjutning hon har i tandköttet. Vi har en tid hos en barntandläkare i morgon efter dagis, och vi hoppas innerligt att tanden kommer att sitta kvar tills det är dags för den permanenta tanden att titta fram. Vidare rapport i ämnet kommer.

5 años sin soledad

Imorgon kväll blir det barnvakt och middag ute, och trots att en kallfront dragit in över Guatemala är det garanterat temperaturmässigt behagligare än vad det var i Vellinge för fem år sedan (som Pia och Anna frös vid fotosessionerna...). Men vi saknar att träffa alla de som var med och gjorde den dagen så speciell för oss. Värmen för er finns kvar i våra hjärtan, och de minnen som finns kvar av den 9 november 2002 är fortsatt många och ljusa.

Stora kramar från Pia och Martin

Semesterbild

Ja, vi antar att ni som tittar på denna hemsida hellre vill se närbilder på barnen (...Grand Canyon kan man ju kolla in på Google Earth...), men där var vi i alla fall. Agnes i turkos klänning och mamma i vinröd tröja och vita byxor.

Amazing!

PS. Det går att klicka på bilden och få upp den i större upplösning.

Godmorgon!

Det känns bara helt sjukt att sitta i Guatemala och lyssna direkt på P4 Malmöhus morgonprogram...

Guatemalavalet i svensk press

Jajemän, både SvD och DN har snuttar om valet för den som vill få mina tillsynesvis ogrundade påståenden bekräftade av andra. Det DN säger om extremlågt valdeltagande är dock påhitt, och motsägs av siffrorna från valdomstolen här i Guatemala. Deltagandet var ca 48 %, högre än andra presidentvalsomgången 2003 (och sannolikt en underskattning då vallängderna är ”uppblåsta” med upp till 25 % på grund av dubbelregistreringar, att många avlidna fortsatt finns med osv.). Därtill verkar deltagandet faktiskt ha varit klart högre på landsbygden än väntat (vilket bland annat kan hänföras till en decentraliseringsreform av valprocessen som stötts med svenskt bistånd). Samtidigt verkar många stadsbor, som till flertalet stöttade ex-militären Perez Molina, ha nyttjat allhelgonahelgen till att åka bort (långhelg här) istället för att stanna kvar och rösta. Så kan det gå.

La palomita blanca!

Kanske blir det en blänkare i någon av de svenska tidningarna imorgon, men här i Guatemala torde var och en av landets tidningar imorgon prydas av Álvaro Colom Caballeros långsmala nuna, ty denne man har av folket valts som landets nye president. Med 97 % av rösterna räknade har han fått ca 53 % av rösterna, mot 47 % för motkandidaten Otto Pérez Molina. Således blev det den lilla vita duvan som vann mot järnhanden. Och trots ett stort övertag i huvudstaden för Partido Patriotas kandidat så var resultatet än tydligare på landsbygden, där Colom krossat Pérez Molina. Sporadisk raketskjutning hörs härifrån vår lägenhet (där vi nu slutligen fått installerat internet, yes!), men det verkar vara ganska lugnt firande än så länge. I alla fall, here's the man...

Pappa missar...

När pappa hållt sig i Centralamerika de senaste två veckorna har mamma och barnen susat runt sydvästra USA (dock på säkert avstånd från alla eldsvådor). Men imorgon kommer de hem. Enligt säker källa är det också en liten kille som numera kan stoltsera med fyra tänder som landar i valhetsens Guatemala!

Snart är det avgjort

På söndag hålls andra omgången av presidentvalet i Guatemala, då de två kandidater som fick flest röster i första omgången i september ställs mot varandra. Det handlar om två män, Álvaro Colom för Hoppets nationella enhet (Unidad Nacional de la Esperanza, UNE) och Otto Perez Molina för Patriotiska partiet (Partido Patriota, PP). Givet att Guatemala är titeltokigt refereras ofta till dessa såsom ingenjören (Colom) och generalen (Perez).

I opinionsundersökningarna är det relativt jämnt, om än med visst övertag för militärmannen och hans högerparti som kampanjat under en slogan om "hårda tag" (mano dura - eller järnhand om man så vill), och att det krävs en man med "karaktär" för att hantera landets problem. Givet att osäkerheten och den höga brottsligheten i landet har varit den viktigaste frågan i valkampanjen, så har detta enkla budskap varit effektivt. Center-vänsterpartiet UNE och Colom har försökt kontra med att "våld kan bara stoppas med intelligens" (la violencia se enfrenta con inteligencia).

Båda kandidaterna har enbart rudimentära ekonomiska program, långt mer löftesbaserade än realistiska, och även i övrigt är skillnaderna i de två partiernas program på många punkter förvånansvärt små. Att så är fallet belyser det faktum att guatemalanska partier generellt har en väldigt grund ideologisk bas och mer fungerar som valmaskiner för män med maktanspråk. Givet detta blir frågor som "karaktär" väldigt viktiga, inte minst då stora delar av befolkningen, förvisso naivt men också i brist på konkreta politiska alternativ, istället söker en "ledare" som "bara kan ta och reda upp saker och ting i landet". Härvidlag har den mildare och lite grötigt talande Colom svårare att övertyga än den före detta generalen. Coloms styrka är att han oftast lyckas behålla ett slags moraliskt övertag, genom att presentera sig som fredens kandidat och garant för uppfyllnad av fredsavtalen från 1996. Samtidigt anklagas UNE för samröre med knarkmaffia, åtminstone på lokal nivå. Flera mord och mordhot har drabbat båda partier under kampanjen, vilket väl antyder att det inte är rent hus på någon sida egentligen. Perez militära förflutna, vilket bl.a. inneburit att han lett trupper som begått svåra brott mot lokalbefolkningen under inbördeskriget, har naturligtvis också varit en central ingrediens i valsoppan. En taxichaufför (dessa sanningssägare...) utmålade det hela som ett val mellan en "korrupt idiot" och en "mördare". Smutsig är bara förnamnet på valkampanjerna, med mängder av skumma påhopp på en nivå som vi i Sverige tack och lov inte varit i närheten av. Det ska bli skönt när kampanjandet är över, faktiskt.

Nobelpris till Guatemala

Att stoppas in som diplomat i ett litet land innebär att man snabbt får tillfälle att träffa och diskutera med höga beslutsfattare och opinionsbildare. Detta känns naturligtvis lite lustigt (för en åstorpare?), även om jag även i tidigare arbete träffat höjdare, om än inom en smalare finanspolitisk sektor. En utmaning är naturligtvis att inte glömma bort att de inte vill prata med mig för att jag är jag utan för att jag representerar Sverige/Sida och har stålar att backa upp mina önskemål med. Men som person är det naturligtvis ändå en kick att småprata med vicepresidenten, att bli hembjuden på middag till generaldirektören för statistikmyndigheten, att hälsa på och sitta bredvid Rigoberta Menchú (Nobels fredspris 1992 och presidentkandidat i första omgången i valet i Guatemala) på en bokpresentation.

Menchú fick nobelpriset "in recognition of her work for social justice and ethno-cultural reconciliation based on respect for the rights of indigenous peoples". Det säger kanske inte så mycket, men läs gärna mer om hennes arbete och historia på nobelprisets hemsida eller på Wikipedia. Att arbeta som MR-aktivist i inbördeskrigets Guatemala (1960-1996) var periodvis närmast att skriva under sin egen dödsdom, och både hennes far och bror blev mördade av landets armé och/eller säkerhetsstyrkor i slutet på 1970-talet. Hennes mod går inte att tvivla på, inte heller på det faktum att priset gjort mycket för hennes celebritet inom landet, även om hennes mycket svaga stöd i presidentvalet i september också visar att hon inte (ännu?) lyckats bli en person som kan uppbåda politisk entusiasm och stöd bland mayabefolkningen i Guatemala. I pressen refereras hon i alla fall ständigt till som ”Premio Nobel Rigoberta Menchú”. Politiskt sett är hon ändå en mycket intressant person, och den svenska ambassadören (Ewa för oss på jobbet…) träffar henne med jämna mellanrum.

Guatemala har en nobelpristagare till. Gissningsvis har inte många av er en aning om vem han är, men Guatemala verkar vårda sina pristagare bättre än vad jag tror att vi gör i Sverige. Skolelever här som når utöver grundskolans första år läser obligatoriskt något av Miguel Ángel Asturias verk, vilka renderade honom litteraturpriset 1967 . Asturias var en bitande kritiker av Guatemalas ojämlika strukturer och av bananföretaget United Fruit Company (se tidigare blogginlägg), och efter den CIA-stödda militärkuppen 1954 mot den demokratiskt valde presidenten Jacobo Arbenz tvingades Asturias i landsflykt och hans böcker kom med på listan över ”misshagligheter” som skulle brännas. Miguel Ángel Asturias son Rodrigo blev så småningom ledare inom en av de vänstergerillagrupper som bekämpade militärdiktaturen under kriget, där han nyttjade kodnamnet ”Comandante Gaspar Ilom” efter en fiktiv person i en av hans pappas mest kända böcker. Såsom många militärer och gerillaledare försökte sig Rodrigo Asturias på en politisk karriär efter fredsavtalen 1996, men i presidentvalet 2003 fick han inte mer än knappt 3 % av rösterna. Och så en återkoppling till Sverige. Rodrigos son Sandino Asturias är i fars och farfars tradition mycket politiskt engagerad, självklart till vänster (vilket inte betyder riktigt samma sak som i Europa, men strunt samma). Sandino leder bland annat en ”think tank”, Centro de Estudios de Guatemala, som jobbar med MR-frågor (mänskliga rättigheter) och uppföljning av fredsavtalen 1996. Denna organisation deltar bland annat i arbete med att stärka och förbättra funktionssättet för Guatemalas relativt oordnade kongress som motpol till president och regering; ett arbete som får svenskt biståndsstöd och som av utomstående utvärderare visat sig vara riktigt bra. Från ambassadens sida träffar vi på Sandino relativt ofta. En dag tror jag att jag ska be honom berätta lite mer om sin far och farfar.

Och sen kanske man borde se till att läsa något av Eyvind Johnson... :-)

I fruktdisken på Ica Maxi…

…kan man ju alltid tänka på vilka konsekvenser vår stora aptit på bananer haft, och fortfarande har, i Central- och Sydamerika. Lars Berge skriver i en kolumn i SvD om ett av de stora multinationella bananföretagens dystra historik, vilket hade brutala effekter och säkert i viss mån fortsatt präglar Guatemala genom den United Fruit-sponsrade statskuppen i landet 1954. Känns uttrycket bananrepublik igen? Det var med detta landet i åtanke som uttrycket kom till.

Och tyvärr verkar det som om vinstintressena inom bananindustrin fortsatt inte är kompatibla med vad som kan anses vara ett gott moraliskt omdöme (givet att det ligger substans i det att Chiquita nyligen stött gerillagrupper i Colombia). Företag som dessa bidrar till att dra kapitalismens namn i smutsen. Och tyvärr är det vi, konsumenterna, med våra pengar och efterfrågan ger dem fortsatt drivkraft. Konsumentmakt i negativ bemärkelse?

Mer om folk som flyttar

Temat migration är naturligtvis alltför brett för att helt täckas i en eller ett par blogg-inlägg. Men jag kände att en liten uppfölning till mitt förra kan vara på sin plats. Nämligen att det också bör sägas något om varför folk drar. Fattigdom och relativa inkomstskillnader, ja, det är klart att det påverkar. Men lika mycket tror jag att det beror på att de reella möjligheterna i Guatemala och alltför många andra länder är så förbannat små att på ett betydande sätt förbättra sin skrala lott, precis som de var i Sverige i mitten/slutet av 1800-talet då 1,2 miljoner eller runt 1/4 av befolkningen lämnade Svea rike. Det handlar om ett monumentalt misstroendevotum med fötterna gentemot de institutionella ramverk som bär upp länderna - politiska, ekonomiska, you name it. Dessa borde kunna verka för befolkningarnas bästa genom att bidra till och tillåta för individer att förändra sina liv med egen kraft. Att det inte är så i Guatemala är alltför uppenbart.

Ut och in

I veckan var det återigen stora rubriker i de lokala tidningarna här i Guatemala om att rekordmånga guatemalteker som vistats illegalt i USA utvisats därifrån, över 18500 personer hittills i år. Tumskruvarna dras åt. Och det handlar inte främst om folk som begått brott eller så. När man läser deras historier är gråten ibland nära; män och kvinnor som bott och jobbat i USA i åratal (17 år är det högsta jag läst, men det finns säkert värre) grips av migrationspolis, sätts i häkte några månader och sedan på ett plan tillbaka hit utan möjlighet att få träffa sina nära och kära, ibland t.o.m. sina egna barn som fötts i USA och därmed är amerikanske medborgare. Liksom de flesta av er som läser detta är väl min relation till detta stora land kluvet. Och på minussidan för mig står definitivt hur oresonlighet och inhumant, ibland rent ut sagt grymt, som landets opersonliga institutioner verkar vara kapabla att utsätta enskilda individer, främst icke-medborgare, för. Det är för mig inte enkelt att förstå att man i det land som tydligast visar på multikulturalismens inneboende möjligheter, immigranternas kraft och människans förändringspotential kan behandla individer så. Därtill människor som ofta utsatt sig för stor fara och umbäranden för att bara komma in i landet och söka förverkliga ”drömmen”, för att inte tala om att sedan överleva när ”drömmen” tar lite tid att förverkliga. Migration utsätter oss alla globalt för många nya utmaningar, och långt ifrån alla av dem är av godo. USA har full rätt att söka administrera dessa utmaningar, men I’ll be damned om det måste vara genom att agera vad jag uppfattar som tvärt emot några av grundvalarna till dess egen storhet. Alternativ måste finnas. Både norr och söder om Río Grande kommer migrationsfrågan högst sannolikt att fortsätta väcka stort intresse, inte minst vad kandidaterna inför det amerikanska presidentvalet i november nästa år har att säga om saken.

Kanske om saker som berör detta, eller om helt andra saker, kan den del av Desafío Latinos redaktion som idag åkt till USA:s näst största stad Los Angeles för en två veckors rundresa i sydvästra USA berätta mer om. För Los Angeles passerades härom året tidpunkten då mer än hälften (av de ca 4 miljoner invånarna) beräknas ha spanska som modersmål, och i hela Kalifornien beräknas dessa vara i majoritet runt år 2020, så Pia kan säkert fortsätta öva español. Barack, Hillary och de andra håller helt garanterat också på att slipa på sina spanska glosor och konjunktiv inför 2008.

Lokala nyheter berör

Jag antar att det jag skriver nu bidrar till det fenomen som ändå är alltför uppenbart, men det är skumt hur liten världen ändå kan kännas i all sin mäktighet. Nära nyheter beröra mest… Vi har i veckan som gått härifrån Guatemalas horisont kunnat följa hur både Åstorp och Vellinge nått den svenska rikspressen, kanske inte helt oväntat med lite dystra förtecken (eftersom nyheter från små orter nästan alltid per definition är av detta slag i en alltmer blaskifierad medieverklighet på nationell nivå – därför länkar till lokala tidningar som behåller banden till folks verklighet). Således har vi följt det faktum att gymnasieskolan och folktandvården i Vellinge bränts ner, utsatta för den ack så svårförklarade förstörelselustan (åtminstone för en fyrkantig ekonom som jag). Och idag har ett annat spännande sociologiskt fenomen fått explosivt utrymme i Åstorp, nämligen att gäng med stark eller svag anknytning till fotbollslag samlas på avskilda platser (i detta fall industriområden) och slåss.

Eftersom vi för någon vecka sedan hade förmånen att, sittande i en bekväm soffa i vår lägenhet i Guatemala, uppleva brottstycken av den värld som finns bakom detta våld när filmen ”Hata Göteborg” spelades på vår lilla laptop-skärm, känns det hela nästan kusligt nära och bekant. Hata Göteborg handlar om ett kompisgäng i Helsingborg i slutet av tonåren, med närhet till våld som sammanlänkande faktor, och är en relativ lågbudgetfilm regisserad av Helsingborgssonen Robert Lillhonga som hade premiär i maj i år (Tack till Anna Bäckman för tipset!). För den som vill förstå lite mer om vad det handlar om, eller kanske också för den som bara vill njuta av nordvästskånskan när den verkligen är som bäst, kan jag också rekommendera ett besök hos videobutiken (eller naturligtvis till någon sajt på nätet om man inte är så nogräknad med upphovsrättslagstiftning, men det vet väl var och en bäst själv). Jag kan också varmt rekommendera reportageboken Med uppenbar känsla för stil av frilansjournalisten Stephan Mendel-Enk som berör ämnet destruktiv manlighet och fotbollsrelaterat våld, och som jag läste någonstans att det varit en inspirationskälla för Lillhonga till filmen (vars undertitel är en dramakomedi om manlighet när den är som sämst). För mig kändes mycket i den boken alltför välbekant, antagligen eftersom det som beskrivs är något som alla killar som är uppvuxna i en mindre ort och/eller varit inblandade i lagidrott de senaste 30 åren garanterat har upplevt. Till såväl killar och tjejer rekommenderar jag boken såsom ingång till att finna ytterligare pusselbitar som förklarar varför män tyvärr ibland är som de, jag menar vi, är. Att reducera spelrummet för manlighetens destruktiva mekanismer är en superviktig uppgift för hela samhället (och nej, det handlar inte om att utradera könsskillnader). Detta från avbytarbänken i ett mycket grått och regnigt Guatemala…

Väntat men härligt

Ja, vänner, det rådde ingen tvekan om att dagen skulle komma, men ändå blev vi glatt förvånade när lillebror kl. 19.25 igår kväll började klappa händerna för första gången. En nöjdare liten kille får man leta efter. Kanske också efter en så fånigt stolt pappa.

Tusen intryck utanför stan

Jag hade en dag med mängder av nya intryck förra veckan när jag fick göra mitt första fältbesök, dvs. när man åker ut utanför kontorets trygga inre och ut för att träffa riktiga människor som påverkas av de projekt vi ansvarar för på ambassaden. Jag åkte med några kollegor till Chimaltenango, ett viktigt handels- och produktionscentrum någon timme från Guatemala City. Där besökte vi två olika projekt som mina kollegor ”håller i” finansieringen av.

Det första programmet handlade om mikrokrediter till kreditkooperativ, dvs. pyttesmå lån till individer som gemensamt (ex. i byn) samordnar sig och håller i det administrativa kring ränte- och amorteringsinbetalningar. Sverige ger stöd till en paraplyorganisation som i sin tur finansierar/subventionerar lån till fattiga mikroföretagare, i detta fall enbart kvinnor av ursprungsbefolkningen. Vi åkte ut till en liten avsides by utanför Chimaltenango och fick vara med på ett ”vanligt” möte där kreditkooperativet (banco comunal) Bola de Oro på 38 kvinnor i alla åldrar, men samtliga i färgstarka ”folkdräkter”, träffades för insamling av räntebetalningarna (som ligger på 3 %, inte mycket men samtidigt ändå en utmaning för många). Lånestorleken per individ låg på i genomsnitt ca 2000 kronor (vilket ungefär motsvarar den lagstadgade minimilönen). Vi pratade sedan med flera av kvinnorna för att höra vad de gjort med pengarna, hur det gått rent kommersiellt, hur deras familjer (främst män) reagerat på deras förehavanden osv. Utökad tomatodling, utökad uppfödning av djur, öppnande av liten affärsverksamhet såsom köp och försäljning av andrahandskläder var några exempel på verksamheten. Flera vittnade om tydliga förbättringar av deras ekonomiska situation som följd av lånen, och därtill kom flera vittnesmål som bekräftade det som låneorganisationens ansvariga redan tidigare sagt till oss: vilken skillnad det gjort för kvinnorna vad gäller deras självkänsla och roll i familjen – vi pratar om ”empowerment”. I ett land där en majoritet av kvinnorna fortsatt måste be sin man om lov för att gå ut är detta inte en struntsak. Rent ekonomiskt pekade flera på tydliga vinster (köp av sugga för 2500 kr som fått 6 kultingar att sälja för 500 kr styck osv). Återbetalningsfrekvensen på 99 % inom hela projektet visar dels på att det går att få bra avkastning, tillika på det starka sociala tryck som är själva garanten bakom utlåningen i brist på annan säkerhet. Krediters roll för framgångsrikt företagande, på alla nivåer, kändes helt uppenbart, och jag skänkte en tanke till förra årets Nobelpristagare, Mohamad Yunus, för hans klarsynthet i denna fråga såsom pionjär i Bangladesh på 70- och 80-talet.

Det andra programmet var på ett mer svårarbetat område: arbetsrätt. Sverige ger tillsammans med en amerikansk stiftelse som heter Soros Foundation (jepp, just den Soros…) stöd bl.a. till organisationer som hjälper arbetare att kräva sin lagliga rätt i ett land där de officiella institutionerna (såsom Arbetsmarknadsministeriet) inte är i närheten av att kunna följa upp läget ute i landet. Vi fick följa med vår samarbetsorganisation för möten med ledningen på en större textilfabrik, en ”maquiladora”, varifrån det kommit rapporter om oegentligheter (såsom utebliven betalning av övertid, summariska uppsägningar (inte minst av gravida kvinnor), riskfylld arbetsmiljö osv.). Detta var intressant både ur arbetsrättsperspektiv, men också för att höra om företagarnas situation i ett läge där deras lönenivå (som sagt ca 2000 kr/månad) är 3-4 gånger högre än konkurrenterna i Asien (läs Kina). Att befinna sig i en myllrande fabrik med hetsig salsamusik för att stimulera och extremtuffa dagskvoter att nå upp till var i sig också en lärdom, om inte om annat om hur väl vi har det i vårt eget land, där löpande band-arbete i stort är ett minne blott. Efter företagsbesöket åkte vi till samarbetsorganisationens kontor, där vi fick träffa några av de ”drabbade” av en annan maquiladoras personalpolitik. På grund av klassiska missförstånd satt jag då där med fyra arga arbetare som undrade vad jag kunde göra för dem. Det var inte helt lätt att vara ärlig och säga att jag personligen inget kunde göra. Att lyssna och försöka dirigera frågorna vidare är ibland det enda man kan göra.

Egentligen kan jag inte säga att jag riktigt smält alla intryck från fältbesöket. Det kändes både hoppfullt och samtidigt visade det på hur brutalt stora bristerna och riskerna är, hur mycket det finns att jobba med. Vi får väl se hur det känns om ett tag när jag även mer konkret kommit in i mina ”egna” projekt och program, som dock utspelar sig främst i huvudstaden. Mer om det en annan gång.

Isak i träning

En av Isaks favoritsysselsättningar är absolut att få promenera. Och det är en lisa för föräldrarnas ömkliga ryggar när hjälp finns att få. Bilden är från vårt skolbesök på "barnens dag" beskrivet tidigare. Vår lille kille var mycket populär!

12 Avenida 14-09 Apto 1-L, Zona 10

Vi har ett hem. I måndags kom vår packning från Sverige och samtidigt flyttade vi in i en lägenhet på bottenplan i en s.k. condominium, vilket i detta fall innebär en kvadrat med trevåningshus runt en innergård med ganska mycket lekvänlig gräsmatta, en pool med barnavdelning, samt med en gemensamhetslokal med gym och därtill rymligt garage med platser rakt under varje lägenhetsuppgång (vi har 3 platser!). Hela stället lyder under det framstegsklingande namnet ”Oakland Villas”, vilket dock delvis förklaras av att hela grannskapet vi nu bor i heter Colonia Oakland (varför återstår att utreda). Guatemala City är indelat i olika ”zonas”, ett drygt 20-tal av olika storlekar. Colonia Oakland är en del av Zona 10, vilket främst är centrum för affärs-/och nöjeskvarter för de besuttna, men också med en del bostäder. 7-8 minuters promenad till ambassaden avskräcker inte alls, trots att man måste korsa en tungt trafikerad fyrfilig väg i ett land där övergångsställen bara finns på film (obs, liten överdrift). Vårt nya lilla hörn på jorden är liksom många av bostäderna i zona 10 relativt nybyggda, de är ofta snygga och stilrena, har mörka, sobra trägolv, men verkar under ytan kanske inte riktigt hålla måttet rent kvalitetsmässigt. Jag kanske bara är lite petig, men i så fall är det min fars förtjänst.

Vi bor nu i en lägenhet med tre sovrum, en större inre hall där vi har ställt skrivbord och en TV som ännu inte är inkopplad. Jag och Pia delar på ett badrum med badkar och dubbelvask, och har också lyxen att ha en stor klädkammare att gå in i (dock utan ventilation – varning för mögel i tropisk zon). Barnen delar därtill på ett badrum med dusch, och från deras respektive rum kan man gå ut på en egen liten grästäppa, på ”baksidan”, där vi också har vår ”egen” palm som ensam överlevt byggherrarnas framfart. Sedan har vi ett ganska stort vardagsrum där även matbordet står, gästtoalett, ett småknasigt inrett kök men med alla bekvämligheter man behöver, samt med intilliggande tvättstuga. Sedan till det ”roliga”. I anslutning till tvättstugan ligger ännu ett litet sovrum med eget badrum. Att ett sådant rum finns är en självklarhet; så är det i alla lägenheter och hus vi tittat på; var annars ska din ”muchacha” bo (dvs. din anställda hemhjälp, alltid kvinna och nästan alltid maya)? Ja, sannerligen saknas det inte tecken på att man nu befinner sig i ett klassamhälle av yppersta rang. Det kommer att bli en mental utmaning att i boende och professionellt umgänge ofta inlemmas i överklassens relativa lyxliv samtidigt som det är så skriande uppenbart hur förbannat påvert alltför många har det här i staden och landet. Behöver jag nämna att hela vårt ”condo” är inhägnat och har beväpnade vakter? Schizofrena tankebanor till trots: vi är glada att vi har ett fint boende och ser fram emot att göra det mer till ”vårt” hem. Och till vårt hem är alla vänner välkomna för att vara schizofrena med oss!

Hemmavardag

Vardag igen. Nu är vi åter i Guatemala City, eller som man säger här ”La Ciudad” eller ”La capital” eller rätt och slätt Guatemala. Martin har knegat sig igen sin första dag på jobbet (vilket han berättat om själv), och vi andra har haft vår första ”riktiga” vardag själva. Lite lekplats, shopping på ett ställe typ Bauhaus och en stund hos den lokale Honda-försäljaren (som har bollhav och rutschkana!) fick vår förmiddag att bara rinna iväg. På eftermiddagen fick vi besök av en kvinna som vill börja jobba hos oss, men jag känner mig inte övertygad om att hon passar riktigt för våra behov. Har ikväll fått rekommendationer angående några andra kvinnor, så imorgon ska jag försöka hitta lämpliga tillfällen att träffa dem för att se om någon av dem kan tänkas passa bättre. Så kan en måndag se ut för en svensk diplomatfru i Guatemala!

Piñata på barnens dag

Det är inte helt lätt att inse hur fattigt Guatemala är när man sitter här i en stor, fräsch lägenhet med alla möjliga moderna bekvämligheter runt omkring sig (förutom Internet - Martin ordnar från jobbet!), och nyss har avnjutit en delikat lunch på någon flådig restaurant. I de kvarter där vi bor för tillfälligt har få guatemalaner råd att bo, och de som gör det har snarare läskigt mycket pengar –klicken medelsvensson är ganska liten här. I lördags förmiddag när vi kom hem från affären var det barnkalas på gården. Eftersom det hela var uppbyggt kring lekplatsen samtyckte jag när Agnes ville vara med en liten stund. En liten rosalila ballongvärld var uppbyggd kring rutschkanan och det fanns ett stånd med popcorn, blåsbubblemaskin och sockervadd, tårta med lilla sjöjungfrun, samt två tonårstjejer som uppträdde och försökte ”uppvigla” 1 till 6-åringarna till sång och dans. Efter en stunds uppträden var det lunchdags (vi stannade inte på det, men det såg ut som om det skulle vankas varmkorv, så det kändes ju tämligen bekant från våra kalas därhemma). Innan utfodringen började samlades barnen kring en ”piñata”. ”Piñata” är en cirka meterlång pappdocka, ofta någon Disneyfigur, fylld med godis. Barnen slår på dockan tills den går sönder och godiset trillar ner på marken så att barnen kan samla upp det –lite annorlunda fiskdamm helt enkelt. Eftersom vi dagen innan hade varit med när vår spanskskola hade firat ”Día del niño” på en lågstadieskola i ett mycket fattigt område, och då haft åtskilliga olika piñatas så visste Agnes mycket väl vad som var i dem. Så när det hade blivit ett litet hål i piñatan på kalaset så skyndade hon fram, stack upp handen och norpade åt sig lite godis. Ja, godis tycker alla barn om, oavsett bakgrund och uppväxtförhållanden. Och man kan lugnt säga att de barn vi träffade på fredagen respektive lördagen hade olika förutsättningar. Skolan låg som sagt i ett fattigt område en dryg halvtimme från huvudstaden, och det som kändes mest jobbigt var inte att se de barn som uppenbarligen inte kom från några välbärgade hem, utan den skock med ungar som trängdes utanför stängslet och tittade in på våra festligheter –de barn vars föräldrar som inte ansåg sig ha råd med skrivböcker och pennor, och således fick de inte gå i skolan trots att själva skolan är gratis för alla. Brrr, det är alldeles för många som har det svårt! Vår skolas insamlingar hade emellertid varit så framgångsrika att vi kunde dela ut både godis och bollar även till barnen utanför, och jösses vad små söta barnnävar kan samla ihop bara viljan finns där. (Som präktig svensk kan man ju tycka att det vore bra om man kunde, om än inte helt byta ut, så åtminstone komplettera allt godis med att även dela ut tandborstar….kanske så småningom).

Omöjligt att missa

Jag vet att jag är obotligt sent på det, men med tanke på att vi inte har haft tillgång till nätet så har det inte blivit av tidigare. Men nu, kära vänner, kommer ni snart inte längre att ha någon ursäkt för att inte ha koll på att Guatemalas store son, Carlos Peña, beskriven i tidigare inlägg, blev den nya Latin American Idol! Effekten här går väl bäst att jämföra med hur det blev i Finland när de för första gången vann Eurovisionsschlagerfestivalen med Lordi härom året. Beskåda och njut (efter egen vilja), och glöm inte bort var ni hörde det först....
Firande: http://www.youtube.com/watch?v=JAZoAca_57c
Sång: http://www.youtube.com/watch?v=p4tvPldCOPk

First impressions last?

Första dagen på ambassaden: möten, möten, möten, men också ett trevligt mottagande av mina kollegor. Ambassaden ligger inhyst i en större men något sliten vitputsad villa i ett av Guatemala Citys bättre kvarter. Dock har jag idag fått reda på att det är den svenska ambassad i världen som har minst utrymme per anställd. Drömmar om flytt till mer ändamålsenliga lokaler har tydligen florerat under längre tid. Nåväl, just nu har jag 3 minuters promenad hit från lägenheten där vi fortsatt bor, och jag har fått ett eget rum med utsikt (över lite taggtråd och en byggarbetsplats) så det känns helt OK. Att få skapa lite stabil vardag känns nu som en prioriterad verksamhet, men eftersom vi ännu väntar på klartecken att få flytta till det som förhoppningsvis ska bli vårt hem de närmsta åren så lär stabiliteten väl dröja, inte minst för Pia och barnen.

En rancho i Guatemala

När Fredrik Leonardi, även känd som Don Federico, försöker övertyga fröken Hildur Larsson om att flytta med honom till Guatemala lockar han bland annat med storleken på sin ”rancho”. Där ska det finnas miljoner kaffebönor, allt enligt Evert Taubes käcka men i dagsläget inte fullt ut politiskt korrekta visa ”Invitation till Guatemala”.

Kaffet har länge varit en av Guatemalas huvudsakliga exportprodukter, även om det på senare år fallit tillbaka något i betydelse, bland annat på grund av lägre världsmarknadspriser. 2005 drog sektorn in knappt en halv miljard dollar, vilket motsvarar 8-9 % av landets totala export (men mycket blygsamt jämfört med exempelvis Volvokoncernens försäljning som under ett enstaka kvartal är 14 gånger högre). Idag är turismen och pengaöverföringar från guatemalaner som jobbar i andra länder (läs USA) mycket viktigare som (legala) källor till att landet har utländsk valuta till finansiera import. Men mer om detta vid något annat tillfälle, nu handlar det ju om kaffet. Betyder förekomsten av odling kors och tvärs i landet att kaffet här är bra? Frågar man guatemalanerna själva har de ingen aning. Det visar sig nämligen att medan man i Europa dricker kaffe och medan man i USA dricker utspätt kaffe, så dricker guatemalanerna i gemen varmt vatten utspätt med kaffe. Suck.

Som tur nog har globaliseringen bland annat fört med sig att det finns en och annan skolad barista också här i Antigua. Bland annat på hörnan utanför vårt pensionat har två spanjorer öppnat Fernando’s Kaffee med espresso och latte för en dryg tia. Och de smakar underbart.

Som lustig notis kan det också nämnas att såväl herr som unge herr Holmberg tituleras ”dockpojken” – muñeco - av kvinnan som drar i spakarna där.

Agnes i Antigua!

Agnes i Antigua, med Arco de Catalina och vulkanen Agua i bakgrunden. Kram!

Ronald har sällskap

Strax bredvid den alltid älskvärt leende Ronald McDonald, sittande på en bänk i entrén till restaurangkedjans hak i Antigua (för övrigt mycket väl och smakfullt integrerad i den övriga bebyggelsen) står en strikt klädd vakt med allvarlig min och med ett kortpipigt pumpgevär lyft invid bröstet. Bizarro. Efter en stund går han en rond (typ) och försvinner ur sikte från borden och kassorna, och en illusion av global McD-normalitet återinfinner sig.

Och så det viktigaste…

Barnnyheter: Isak, delvis till tack för heltäckningsmattan i lobbyn till vårt pensionat där vi bor under språkstudierna i Antigua, har denna vecka utvecklat sitt krypande helt formidabelt. Därtill har alla guatemalaners idoga vinkande till honom gett resultat; nu vinkar han friskt tillbaka (om än inte på kommando). ¡Que lindo! (typ ”vilken sötnos”) eller ¡Que gordito! (”vilken liten tjockis”) är några omdömen han fått utstå rätt många gånger. Och han gör det fortsatt nästan hela tiden med sina oerhört charmiga och stora leenden. De går hem! Agnes svajar mellan att vara ”stora tjejen” som duktigt håller sig på trottoarerna, håller pappa i handen när vi går över gatan, sitter stilla på sin stol och äter själv; och att vara en trotsig och superirriterande jättebebis. Typisk treåring, antar vi. Och så blir hon uppäten av den elaka lokala myggvarianten, zancudos. Hennes ben är ingen fager syn med rödsvällda miniexplosioner här och där. Kanske ett pris att betala för att en tjej som bara och enbart vill ha klänning och kjol…

Att lära känna ett land

Det finns många fördelar med att ha intensivutbildning i språk med en privatlärare. Man både har tid och får lov att prata mycket om allt mellan himmel och jord. Och det är mycket fascinerande att lyssna till hur deras vardagssituation ser ut, vad som gläder och oroar, hur de ser på sitt samhälle och på politiken (och på Carlos Peña förstås - som nu är vidare till den stora slutfinalen!!! ), höra historier ur deras och deras vänner och familjs liv som präglas av Guatemalas våldsamma vardag och närhistoria. Till exempel om den äldste brodern som under inbördeskriget kidnappades av okända (vilket nästan alltid innebar militären), 22 år gammal, för att därefter aldrig höras ifrån. Och om den relaterade oron över att en av två presidentkandidater var chef för militärens underrättelsetjänst under kriget. Om den gamla skolkamraten som plötsligt dykt upp efter 15 år i USA där han jobbat illegalt och nu fångats in av ”Immigration”, utvisats tillsammans med sin fru utan att ens få säga adjö till sina barn (födda i USA och därmed amerikanska medborgare). Eller om hur ägaren till den stora affären i stan just blivit kidnappad och utsatt för utpressning. Om barndomens tokiga spontanutflykter med halva släkten farandes land och rike runt på flaket till pappans lastbil. Om oron för dottern som just ska börja pendla till huvudstaden och läsa på universitetet. Och så vidare.

Det finns många sätt att lära känna ett land. Detta är ett av de mest intressanta sätten.

Missade vi valen?

Det har vi naturligtvis inte. I sondags var det borgmastar-, kongress- och presidentval i Guatemala. Och eftervalsdebatten ar i full gang; denna ar samtidigt debatten infor andra omgangen i presidentvalet i borjan av november (da jag hoppas kunna vara ute som valobservator). Kort men karnfull artikel pa DN fanns om valutgangen for intresserade http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=690831 . Vi kommer sakert att aterkomma med tankar om valen och den guatemalanska demokratin senare i detta forum. Racker nu att konstatera att det ar ett helt personbaserat system dar ideologi knappt existerar och partier betyder intet, och dar organiserad brottslighet med rotter i knarkhandeln beraknas "aga" ett storre antal ledamoter i kongressen; bra att veta nar man laser i svensk press som ar valdigt fixerad vid partier och var de sager sig ligga politiskt. Och personerna som det handlar om ar forstas av manligt kon. Men det blev lite framsteg pa denna front i valen; fran 14 i gamla till 16 kvinnor i nya kongressen (av 158 om jag minns ratt i all hast).

Snart ett hushållsnamn också i Sverige?

Vi har hamnat mitt i en mindre hysteri här i Guatemala. Är man i närheten av någon typ av media här så kommer man snabbt i kontakt med namnet Carlos Peña, vare sig man vill eller ej. Denne smålufsige guatemalan har nämligen gått till slutfinalen i Latin American Idol 2007, och det är något stort; mycket stort. Hög såsom låg talar om honom och om det positiva i att en riktig ”chapin” (guatemalanernas smeknamn på sig själva) lyckas i den stenhårda latinamerikanska musikkonkurrensen, därtill något att enas kring i ett land som annars mest karaktäriseras av avsaknad av gemensamma projekt. Landet lär stanna när finalen avgörs. I lördags var det nationaldagsfirande här, och som av en händelse stannade Peña till i huvudstaden (inspelningen sker i Argentina om jag förstått saker och ting rätt), fick träffa presidenten och åka på näranog Eriksgata. Han har väl inte riktigt det utseende som bidragit till att göra latino lovers som nedan nämnde Ricky, Enrique Iglesias eller Juanes till näranog hushållsnamn i Svedala. Men vem vet, kanske blir det global lansering även för denne kille vad det lider. Är han bra då? Bedöm själva: http://www.youtube.com/watch?v=bWW6nUu80zM

Ricky Martin kan inte ha fel…

Gamle Ricky Martin var där redan 1992, då långhårig och fager. Bill Clinton, såsom POTUS, var där 1998. Och man har fått rekommendationer i Condé Nast Traveller. Och familjen Holmberg var där ett par gånger förra året. Jag talar om en mycket trevlig restaurang i Antigua som heter Fonda de la Calle Real (en av tre med samma namn...). Nu gick vi dit igen, på vår första kväll i Antigua. Stället ligger för nära vårt lilla hotell för att det inte skulle bli så. Bäst att ladda upp inför studieveckorna! Underbart grillat serveras på denna restaurang samt superfräscha tillbehör med tydlig centralamerikansk touch. Därtill vacker inramning; en grönskande innergård med vacker stenläggning till vilken olika smårum öppnar upp sig, lite byzantinskt sådär. 80 spänn för en härlig huvudrätt; oöverstigligt för medelguatemalanen men en ynnest för relativa rikingar. Enda lilla plumpen var att de sedan sist lagt sig till med panflöjtsmuzak i bakgrunden; kanske ingen jättehöjdare. Även solen har sina fläckar.

Estaciones

Kort väderrapport från Guatemala City: vi befinner oss i slutfasen av "vintern", vilket här betyder att det regnar (ibland väldigt mycket, ibland bara ganska mycket) på eftermiddagarna. Temperaturmässigt är det ca 25-28 grader med ganska små variationer. Från och med november börjar "sommaren", som är den torra perioden med mest blå himmel. I början av sommaren blir det lite svalare, temperaturen kan till och med krypa ner under 20-strecket på nätterna. Framemot mars-april blir det å andra sidan varmare, drygt 30 på dagarna, men fortsatt torrt. Och sedan kommer vintern med regn igen. Så är livet på 1500 meters höjd över havet i en centralamerikansk republik.

I & A - senaste nytt

Isak fick sin första tand på sin niomånadersdag, dvs den 5 september. Den andra kom fram i måndags, dvs. på Agnes 3-årsdag. Och han fortsätter att dregla som en blodhund. Det är med andra ord inte svårt att följa den väg har tagit i lägenheten (eftersom han snabbt tar till sig nya konster vad gäller förflyttning – han började försiktigt krypa igår!).

Storasyster Agnes, som till sina föräldrars stumma beundran bland annat konverserade med två äldre spanska damer ett par timmar på flygresan, fortsätter att visa allvarlig brist på blygsel. Igår intog hon ambassaden och hade efter en kort rundtur där vi hälsade på alla sådan koll att hon själv drog runt, bytte våningsplan och pratade med än den ene, än den andre, eller tvingade dem att hjälpa henne med en teckning hon börjat på. Detta när hon inte (under viss uppsikt, OBS) tog av sig kläderna och plaskade i ambassadens ganska fräscha pool (som dock annars verkar användas väldigt sparsamt på arbetstid…). Att kunna varandras språk är naturligtvis inte alls nödvändigt för lyckad kommunikation, det inser man. Jag själv är dock inte säker på att min charm har samma effekt som min dotters, och ämnar därmed kämpa hårt kommande två veckor på språkkurs i Antigua för att säkerställa viss basnivå på kommunikationen.

Nytt rekord

Att vara småbarnsförälder är att ständigt delta i logistik-VM så fort man ska förflytta sig. Och även i detta VM kan rekord slås. På Arlanda vägde vi in 176 kg bagage, fördelat på 5 resväskor, 2 stora ryggor, 1 bilbarnstol och 1 vagn. Därtill hade vi på samma flyg med s.k. obeledsagat bagage om 60 kg, som vi skickat via fraktfirma någon dag tidigare. Och sedan fyra rejäla handbagage (undisclosed weight). Någon som har kommit i närheten?

Gammaldags post välkommen...

Hej på er,

Vi kämpar nu med det sista av packningen. Man har alldeles för mycket grejor! De sista dagarna som återstår innan det är dags att åka lär bli kaotiska med allt undanstuvande och nerpackande. Väl på plats i Guatemala kommer vi att inleda med att fixa en del administrativa angelägenheter, försöka köpa en bil och framför allt kommer vi att leta efter en bostad. Efter fyra dagar i huvudstaden bär det av till den före detta huvudstaden Antigua för intensiva spanskastudier i två veckor. Sedan hoppas vi kunna flytta in i vårt nya boende.
Hur som helst kommer vi alltid att uppskatta snigelpost, och denna kan från och med om någon vecka skickas via UD i Stockholm; skriv till:

Pia & Martin Holmberg
UD/ BA Guatemala
103 35 STOCKHOLM

Regler som gäller för dylika försändningar är att det max får vara A4-stort och maximalt väga 100 gram. Typ CD, DVD, memory stick eller så går bra, men inget ätbart/smältbart eller annat olämpligt naturligtvis.

Tack!

Ett stort tack från oss alla, inte minst från Agnes, till alla de som kom och sade hej och fikade lite i söndags i Nacka. Och tack för fina presenter. Vi tyckte att det hela var jättetrevligt, och hoppas att ni också hade kul i all röran.

Kramar från familjen

Welcome / Välkomna / Bienvenidos!

In a couple of days, the entire family: Pia, Agnes, Isak and myself, will head for ever-green Guatemala. The main purpose of this blog will be to cover this multi-year relocation, personally and perhaps at times also professionally, providing some snapshots of what happens to the kids, what our everyday lives look like, what Guatemalans do all day, provide thoughts on aid industry patterns and so on and so forth... And there just might pop up some photos as well!

So welcome, readers. Of course, we will value your comments, in whatever language they may be, and hope that you will find something rather new and worthy of reading when you enter this blog. Hasta la próxima!