De(n) kommer

Coming home to Christmas, sjungs det ju. Det sjungs och sägs ju i och för sig rätt mycket. Exempelvis att "home is where your heart is". Då borde jag vara utanför Panamas kust någonstans. Nåväl, i uppenbar brist på och avsaknad på äkta varan - Pia & kidsen befinner sig alltså fortfarande ofrivilligt på självaste lillejulsnatt på maratonresa över världen - gläder jag mig lite med elektronisk version av mina älsklingar och publicerar detta lilla montage. Med detta önskas dig som läser en god jul och ett gott nytt år. För egen del ska det ska bli härligt att få hem familjen, om så det bara blir några få timmar till övers tillsammans på julafton.

Lätt korrigering av prognosen

Det blir visst kanske en vit jul i (en liten bit av) Guatemala också - courtesy of climate confusion? I alla fall såg det ut så här på toppen av landet högsta vulkan, Tajumulco på 4220 möh, igår. En riksnyhet - etta på alla tidningar. För övrigt huttrar hela landet huttrar under en "köldvåg". 12 grader, blåsigt och fuktigt här i huvudstan är förvisso ingen njutning när byggstandarden är "ju mer självdrag desto bättre", men jag vidhåller ändå att guatemalanerna är det fjompigaste folk jag träffat på när det gäller att tåla temperaturerskillnader - vilket gnäll det är!
PS. Jag var inte där förstås, satt med raggsockar hemma i soffan och drack glögg - foton har jag snott från nätet.

Grön och grann

Här blir det en grön jul. Dock inte så "grön" som Maria Wetterstrand och många med henne hoppades. Och nu när klimatförhandlingarna i Hopenhagen inte kom längre än en fesljummen kompromiss känns det lite bra (as if it matters...) att vi åtminstone inte bidragit till det helt horribla CO2-genererande släpandet av äkta amerikanska och kanadensiska granar till Guatemala - vår plastgran räcker alldeles finfint. Så kan ju konjaken också göra nytta för min "internal warming" - svala 16 grader ute nu i morse omvandlas till 19 grader inne i avsaknad av isolering och värme. Och kanske blir det värmande dans när Pia och kidsen kommer "hem" från vackert vinterland.

Stilla önskan

Käre tomten.
Att önska stort och altruistiskt är ju fint, men pudelns kärna är ju att vi ser till våra egna behov först, och jag vill ju inte låtsas att jag är något annat en helt vanligt mänsklig person. Men i alla fall, jag undrar om jag skulle kunna få önska ett slags combo-förskott på julklappen i år? Alltså, så här tänker jag. Jag önskar en omedelbar inkomstomfördelning bort från de tusen och åter tusen av bilägare som ägnar timmar av sitt liv att leka trombos i den av stadens artärer som vi råkar bo invid, nära hjärtat i julehetsen för de rika och vackra i Guatemalas djupt ojämlika samhälle. Det nya och skinande Oakland Mall, några kvarter från vårt hem. Nu har ju du flygande renar och så, men du förstår säkert vad detta betyder så här veckan före jul för en vanlig bilpendlare. Att snabbt lätta dessa personer från deras bilköande och stundande överkonsumtion och flytta över till några av de som står helt bortom denna värld av skyhöga förväntningar och fiktiva behov är således min önskan. Du behöver inte leta långt borta efter någon som behöver medlen bättre; det här landet har specialiserat sig på att producera misär, ouppfyllda (riktiga) behov och rättigheter, där ute i skuggan av de välmående fås blankpolerade SUV:ar.
Tack på förhand.
Vänligaste hälsningar från Din otrogne/M (a.k.a. dubbelmoralisten).

El pueblo opina. Y paga.

Sedan Pia drog med våra två barn och två iPods har jag för att betvinga tystnaden lyssnat mycket på radio. Fast det börjar stå mig upp i halsen. Inte ens i valtider i Sverige har jag hört maken till mängd av politisk reklam, och mycket konfliktiv sådan också. För tillfället är det den "privata sektorns" reklam som är värst. Under rubriken "Folket tycker till" får diverse röster spy galla över presidentens senaste förslag att införa en punktskatt på mobiltelefonsamtal med intäkter som ska gå direkt till utbildningssektorn (något som finns redan i bl.a. Chile och Colombia). De som betalar reklamen verkar vara landets riktiga makthavare, eftersom presidenten och regeringen trots massiva motangrepp i etern inte lyckas med något som liknar skattereformer. OK, för att vara ärlig är regerigens annonser inte så kul heller. Inte heller tanken på hur många miljoner som staten plöjer ner i reklam.

Guatemala upplever en statsfinansiellt mycket svår situation på grund av den ekonomiska krisen och det faktum att staten, utöver hälften av landets små barn, är kroniskt undernärd. Skattetrycker är lägre än vad vi i Sverige hade i slutet av 1920-talet, långt innan vi började ens närma oss något som kan kallas välfärdsstat, under 10 % av BNP. Och resultaten är därefter - en stat som varken kan säkerställa majoritetens fysiska säkerhet, som inte har ett fungerande rättssystem och mycket svaga offentliga skolor och vårdtjänster. Att det då läggs miljoner på reklam känns lite stötande, speciellt eftersom den är så tydligt politisk och inte direkt "neutral". En lokal NGO har räknat ut att regeringen lagt över 20 miljoner quetzales (ca 17 miljoner SEK) på tidningsreklam under januari-november i år. Det låter kanske inte så mycket, men motsvarar exempelvis nästan hela statistikmyndigheten INEs reguljära årsbudget. Och därtill kommer radio och TV-reklam för säkert mycket mer. Visst måste en regering få möta mediala "angrepp" från oppositionen och de faktiska makthavarna. Men varför håller de på som de gör?

Mediemarknaden i Guatemala är starkt koncentrerad. Flertalet TV- och radiokanaler samt ett par av de större tidningarna ägs genom olika holdingbolag av mexikanen Angel Gonzalez. Det har sagts att ingen kan bli vald till president i landet utan att ha hans välsignelse - därav det ironiska epitetet "el Angel de la Democracia" (demokratins ängel). När han senast var i landet stod alla partiledare i kö för att få audiens, inklusive president Colom, det var mer eller mindre helt öppet. Det handlar naturligtvis om att få gynnsam rapportering i de rikstäckande nyheterna, och det politikerna lovar i gengäld är att fortsätta köpa annonsplats för skattepengar om de vinner nästa val. Så snurrar ekorrhjulet på.

Slut i Pepe's

När vi åkte till Guatemala som diplomater fick vi bl.a. skeppa med oss sprit skattefritt. Det ska medges att det kanske inhandlades lite ambitiösa mängder, men det var svårt att låta bli när Absoluten kostade 42 kronor flaskan osv. Fick inte ens plats med allt i det väl tilltagna skåp för alkoholhaltiga drycker vi haft i lägenheten - det fick bli en rejäl låda nere i källarförrådet, eller bodegan som man säger här, också. Pia och jag var där nere härom veckan och inventerade; återstår en del (inte minst punsch som ju ärligen inte duger till mycket annat än ärtsoppeutspädare). Tömde bodegan på elixir och flyttade upp allt i lägenheten för bättre överblick.

Jaha. Nu sitter vi där med diplomatpass som är på utgång, och kan inte räkna med någon större förståelse för ett gäng extraflaskor hos de amerikanska tulltjänstemän som ska spana av vår inkommande flyttkontainer till Washington. Så det gäller att hitta bra lösningar för avnämandet. För en relativ spritromantiker kan ju måttfull överkonsumtion (!) verka lockande (kom ihåg att jag är gräsänkling i två veckor). Vi kommer i alla fall garanterat inte att söka kopiera en tidigare skäggig chef här i landet som ödslade en hel fin flaska från Åhus på grillen när T-sprit saknades (bör nämnas i sammanhanget att det inte fungerade). Nåja, blir väl en lagom-lösning för mellanmjölksfamiljen till slut. Men kollegor och vänner gnuggar redan händerna. Cocktailkväll vid adjökalaset?

Sinnesstämning fångad

Okej, det finns väldigt många poplåtar som behandlar det där med hjärta och smärta, men jag tyckte ändå att det fanns viss ironisk njutning i att radiostationen som jag råkade lyssna på i bilen de futtiga 10 minuterna hem från kontoret ikväll valde att spela just Eric Carmens "All by myself" från 1975. Ja, man är ju van vid mer livade mottaganden i lägenhet 1-L Oakland Villas än när resten av kärnfamiljen flytt kontinenten för att gå i mörkerterapi. Stackars mig, eller hur?

Uno. dos, tres

Isak räknar gärna. På engelska, spanska eller svenska, inga problem. Gärna längre än Ricky Martin också, fast över 10 kan det bli lite sisådär med precisionen. Men han gillar det. Och som han njöt när alla på hans födelsedagskalas räknade till tre så att han fick blåsa ut ljusen på tårtan. Växte en decimeter på kuppen. Vår lille unge.

Med tanke på presenturvalet förväntas 3-åriga pojkar gilla följande: 1) Allt som har med Cars (Disneyfilmen) att göra; 2) Dinosaurier; 3) Lego. Min personliga gissning är att nummer 3 kommer att stiga i popularitet till 4:e födelsedagen, tillsammans med Transformers. Isak älskar Blixten McQueen, trots att han inte sett filmen mer än 4-5 gånger (vilket jag tror är lite efter en snabb opinionsundersökning). Inget svårt val när vi skulle ha "tema" för kalaset... Och han leker ofta att han är "Dinosaurio Rex". Eller att han är rädd för densamme - det har varit några mardrömmar om detta. Lego har kommit starkt på lekrummet i höst. Så vi har en standardpåg.

Sista piñatan i Guatemala. Nästan lite sorgligt. Men vi har verkligen utnyttjat utbudet och vår köpkraft och haft tokiga grejer och stora kalas. Denna gång var det ansiktsmålning och en löjligt stor hoppborg (inga brutna små ben, tack och lov, bara lite blåmärken på några otursungar). Utomhus, alltid!

Kompetens

Jag håller på att läsa Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn". Pia frågade just födelsedagsbarnet vad han ville ha till middag ikväll.
"Ketchup. Med Choklad".
Vi måste nog vidga betydelsen av ordet kompetent.

Slutpose

Hela film-filen var för stor för att lägga ut här (vi får väl öppna konto på Youtube). Men i alla fall får ni denna stillbild på artisten som refereras till här. Inför fullsatt teater på Avenida Las Americas.

El peladero

Visst gör det ont när regeringen inte får igenom sin budget? Eller sina förslag till skattehöjningar i ett land med kontinentens lägsta sociala satsningar? Eller när den är inkapabel, eller halvt ovillig, att stämma den våg av akut hungersnöd som kommer allt närmare i avkrokar på landsbygden?

Men hallå, vad är det för en seriös journalist att skriva om när man kan spekulera kring Elin Nordegrens bruk av järntrean mot Tigers bil på bästa nyhetsplats i en av Centralamerikas största dagstidningar? Skönt att få läsa om svenskars framfart i världen även i Guatemala... Eller? Såg för övrigt att en artikel om Nordegrens bakgrund var den näst mest lästa på cnn.com idag. Helt bisarr värld.

På mitt jobb skvallrar vi också, förstås. Nu mest om vem som blir vår nya ambassadör. Ewa Werner Dahlin lämnar om 3 veckor. På UD sitter tummarna fortfarande hårt fast; ni vet var. Men vem bryr sig om ifall en ambassad i en avkrok får vara roderlös i 3-4 månader?

Into that spirit

En semestervecka i Mexiko med vänlig sol, azurblå vågor, många margaritas och sand i kalsongerna hjälpte väl inte till såsom stämningsuppladdning inför första advent. Men under decemberkvällar kan en svensk i Guatemala få lite julvibbar utan att fejka (på dagen är det fortfarande ett skämt när det är 25 grader och blå himmel). Men det här är ju tropiska breddgrader, så mörkret faller brutalt och kompakt. Och på 1500 m.ö.h. så kan det komma lite svalare vindar och temperaturen falla ner mot 15 grader på kvällarna så här i adventstider, och innetempen under 20 eftersom vi varken har isolering eller värme. Vår fina plastgran är i alla fall klädd sedan i måndags; vi var antagligen sist i kvarteret. Keramikkrubbans olyckligare översomrare är ihopklistrade. Säsongens första glöggflaska närmar sig sin likvaka. Julkorgar med basvaror har ordnats för våra anställda, som sig bör. Minijulmarknad utanför stadens flashigaste köpcenter, Oakland Mall, härom kvällen, med tusen åter tusen tindrande ljus över fasaden vilka återspeglades i våra barns ögon. Guatemalas största "gran", placerad på Plaza del Obelisco, är också ganska fin så där på kvällen (även om den i toppen har reklam för det största ölmärket istället för en stjärna eller spira). Och ikväll var det julshow som Agnes skola anordnade. Det var multikulti. Barnen i Pre-Kinder, Agnes klass, dansade faktiskt till en svensk "modern" julsång - "Jullov". Det var inte en lika bra version som när Lars Vegas Trio gör den men ändå, lät klart bättre än den koreanska versionen av Jingle Bells som femteklassarna dansade till. (LVTs julskiva från -92 håller f.ö. läskigt bra, undantaget mobbingskämten). Agnes satte slutdanssteget perfekt - vilken tjej.






.
.
.
.

Det blir i alla fall tredje julen i rad i Guatemala för familjen Holmberg. Skillnaden i år är självklart att alla utom biståndstomten laddar upp i södra Götaland från och med mitten av nästa vecka. Stackars, stackars Isak som inte upplevt temperaturer under 14 grader sedan han var 5 månader gammal - det blir ett tufft uppvaknande för vår lille guatemaliserade påg.

I övrigt är jag irriterad - imorgon är det biljettsläpp för Metallicas konsert här i Guatemala. Metallica! Den 5 mars. Tänk själv - 2½ års hårdrockskulturell ökenvandring, bara för att så missa dessa halvgudar med en futtig månad. Ni får själva tänka ut vilken passande svordom jag har på läpparna - det blir ändå inte samma sak i skrift. Nåväl, någon gång ska jag väl få tröst - blir väl i Norje Boke 2013.

Där vi är, är det så här

Några ögonblick från senaste veckan... Chichén Itzá

Tulum

Everybody is Kung-Fu Fighting ;-)

Underifrånperspektiv

På våra senaste resor och utflykter har sonen visat stort intresse för våra kameror. Och han är ingen blyg dokumenterare. 50-talet bilder på en solkrämstub är inget att bli överraskad över, även om människor verkar vara hans favoritobjekt. Häromdagen fick han ett ilsket utbrott (ett i mängden) över att den lilla kameran som han grävt fram ur våra lådor inte ville ta fler kort. Bara 257 plus ett gäng filmsnuttar (jepp, gammalt minne, bara 1GB...). Pappa inte helt lycklig. Men när man nu suttit här och rensat hittas en del små fynd. Så därför presenteras här, stolt, vår knappt 3-årige Isaks första utställning av egna fotoalster. Säkerligen hade han inte valt dessa bilder själv, men vaddådå...

Ovan: Tzutujil-flicka i Santiago Atitlán. Nedan: Gladis Ovan: Utan kommentar. Nedan: Behovsdokumentering

Skruvat

Tillstår att rubriksättningen ibland är lite väl käck här på bloggen. Men vad annat kan man skriva? Från början. Vi skulle göra en utflykt med kompisar till en slags miniäventyrspark i stan. Och det blev som väntat strul och tjat och stress och sedan ändå väntan på att alla familjer skulle dyka upp i sina stadsjeepar. Karavanen börjar till slut söka sig ut och fram i Guatemala Citys rektangulära mönster av ologiska enkelriktningar. 5 kvarter, sedan signalerar grannbilen vid rödljuset vänligt nog att vårt ena bakhjul har tappat rejält med luft. Som tur är har vi spanat in ett bra ställe i närheten, mitt på Boulevard Proceres, som fixar sådant. Bara 7 svängar för att komma de 300 metrarna. Men nej, där var det av någon underlig anledning stängd. Fanns det inte ett ställe på 20 Calle då? Vi kryper fram några kvarter, letandes men fortsatt i karavan, och hittar till slut ett sådant där ställe där mekanikerna ser ut som mekaniker gör i Kalle Anka-tidningar, ojämnt skäggiga med slitna snickarbyxor och keps med oändliga olje- och smutsfläckar. Ingen väntan, ut med domkraften på "trottoaren" där vi typ parkerat (med Guateblinkers på förstås). 10 minuter senare inkasseras tjugo spänn av Kalles mek-polare (överpris enligt mina lokala kollegor), däcket är fixat och återbördat på plats, därtill typ inoljat för att se fräscht ut. Och syndaren överlämnad. Kan nästan återanvändas!

For better and for worse

Livet för oss utbölingar i Guatemala fortsätter sina våldsamma pendlingar mellan det njutbara och det hemska. Ett par exempel. Pia och jag firade nyligen bröllopsdag med en natt på supermysigt, smakfullt "boutique hotel" i Antigua - barnen i trygghet med barnvakt och kompisar hemma. Middagen mycket bra, inte fantastisk, men mycket bra, och allt till ett närmast löjligt pris för det givna tillfället. Och en förmiddagsvandring i denna gamla, vackra kolonialstad i vulkanen Aguas perfekt koniska skugga som tillåter en flykt från det fula och brutalfattiga som ofta är Guatemala. Och så sitter jag där någon dag efter vår lilla utflykt och försöka hitta bra ord för att bistå och trösta min kollega, vars kusin rånmördats kvällen innan. Min mjuka snälla kollega som under natten fått tvätta sin farbroders blodiga armar, armar som timmarna tidigare svepts runt en älskad sons kropp med bortflyende liv. Kusinen blev 32 år, en pappa som lämnar en 4-årig flicka och en 2-årig pojke efter sig. Från en familj som därtill drabbats hårt under inbördeskriget, med bröder som "försvann" som en del av militärens utresningsaktioner. Bland annat. Vad kan man annat göra än att då också låta tårarna rinna.

Kommer vi att sakna Guatemala? Ni kan säkert räkna ut att svaret blir både ja och nej. Det sägs att vid avgrunden, i farans stund, skärps intrycken. Jag vill inte gå så långt som att säga att det är detta vi upplever här. Men kontrasterna mellan det positiva, det njutbara, det lyckliga som vårt liv i mångt och mycket inneburit här, och existensen av alltför många element av det dåliga och det hemska som mänskligheten orkar prestera, det är något som också kryper sig in och gör sig påmint i våra dagliga liv, något som skapar en obekväm spänning som alltid kommer att påverka vårt minne av denna tid och denna plats.

Guatemala. GuateAmala (Guate, älska henne). Guate mala (Guate den onda). Mycket ryms här i denna plätt på jorden. I längden kanske alltför mycket för de som härstammar från Landet Lagom.

Visdomsmonster

I förra veckan kom det ett tre dagar försenat Halloweenmonster hem till oss -jag opererade samtidigt ut fyra (!) visdomständer samt en cysta i kinden. Påföljd: min högra kind klarade sig med en lätt svullnad, men den vänstra kinden blåste upp till sådana proportioner att jag varken kunde stänga eller öppna munnen. Svullnaden sökte sig vidare ner på halsen, ut mot örat, och upp till ögat som på kuppen fick en lätt blåtira. Riktigt snygg med andra ord!
Vi tog foto på eländet (dock inte när det var som allra värst), men det vågar jag faktiskt inte lägga ut här till allmän beskådan. Istället blir det fler söta monster....
Annars kan jag tillägga att det var utomordentligt fördelaktigt att plocka ut bissingarna här. Relativit sett billigt, skicklig kirurg, och tid när jag ville ha. Rekommenderas! Dessutom kan de det här med piller i det här landet..... jag knaprade både illblå, chockrosa, orange och vanliga vita piller mot infektion, inflammation, svullnad, värk och jag vet inte allt.

Den osannolike protagonisten

Bara namnet lovar mycket. John Stanley Månsson. Säg det långsamt. John Stanley Månsson. Ett kunganamn. Och det levnadsöde som finns bakom namnet gör en inte besviken, inte vad gäller att vara lite lagom fantasieggande i alla fall. John Stanley Månsson från Lomma. Vi träffade hans dotter för några veckor sedan. Det kändes hedrande på något konstigt sätt. John Stanley var enligt uppgift anarkist och bråkmakare som på 1950-talet lyckades med det osannolika att vinna högsta vinsten på Penninglotteriet. Trött på myndigheterna, trött på förmynderiets Sverige, fortsatte han på det osannolikas stig. Packade stora kofferten och drog. Drog vidare. Och vidare. Och stannade inte förrän han hamnade i Guatemala. Han köpte en stor kaffegård, en finca, utanför Cobán. Började föda upp hästar, hans passion i livet. Lyckades förmå en kvinna från Sverige att också lämna fäderneslandet och bli la Doña på fincan. Dottern föds. John Stanley blir med tiden lite av en legend, någon som varje svensk som reser i Guatemala vid denna tid verkar träffa på. Inte för hans fantastiska förståelse av landet och kulturen, dock. JS själv sade sig som bäst kunna prata ”skånska med spansk brytning”. Så vem annars än Herr Månsson kan vara inspirationen till Fredrik i Evert Taubes visa ”Invitation till Guatemala” från 1958, som denne, en av nationens större visskalder, diktade efter sitt besök här i landet? Ja, säg det.

John Stanley Månsson dog 1975 om jag minns rätt, i en ridolycka på fincan. Fakta och skrönor om honom och andra Guatemala-svenskar har samlats ihop av en tidigare svensk ambassadör i landet, Ulf Levin, och av den nyligen bortgångne konsuln för Finland i landet, Gunnar Trollnäs, ursprungligen från Helsingborg. Kanske blir det en bok till slut, vem vet, och inte bara ett föredrag för en liten skara nutida Guatemala-svenskar. I så fall tror jag kapitlet om JS Månsson från Lomma blir det mest spännande.

Händelsehelg

Den gångna helgen fylldes av allehanda upptåg och utflykter. På fredagen firade vi Lucilas födelsedag. Vi tog ut henne på en utmärkt grillkrog, och hon åt grillad oxfilé tills det formligen sprutade ur öronen på henne -det gjorde vi oxå för den delen. Gott, gotti, gott gott. Sedan blev det kaffe och Pia-gjord chokladtårta hemma. Inte så illa det iheller.

På lördagen degade vi lite på förmiddagen och förberedde oss inför kvällens partaj. Framemot eftermiddagen spökade vi ut oss och begav oss till vänners hus och firade Halloween. Guatemalansk piñata, i form av pumpa denna gången, pysselbord för barnen och avslutningsvis gick vi ut på en liten "bus eller godis"-runda. Mycket trivsamt.

Some few seconds in the sky...

Festen i kroppen till trots, så släpade vi oss upp någorlunda tidigt på söndagen och hängde med två andra svenska familjer till det guatemalanska firandet av "de dödas dag". En härlig tur med drakflygande i den lilla orten Sumpango (som blommar upp denna enda dag om året), smarrig fikakorg, mycket sol, allehanda försäljning av både genuint hantverk, krimskrams och allmöjlig sorters förtäring. Folkligt, med andra ord! Rosenröda om kinder blev vi sedan hembjudna på boeuf bourguignon och blåbärspaj med vaniljsås till Daniel och Jeanette. Inte gås, men rikigt gott i alla fall.

Förebådande om nedläggning

Denna blogg skapades i grund och botten med två syften. För det första, att informera vår familj och våra vänner i Sverige (eller var ni nu bor) om lite vad som händer och hur det är att bo i ett konstigt litet land som heter Guatemala. För det andra, att fungera som ett slags (aningen tillrättalagd) familjekrönika som vi kan spara som minne av vår tid här.

Med lika delar förväntan och sorg vill vi därför meddela våra läsare att bloggens rättfärdigande går mot sitt relativt snara slut. Efter diverse familjeråd har det lite ångestladdade beslutet tagits att i förtid avsluta mitt kontrakt med Sida i Guatemala, och tacka ja till det erbjudande som jag fått om att för en period av 3 år fungera som rådgivare till Nordens styrelserepresentant vid Internationella Valutafonden (IMF) i Washington. Om det blir någon ”Gringo Challenge”-blogg återstår att se. Men det troligaste är i alla fall att ”Desafío Latino” läggs ner någon månad in på 2010, när vår flytt från Guatemala till Washington blivit av.

Varning på stan

Här i Guatemala finns (naturligtvis) inget offentligt reklamförbud för tobaks- eller alkoholvaror. Snarare är dylik reklam nästan den vanligaste man ser. Men en rejäl varningstext finns alltid med (både i reklam och på ciggpaket, flaskor och ölburkar) - för mycket Gallo och Zacapa Centenario är ju inte bra för dig.

Vad då säga om denna skylt som pryder en vägg på 1a Avenidan strax mitt över kontorshuset där ambassaden nu huserar? Ingen varningsinformation. Nåväl, av Guatemalas snart 7000 mord per år så begås ju "bara" fyra femtedelar med handeldvapen... :-(

Más rico que en mi casa

Gästinlägg: När man tänker tillbaka på en sådan här händelserik resa fastnar tankarna genast vid vissa saker och episoder. De flesta roliga och trevliga men andra mindre roliga. De mindre roliga minnena försöker vi snabbt radera. Som att vi på inresan fick sitta i ett dygn på ett tråkigt hotell vid JFK flyplatsen i New York och invänta ett flyg. Och att väskan med barnens kläder kom till Guatemala fem dagar försenad efter en alldeles egen World Tour. Fattigdom och våldsamheter som ständigt är närvarande i Guatemala är väl inte saker som vi ska minnas med glädje men absolut inte glömma. De roliga och trevliga händelserna kommer vi däremot att med glädje hålla i minnet under lång tid – förmodligen för hela livet. Som de första heta dagarna på resan i Monterrico med poolbad, Stilla havets vågor - stora så att de välte omkull oss, lata timmar i hängmattan med en god bok och pyttesmå tortugas som vi förhoppningsvis hjälpte ner till ett långt liv i havet. Vi kommer också med glädje att minnas den andra turen med vackert slingrande vägar till Panajachel vid den vulkanomringade Atitlánsjön. Då vi första dagen tog en båtresa över sjön till först Santiago Atitlán, där Mayaindianernas marknadsstånd sålde en hel del fysiska minnen till vissa av oss, och sedan till San Marcos där vi åt god indisk curry. Vi kommer också att minnas den andra dagen i Panajachel med djungelvandring där vi såg vilda apor, coatis (ringsvansad näsbjörn) och fjärilar. Vi kommer förmodligen aldrig heller att glömma den gamla vackra staden Antigua vid foten av vulkanen Agua. Att grilla marshmallows i glödande lava från den aktiva vulkanen Pacaya har nog också etsat sig fast i minnet för resten av livet. Men tydligare än allt det som nämnts ovan kommer vi att minnas två saker: Pia och Martins fantastiska gästfrihet där de hjälpte, guidade och körde oss till alla möjliga och omöjliga platser och … MATEN. Lucilas kokkonster fick oss alla, och våra magar, att häpna måltid efter måltid. Den fick också Ludvig att lära sig den spanska frasen i rubriken ovan ”Más rico que en mi casa - mycket godare än hemma”. Tack Pia, Martin, Agnes och Isak för att ni gav oss alla dessa fantastiska minnen hälsar resten av Holmbergklanen. /Kent

Den sjön, den döende

Det är inte alltid man råkar beskåda det som blir ett mediefenomen innan det hunnit bli det. Och i Guatemala är det frågan om det är något positivt att få den chansen. Det var det i alla fall inte denna gång. Vi var förra helgen uppe vid Atitlán-sjön, Guatemalas kanske mest kända turistattraktion och en förtrollande plats, med den tappra besökarskaran från Holmbergsklanen. Man vill ju visa det fina för de långväga gästerna. Och så möts man av cyanobakterieskum och algblomning av en sådan prakt att skivorna av rabarbersoppeliknande gegga aldrig verkade ta slut när vi cruisade från Panajachel till Santiago Atitlán. Den klassiska blå ytan var liksom inte helt blå längre, inte ens på avstånd. Frågade båtkillen som sade att det var tillfälligt, att det flutit upp efter ett mindre jordskalv ett par veckor tidigare. Lät väl lite konstigt, men jag lät mig nöjas. Men redan i måndags började mediemaskineriet här rulla efter att en massa bilder börjat cirkulera på Youtube och Facebook. Jag lärde mig vad algblomning heter på spanska. Igår handlade 3 av 6 krönikor i vår dagstidning om den kritiska situationen för sjön. Allt medieljus har svängt emot frågan. Vicepresidenten och miljöministern har idag svettats och försökt framstå som handlingskraftiga när man presenterat gamla avlagda åtgärdsplaner som samlat damm i tio år. Bättre sent än för sent, kan man hoppas.

Ännu en "tragedy of the commons" i ett land som verkar ha specialiserat sig på det där tragiska? Jag blev ledsen i alla fall. Ovan en egen bild; mer finns bl.a. här om man gillar att gotta sig åt elände. Kanske sjunker det undan så småningom, men precis som i Österjön lär fenomenet återkomma och förvärras om inte verkliga krafttag tas. I ett land med stora ekonomiska bryderier och med kronisk politisk kris är det frågan om kapaciteten finns för det.

Sverigebilden efter Stieg

Jag satt där i panelen på ett utvärderingsseminarium för ett stöd som Sverige finansierat; återuppbyggnad efter orkanen Stan. Försökte komma på kloka saker att säga. Mitt i en kort paus lutar sig den lokale chefen för FN-organet FAO, en spanjor, över mot mig, och frågar: "Varför är det så mycket våld mot kvinnor i Sverige?"

Ja, man kan ju bli överraskad av mindre. Men det han egentligen ville diskutera var Stieg Larssons milleniumtrilogi, som han var helt begeistrad av. Eftersom jag av någon anledning som jag inte lätt kan förklara ofta undviker att läsa böcker, se filmer/TV-serier osv som "alla" läst/ser/sett, kunde jag inte hjälpa honom till större förståelse för fenomenet Stieg Larsson. Men jag blev lite triggad. Och är man svensk representant utomlands kanske man borde ha bättre koll på aktuella svenska bidrag till den globala populärkulturen. Det var några månader sedan. Och det är redan ett par månader sedan jag läste ut tredje och sista delen av Millennium-serien.

När man är "insatt" är det ännu häftigtare att se genomslaget. Till och med här i Guatemala. Första och andra delen ligger etta och tvåa på försäljningstopplistan på Centralamerikas största bokhandel. Och trean har precis kommit ut - säljer slut så fort den kommer in säger de. Och igår var Stickans nuna på framsidan av en av de stora dagstidningarna. Igen, för andra gången på några månader. Hans eget öde gör naturligtvis framgången för böckerna medialt mer eggande.

Vad det betyder för bilden av hur kvinnor behandlas i vårt hemland vet jag inte. Men det är liksom skönt att Zlatan har lite svensk konkurrens i landets mainstream-media. Och utöver framsidorna måste jag personligen säga att levande legenden, personliga favoriten och Nobelpristagaren i litteratur Mario Vargas Llosas recension av trilogin (länk här, på spanska) är det häftigaste. Han inleder med att berätta om hur hans bakgrund ibland förgiftat glädjen med att bara läsa. Men sedan är det ren hyllning, inte minst av de många starka, drivande och mångsidiga kvinnorna som "porträtteras" i serien. "Repito, sin ninguna vergüenza: fantástica." - "Jag repeterar, utan någon som helst skam, fantastiskt". Och Vargas Llosa avslutar: "¡Bienvenida a la inmortalidad de la ficción, Lisbeth Salander! "Välkommen till fiktionens odödlighet, L.S!".

Ja, må hon leva.

Bättre här än i Barcelona

Relativ stiltje på bloggfronten. Men det är klart, hur ska det hinnas med sådant också när hela klanen Holmberg är på besök. Mycket mat ska ätas, det ska diskuteras än det ena än det andra (inte minst hur mycket ersättning man kan få för 24h försening på utresan och därtill en borttappad väska) och så ska det vara lilla drinken och så där. Någon ska också försöka klämma in några arbetstimmar däremellan. 3 dagar på Stilla Havskusten är i alla fall avklarade för merparten, med tuffa vågor, små havssköldpaddor, pool, sol och välgörande värme. Imorgon bär det av till Atitlánsjön för packet, mäktiga vyer tre timmar med kurvor bort från huvudstaden. Agnes och Isak njuter till fullo av mormor, morfar, moster&morbror och så storkusinerna - helt plötsligt slipper jag och Pia nöjet av att ha dottern kommande till oss varje natt. Tur att vi har Isak också.

American Airlines säger att den borttappade väskan ska ha varit i Barcelona och vänt. Och att den ska komma hit imorgon. Det är nog bäst det, för den allmänna semesterfriden. Och så att killarna inte sliter ut sina enda par kalsonger.

Up for 4?

Våra hemliga föräldraspråk har ju blivit upptäckta efterhand av barnen. Så nu blir det knackig franska när vi behöver avhandla hemligheter i barnens närvaro. En av Agnes bästa kompisar har dock franskspråkig mamma och tittade lurigt på oss för ett tag sedan när vi utbytte viktiga uppgifter: "Det där är francais. Jag ska lära mig francais också." OK. Inget fel på självförtroendet i alla fall, men vi ska nog försöka hålla igen.

Idag var det kvartssamtal på Agnes skola. Skriftliga omdömen för första kvartalet på skolåret delades också ut. Agnes, som är bland de äldsta i sin "Pre-Kinder"-klass, ligger mycket bra till på alla "akademiska" områden (som de säger). Enbart på 2 punkter inom "social skills" (av över 50 i hela "omdömet") ansågs hon behöva stöd/förbättra sig för att nå förväntningar (accepting consequences of actions; demonstrating problem solving abilities). Ingen överraskning för oss som dagligdags erfar en dotter som bryter ihop över att inte få vara den som får stänga av TVn eller när hon råkar skriva en bokstav fel. Men det roligaste var att hon i kommunikationen/engelskan på 2 månader nått en helt ofattbart bra nivå. Bra uttal, helt OK ordförråd, total orädsla i att prata och förklara, och förståelse i topp. Vi är förbluffade, och kanske ännu lite mer stolta än tidigare.

Bananer ja, köttbullar nej

I den allra sista skälvande övertidsminuten kvitterade USA mot Costa Rica i VM-kvalets sista omgång (vi pratar fotboll, alltså), vilket gjorde att såsom trea i kvalgruppen med biljett till Sydafrika stod helt plötsligt: Honduras - bättre målskillnad än Costa Rica blev det som avgjorde. Väldigt kul och kanske välbehövligt för ett väldigt splittrat land. Glädjen rapporteras som vild. Den politiska krisen fortgår i Honduras sedan statskuppen i juni utan lösning, trots högoktaniga medlingsförsök från internationellt håll, och har lett till stor (större) polarisering i landet. Men åt fotbollsframgången kan alla honduraner glädjas. Förhoppningsvis kommer de val som är planerade att hållas in landet inom några veckor att innebära att en ny ledning med politisk legitimitet nationellt och internationellt kan erkännas. Men det är långt ifrån säkert.

Efter att ha sett lite av några matcher kan jag säga att det inte är en total orättvisa att Honduras går till VM. Bananrepublik politiskt, möjligen, men i fotboll får faktiskt sägas att de stått för mer framåtanda än de svenska köttbullarna. Det lär inte räcka till VM-final, men jag kommer nog ändå att hålla lite grann på Honduras när det drar igång i Sydafrika.

Och Guatemala då? De åkte ut med buller och bång i tidigare kvalomgång, och hade svårligen räckt till mot Mjällby eller Ängelholms FF. Ryktena går att i som på så många andra områden här i landet är det kontakter och pengar som avgör möjligheten att få plats i truppen, inte kompetensen. Vem vet, men de var verkligen dåliga.

Svett, järnrör och blinkande stjärnor

Tänkte att en liten uppföljning vore på sin plats, innan det blir helt inaktuellt. Panama-weekend: epilog!

Att på sista kvällen kunna sitta på balkongen till hotellet i Panama utan att svettas var en trevlig överraskning; temperaturen lite lägre än tidigare, kanske ner mot 26-28 grader. Lägg till en gnutta havsbris så är det inte ologiskt trots att tropisk inramning för oss brukar betyda ymnig avrinning. Inte blev det sämre av hämtmat och kall öl, sovande barn i rummet innanför, och utsikten över kanalinfarten och de mindre öarna ute i Stilla Havet utanför kusten, molnformationerna ute till havs som lystes upp med blott några få sekunders mellanrum av de tillsynesvis obligatoriska åskväder som varje kväll dragit runt där ute.

Men vi hade ju svettats en hel del innan på dagen. ”Frivilligt” när vi varit på liten djungelvandring på förmiddagen (det var innan den tropiska regnskuren ledde till "total" fuktighet), högst ofrivilligt när vi på vägen in till Panama Citys äldsta stadskvarter hamnade mitt emellan busar som, väl söndagsuppölade, sökte spöa skiten ur varandra med järnrör. Pia hittade backen på vår automatare föredömligt snabbt. Gamla stan har väl, detta undantaget, annars stor potential att bli en turistmagnet när väl renovering och gentrifiering kommit lite längre – många hus med charmig kolonialstil och ofta med fantastisk utsikt över havet eller in över bukten och mot skyskraporna i det moderna city. Agnes tyckte att Panama kändes lite som NYC, och faktum är att det inte är lika ”far off the mark” som man skulle tro om man inte varit här. Eller vad sägs?

Men barn alltså – de är ju… så mycket. Hela tiden. Måste försöka uppskatta mer. Som att inte fokusera på att de rejsar runt som tokiga och riskerar försvinna eller krocka med någon på Tocumen-flygplatsens avgångshall i rusningstid, utan inse att det är en ynnest att få höra sin sons ganska späda stämma ljuda över det mäktiga bakgrundssorlet: ”Twinkle twinkle little staaaar….”. Lillkillen har talang – kanske inte ännu så mycket på att sjunga som att kunna göra sin syster tokig när han börjar ljuda varje melodi hon börjat på i kanon (kaanon?).

24h i kanalzonen

Pia: Efter en smärtfri flygtur kom vi igår fram till Panama City. Vi började vår långweekend med att få våra fördomar om biluthyrningsfirmor bekräftade. De $80 som vår hyrbil skulle kosta för tre dagar visade sig bli $180! OK, vi hade visserligen tyckt att det lät osannolikt billigt, men att det skulle kosta mer än dubbelt så mycket gick vi bara inte med på. Med barnen som offerlamm (de började bli aningen trötta och hungriga) så började vi shoppa runt efter bättre pris. Det tog dock inte så väldigt länge innan vi blev nöjda och susade iväg i en udda Nissan mot vårt hotell vid Panamakanalens mynning och vårt förbokade rum med kanalutsikt. Nöjda. Lille Isak somnade dock ifrån allt under bilfärden och först i morse vaknade han (5.30!) och blev stormförtjust när han såg poolområdet och lekplatsen. Nöjd var han också över att kunna spana in alla båtar som passerade (as big as they get), men onekligen var det nog så att den detaljen roade mest mig. Sitter nu och skriver på balkongen och njuter av den sköna värmen som dröjer sig kvar efter den heta dagen, och hör såväl cikaderna som båtarna som tuffar förbi. Nu ska jag gå och ta en snabb dusch in vår room-service-mat kommer, så Martin får berätta om dagens utflykt till den karibiska kusten.

Martin: Panama Citys skyskrapor och den nya motorvägen som förbinder huvudstaden, vid Stilla Havskusten i söder, och andra staden Colon vid karibiska kusten i norr, gör att man känner att man är i ett klart mer ekonomiskt utvecklat land än Guatemala. Men kostar det så smakar det. Totalt 5,80 USD (Panama är helt dollariserat) i motorvägsavgifter för 5 mil - och lika mycket tillbaka förstås. Längre än så är det nämligen inte att korsa kontinenten här (de grävde ju en kanal här också....). Först var det tänkt att vi skulle åka förbi frihandelszonen i Colom, där man ska kunna köpa allt möjligt skattefritt, men när man glömmer passen på hotellrummet så går ju inget sådant för sig. Så vi åkte till lilla byn Portobelo längre österut på karibiska kusten iställlet. Där tittade vi på lite gamla rester av spanska fort från 1700-talet som byggdes för att försvara bosättningen mot elaka brittiska pirater (som ändå lyckade inta byn/staden). Efter lunch slog vi oss också på en förhandling med en lancha-ägare om en tur till en isolerad sandstrand längre ut på kusten. Mästerförhandlare Pia sänkte kostnaden med en tredjedel - sen bar det iväg. OK, det var mest molnigt (det är ju regnsäsong), stranden visade sig vara väldigt kort och väldigt smal med väldigt mycket uppblåst träbråte, vattnet var strömt och därmed lite suddigt MEN det var trots detta ändå några badtimmar i Karibien. Och det är ju ändå just detta. Agnes testade nya snorkelsetet - hon är fantastiskt duktig, och vi spanade på lite koraller och fiskar. Luncherfarenheten på en lokal krog hade varit av det sämre slaget så vi tog senare vår tillflykt till Colons bidrag till ett av alla de där ställena "under the golden arches" för barnutfordring innan vi åkte tillbaka till huvudstaden. Barnen borde ha slocknat men bestämde sig för att ha 45-minuters uppvisning i hatkärlek, skrik och kamp om en kudde istället. Förhoppningen är att de sover lite längre imorgon bitti i alla fall.

Officiellt invigt

I fredags hade vi den formella invigningen av de nya ambassadlokalerna på 11:e våningen i ett nybyggt höghus på en av Guatemala Citys stora avenidor. Normalt sett så skickas något högdjur ut från Sverige för att delta i dylika övningar, men med EU-ordförandeskap och allt så blev det tji med det för lilla oansenliga Guatemala. Vi fick klara oss själva - själva invigningen effektuerades gemensamt av vår ambassadör Ewa Werner Dahlin och Guatemalas vice utrikesminister Lars Pira, vars släkt har svenskt påbrå (och han har delvis gått i skolan i Sverige och pratar utmärkt svenska). Det pratades lite om vikten av våra relationer och om det myckna glaset i konstruktionen som signal för öppenhet och transparens. Ja, ni kan ju gissa. Men mest var det drinkar, snittar och småsvettigt minglande.

Via denna länk kommer ni till ambassadens hemsida där lite foton på folk lagts ut. Själva texten finns bara på spanska (än så länge...?). Spana in foto nr8 i alla fall.

Träd stilfullt in i herdarnas by

Byn Pastores (=Herdarna) som ligger utanför Antigua är känd för en enda sak. Läderstövlar. Byn är inte egentligen mycket mer än en radda hus längs en avfartsväg till den nya fina vägen mellan Chimaltenango och Escuintla, men det roliga är att i det närmaste varje hus har försäljning av, och i många fall också produktion av, stövlar. Boots. Om där finns 100 hus så finns det 80 boots-butiker av varierande storlek och ambitionsnivå. Kluster på ekonomspråk. Hela familjen hade en ganska rolig timma där för en liten tid sedan. Och med priser på under 300 kr för ett par handsydda äkta läderboots av Texasmodell kan man ju inte låta bli. Eller?

Spana in alligatorskinnet som hänger bakom Agnes - made for walking...?

Irriterande publikfrieri?

Det är söndag; dag efter fest. Så fast jag vet att de flesta vill läsa om Guatemalas politiska och ekonomiska situation på denna blogg (eller hur?) så orkar jag inte riktigt vara kreativ i det ämnet. Det blir det bara en helfärsk poolbild på lilla A istället. Vet att det höststormar hemma, så det blir naturligtvis med risken också att göra er lite avundsjuka som jag berättar att vi har 24 grader och härligt ljusblå himmel. Må så vara. Have a nice Sunday.

Positiv kollaps

För snart två år sedan godkändes en ny adoptionslagstiftning i Guatemala (kolla gammalt blogginlägg här). Det var nödvändigt på alla sätt och vis - barnen var en handelsvara som alltför ofta rövades bort från sina mammor och såldes till oanande och barntörstande amerikaner till höga summor som nätverk av kriminella grupper och samvetslösa advokater lade beslag på. Flera av de stora hotellen här i stan höll sig med "paketlösningar" - man köpte liksom barn och hotellvistelse under tiden för pappersarbetet i ett - med resultat att man vid varje konferens eller möte där fick kryssa mellan amrisar som med barnvagn och bebbe modell mörkare osaligt gled runt inne i hotellens korridorer och lobby (de vågade ju inte gå ut). Hela våningar reserverades för sådana familjer. 2007 bortadopterade Guatemala ca 4700 barn, näst flest i världen efter Kina. Med tanke på att "priset" för att få adoptera sägs ha legat på ca 30,000 USD per barn så kan man lätt räkna ut att det fanns starka drivkrafter för att fortsätta hålla på som man gjorde.

För perioden januari 2008 till september 2009 har enbart ca 150 barn blivit bortadopterade från Guatemala. Ett fall på ca 98 % på årsbasis! Flera processer där guatemalanska kvinnor söker få tillbaka sina bortrövade barn från USA har också haft vissa framsteg, bl.a. med stöd av en av Guatemalas modigaste kvinnor, Norma Cruz. Hon fick en särskild utmärkelse av amerikanska UD tidigare i år och fick träffa Hillary. Hon och hennes organisation får dock nästan dagligen utstå hot, inkl. mordhot, för det arbete de genomför för att företräda utsatta och kränkta kvinnor i rättsprocesser. Som ambassad ställer vi upp i upprepade s.k. solidaritetsakter för att visa vårt stöd för deras arbete; att visa att de inte är ensamma.

Anyways. En närmast oreglerad, ofta olaglig och ännu oftare omoralisk miljardexportindustri har fallit ihop på bara ett par år. Det ger ändå lite hopp om att det går att förändra saker också till det bättre i Guatemala (om än med kortsiktigt försvagad betalningsbalans som följd..). Många problem kvarstår för Guatemalas barn, självklart. Men de flashiga barnvagnarna har i alla fall försvunnit från hotellobbyerna när jag passerar på väg till frukostmöte.

Dagsnoteringar

Just idag är Agnes favvo...
...rätt: fläskpannkaka med lingonsylt
...drycker: vatten & äppeljuice
...färg: ljusblå, rosa och lila.
...djur: hund
...filmer: "Den lilla sjöjungfrun" & "Hannah Montana"
...väder: snö & regn
...kompisar: Theo, Nathalia, Ylva, Zara, Leonora
...person i "5 myror...": Eva
...klädesplagg: den nya rosa festklänningen, förstås.

In case you wondered. :-)

Större än på ICA

Agnes är 112 cm hög. Bakom henne, hemmaodlad i vår lilla trädgård, står något som måste kallas en mindre blommande buske av... ja, av vad?

.....

Har du gissat?

.....

På rövarspråk bobasosilolikoka.

3 i rad

En trevlig sak med att bo i ett land med jämnt tempererat klimat är den ständiga tillgången till billiga och bra snittblommor. Vi utnyttjar det och njuter av det - ständigt står det färska blommor både här och där i vår lägenhet. Bäst inte tänka för mycket på vad ett tjog rosor eller papegojblommor eller så kostar där hemma i Svedala, men ändå skönt att veta att när det blir dags för att flytta åter har vi färgstarka alternativ som ännu inte betingar annat pris än Agnes ansträngning, talang och tålamod. Kanske kan de sprida lite färg och ljus hos er också!

Tvåan på topplistan också, tyvärr

På kurser som UD eller Sida anordnar innan man åker ut för postering eller kurs eller annat skoj i den så kallade tredje världen finns det alltid med en dagordningspunkt om hälsorisker. Och lika säkert som sverigedemokrater i kyrkovalet listas huvudriskerna. Nummer ett på listan av saker som får dig att söka vård i samband med vistelse i utvecklingsland - magbekymmer. Nummer två - trafikolyckor. Nummer 3 - sexuellt överförbara sjukdomar. Bland våra bekanta är historier om nummer ett inte helt ovanliga. Tack och lov vet vi mindre om nummer tre. Gällande nummer två har vi tyvärr just fått en hemsk påminnelse om att det bakom statistiken finns verkliga personer. I detta fall min kollegas flickvän, som med bara två veckor kvar i landet hade oturen att bli inbladad i en våldsam krock mitt i stan. Hon ligger nu på sjukhus med skador på rygg och krosskador i ansiktet; har opererats och ska opereras fler gånger, och lär bli kvar ett tag på sjukhus. Det känns hemskt, helt enkelt, ärligen också mer när någon man bryr sig om drabbas. Hemskt. Det positiva är väl att vården i Guatemala, när man kan betala för sig, är väldigt väldigt bra. Och att ambassadkollektivet kan ge stöd i mycket praktiskt. Men hemskt ändå.

För övrigt har det slagit över lite mer i regnsäsong igen, tack och lov för de hårt prövade småjordbrukarna och deras familjers skull. Men lite läskigt när man kör bil i bergen utanför stan. Agnes, när dimman kom i stora sjok på vägen mellan Antigua och Guatemala City: "Oj vad det är suddigt väder idag". Barnen är, som alltid, ett ljus när det i övrigt känns lite dystrare.

Día de las 200+ mariposas

Så slutligen lite bilder som väl alla väntat på. Själva 5-årsdagen var förvisso förra torsdagen: denna inleddes som sig bör med väckning, sång och paket. Och efter skolan den dagen (där födelsedagsbarnet säkerligen fick tillbörlig uppmärksamhet) så fick hon gå på kalas - hos en kompis. Hannah Montana-temat där var uppskattat (Disneys genomslagskraft är oanad). Att ha ett tema är viktigt. Mycket viktigt.

Nåväl, igår blev det i alla fall slutligen dags för hennes eget kalas - vi utnyttjade skamlöst nationaldagsledigheten för ändamålet (det är som sagt fullbokat i kalaskalendern på de riktiga helgerna, och 188-årsdagen av självständighetsdeklarationen kändes liksom inte så central). Det blev firande hemma på "gården" - underbart väder när regnsäsongen återigen verkar ha kommit av sig, blå himmel och uppemot 30 grader, många stora och små vänner, (för?) många paket, lagom med överraskningar (vad sägs om hundar i tre olika oväntade färger; hrmm...), samt över 200 fjärilar att äta (fjärilsformade minipizzor, kakor, spenatpajer och tårtor av olika smak och färg - Pia went crazy again). Svårt att missta sig på temat för dagen... A var lycklig. "När jag fyller 6 år ska jag ha ponnytema!" var hennes avslutande kommentar. Någon som har en dalahäst att låna ut?

Dukade bord i "salón social" på innergården.

La piñata - tematiskt korrekt

Under spännande trollkarlsshow - syskonen Holmberg och norska Ylva.

Sjukt bra service

Vi är nu inne på andra öroninfektion/inflammationen på en vecka -dock, tack och lov(!), inte två gånger på samma barn. Förra veckan tog jag Isak till barnläkaren för att han hostade så mycket. Väl där blev det antibotika (och lite annat smått och gott!) för öroninflammation (och eventuellt även urinvägsinfektion). Idag var det Agnes tur. Hon hade också öroninfektion (som redan var på bättringsvägen), men även bronkitis och lite halsfluss. Således blev det en antibiotikakur även för henne, samt två olika hostmediciner, nässpay och allmänt inflammationshämmande preparat. Denna gången hade jag inte lika tur och kunde köpa medicinen på läkarmottagningen. Istället blev det ett snabbt samtal till ett apotek, som levererade medicinerna hem till oss en knapp timme senare -utan extra kostnad. Det kallar jag verkligen service!

Ett litet stycke ljuv tortyr

Jag vet att jag inte kan skylla på jetlag. Det är förvisso enbart 5 dygn sedan jag kom åter från Sverige till Guatemala, men jag vet ju hur det brukar vara. Det är bara så. Det är helt enkelt något magiskt med att bara träda in i barnkammaren när sagostunden är inne. Det känns i hela kroppen, som om flera cylindrar bara stängs av. Andningen som blir långsammare. Muskler som mjuknar, domnar lite. Och så börjar tortyren. Kampen mot mina ögonlocks fladdrande - "skärmsläckaren" som går på flera gånger och barnen protesterar - den effekt jag upplever verkar inte bita på dem i alla fall. Men oftast klarar jag dock detta moment; i värsta fall får man improvisera med lite mer teatraliskt läsande för att hålla igång. Så det är när lamporna ska släckas och något av barnen "behöver" lite närhet för att kunna slappna av som den riktiga kampen börjar. Jag vet att kvällen blir "förstörd" och allt det där som borde göras aldrig kommer att bli gjort om jag släpper taget, så jag kämpar emot, mer och mer förtvivlat. Att kroppen vet hur ljuvligt det är att ge efter, att slappna av, att domna och somna, gör inte kampen lättare. Aaargh. Gonatt och ajöss. Byta PPM-fonder kan man ju alltid göra någon annan gång.

Med fyra månader kvar...

Glömde förresten skriva om när jag, för två veckor sedan, gick in i en affär här i Guate och möttes av långa rader med juldekorationer.... Med endast fyra månader kvar så är det ju onekligen hög tid, eller vad?!
Sedan dess har jag haft samma "upplevelse" i flertalet andra affärer. De har rea på förra årets saker nu, men det är svårt att känna någon större lust för att fynda på det området ännu så länge.

Födelsedagsfirandets månad

Nu har en av de mest galna månaderna på året börjat. 50% i vår lilla familj firar, liksom åtminstone sex andra i skandinavienkolonin här. Till det kommer det några inbjudningar från både Isaks och Agnes klasskompisar.
Imorgon ska jag åka med en annan svenska och handla lite inför våra respektive kalas -inte minst den mycket viktiga piñatan. Efter lite dividerande fram och tillbaka så ska det bli en fjärilspiñata -och sedan vill Agnes ha ALLT i fjärilstema. Nu i veckan har vi hjälpts åt att måla små träfjärilar (ungefär som en glasspinne i fjärilsform) som jag sedan har skrivit inbjudningarna på.
Som om det inte räckte med alla kalasförberedelser så är det dessutom massvis av aktiviter på dagis respektive skola. Idag var jag och berättade om Sverige för Isaks klass. Både jag och Isak var klädda i landslagströja (vi äger inte så många folkdräkter!) och jag visade bilder från det kalla, vackra Sverige med mycket skog, kust, röda stugor med vita knutar och avslutningsvis bjöd vi på kanelbullar. Sedan följer internationell marknad på både Tykes och Equity (med två veckors mellanrum) där vi oxå måste trolla fram svenska kulinariska specialiteter. (Det lutar åt att det blir fläskpannkaka med lingonsylt respektive kanelbullar, men vi får se).
Nu i helgen ska vi nog mest vila oss i form inför alla kalas, men eventuellt går vi och firar en klasskompis till Isak imorgon förmiddag. Får se hur vi (jag) orkar. Har skaffat barnvakt till ikväll....

Unga slutsatser

På sistone har det på väg hem från skolan lyssnats på antingen sånger från Barney eller Backyardigans, alternativt på Astrid Lindgren som läser om ur någon av böckerna om Emil i Lönneberga (egentligen inte så lönt, eftersom vi inte har så långt, men det är inte jag som bestämmer!). Idag blev det den senare. Astrid Lindgren börjar i den aktuella boken (där Emil stoppar huvudet i en soppskål) med att beskriva vilka personligheter vi ska möta i boken och vilken roll de har på gården Katthult. Bland annat beskriver hon då drängen Alfred och pigan Lina. Agnes konstaterar då: "Vi har ju oxå en piga. Vi har Lucila." Hur svar man på det så att det blir pk?

Lugn helg med mycket bus med barnen.

Lördag otta for begav sig Martin iväg mot Stockholm och Sverige. Vi andra tog det lite lugnare och åkte på födelsedagskalas vid 10-tiden. Solen gassade och förutom sedvanlig piñata så blev det mycket badande i poolen. När vi kom hem var både A och I ganske trötta och vi hade en inomhus-mys-eftermiddag med pusslande, lek med smådjur och en hel del högläsning.
Idag har vi, efter plättfrukost hemma, promenerat med ungefär halva svenskkolonin på Las Americas (en av huvudavenyerna som stängs av fyra timmar varje söndag -vilket är mycket populärt och folkligt!). Sedan fortsatte vi till ett favorit-mexikanskt hak där man relaxande i korgstolar kan sippa drinkar medan barnen kan leka runt i en härlig trädgård (även försedd med en clown som fixar ansiktsmålning och gör figurer av ballonger). Därpå blev det ett par timmar i poolen här hemma med samma gäng. Behöver jag säga att båda barnen somnade väldigt sött redan innan åtta.....

Bortadopterar sig?

Agnes i storarumssoffan, liggande och rösten pendlande mellan falsett, vanligt tröttgnällig och på gränsen till tillbedjande:
- Och jag drömde så vackert om att jag låg och sov och så kom ni hem med en liten söt hundvalp och så lade ni den i min säng och så när jag vaknade på morgonen och så var det min födelsedag och så hoppade den upp i mitt knä och så var jag så lycklig.
När jag för femtioelfte gången, denna kväll och massa andra olika tillfällen, den senaste tiden återigen levererar ett nekande svar på hennes drömmar, därtill avpolleterande eventuellt kattungeägande på vägen, så spelar det ingen roll att jag just idag var ett under av lugnhet och pedagogiskt motiverande. Hon piper som en stucken gris, ålar sig och hulkar. Och inte långt senare kommer A till en av sina värsta grovheter (som iofs är rätt vanligt förekommande):
- Om jag inte får en hund är jag inte ert barn längre.

Bara två veckor kvar till hennes 5:e födelsedag - pust. Åtminstone kommer ack så vanligt gnäll och tårar, om att b-day aaaaaaldrig kommer, att avta efter det. Det tematiskt bedjande gnället som refereras till ovan, sannolikt inte.

Tack gode Gud för Haiti?

Medellängden för mödrar med barn under 5 år i Guatemala är 149 cm. Hälften av maya-kvinnorna i landet är under 145 centimeter. Genetiskt? I wouldn't think so.

Det har regnat dåligt i sommar i stora delar av Guatemala, och i ett land där enormt många lever på existensminimum och på egna skördar har resultatet blivit en alarmerande ökning av antalet fall av barn som tagits till sjukhus för att de lider av akut näringsbrist. Hur många som aldrig kommer till sjukhus vill man nästan inte veta. Antalet småbarn som dött av svält är tvåsiffrigt de senaste två veckorna i alla fall, detta bara i en region (Jalapa), vilket lett upp frågan på den politiska och mediala radarn under några dagar. Det räcker nämligen inte att Guatemala under närmare ett halvsekel kunnat stoltsera med några av de värsta siffrorna i världen för kronisk undernäring bland barn (närmare 50 % av barnen under 5 år; 2002) för att göra nyheter och skapa rejält politiskt intresse. Nåväl, FN-systemet rycker nu in med livsmedelsstöd, och blir det värre kommer bilaterala givare pytsa in humanitärt stöd. Vad resultatet från kronisk undernäring är i termer av personligt lidande kan vi aldrig mäta. Och det råder inga tvivel om att landets oförmåga att ta sig an denna skamfläck har stora ekonomiska och sociala konsekvenser. UNDP har skattat att de som är undernärda som barn över livscykeln är ca 10 % mindre produktiva, vilket för ett land med Guatemalas problem innebär ett jätteavbräck även makroekonomiskt. Om barnen är ett lands framtid lär Guatemalas framtidsutsikter handla mer om magra än om feta år.

Den "tillfälliga" svälten är knappast någon större black om foten för president Colom och hans regering - därtill är vanan, cynismen och egoismen alltför dominerande i det politiska livet här. Presidenthustrun Sandra Torres, som är en mycket aktiv politisk spelare och som bl.a. samordnar regeringens sociala satsningar, undslapp sig en groda härom dagen som är signifikant. Vid en genomgång av läget konstaterade hon att "tack gode Gud för att Haiti finns, för annars hade vi varit nummer ett i allt", med referens till västra hemisfärens fattigaste land där den kroniska undernäringen är precis något högre än Guatemalas. Det är ju ett sätt att se saker och ting. Låt oss hoppas att hon typ skämtade.

När man ändå är inne på dysterheter: Guatemala City har nu en mordfrekvens på 86 mord årligen per 100.000 invånare (och stan har ca 3 miljoner), att jämföra med Colombias huvudstad Bogotá som hade 80 per 100.000 när situationen där var som värst i mitten på 90-talet. Nu är den 22 där. Förstår att man gradvis kopierar några av de politiska grepp som tagits i Colombia här i Guatemala - senast en "anti-yrkersmördarlag" som stipulerar att det får vara max en person per motorcykel och därtill tvång att ha registreringsnumret på en väst och på hjälmen. Lagen verkar faktiskt efterlevas OK - kors i taket. Tyvärr är det mest kosmetiska grejer av det här slaget och inga riktiga frontalangrepp på grundorsakerna. För det skulle förstås krävas verklig politisk kraft och vilja. Precis som för att ta sig an den kroniska undernäringen bland barnen.

Mami, mami, maaamiii

Simningen har gått mycket bättre. Isaks andra gång på simningen var en succé. Han hade en privatlektion och jag var inte med. Således ojade han sig en liten, liten stund och därefter lekte han på med glatt mod. Gången därpå var inte riktigt lika bra, men fick klart godkänt. I alla fall skriker han sig inte sönder och samman efter Maaamiii. Har dessutom köpt små uppmuntringspresenter (kan kanske kallas muta..). Bra eller dåligt? Vet inte, men det funkar i alla fall ganska bra. Dags imorgon igen.

Vikten av att vända blad

Varje måndag på Agnes skola har man bibliotekstid. Veckans fem utvalda alster bärs hem i en blå ´bag´ där det står "EQUITY AMERICAN SCHOOL" och "We build lifetime readers" i vitt. I en plastficka finns en rödvit lapp där det står "Agnes Holmberg - Prekinder". Om hennes skola har något tema så är det just detta - tonvikten på att skapa lust kring läsning. Men det ställs också krav - all läsning ska "dokumenteras" och en viss volym ska uppnås. Agnes kan förvisso alfabetet , men kan inte sätta ihop bokstäverna till ord och kan bara med fullständig säkerhet "läsa" ett ord - sitt eget namn. Who cares? I hennes ålder handlar det från skolans sida naturligtvis också mer om krav på föräldrarna än på barnen - vi ska läsa och sedan fylla i uppgifter i hennes stora "skoldagbok", för att skapa en "vana". Varje dag ska denna dagbok också signeras av någon av oss. Skriftlig uppföljning dagligen är vi också bortskämda med från Isaks (och tidigare Agnes) dagis.

Sedan kidsen var riktigt små har vi hela tiden läst mycket för dem, och självklart har våra barns glupande aptit på sagor varit inspirerande återkoppling. Men visst, "Barbapapas vinter" eller "Gittan och gråvargarna" är inte lika kul efter xx läsningar (känns som xxx i alla fall). När barnen tröttnat på att tjata om en till "läser" de vidare själva. Värst är Isak som ofta med en ekorres nit hämtar bok efter bok från hyllan i andra rummet och bläddrar blad efter blad innan han med ett knyck förpassar boken till något hörn av sängen, eller om det är dagtid, bygger torn av böcker på lekbordet. Somnar ofta mellan berg av böcker. Agnes visade i somras att hon kan uppnå samma stadium av trans när hon under några veckor plöjde igenom sex, sju årgångar av storkusinernas avlagda Bamsetidningar på egen hand. Seriekollektionen här hemma är rätt skral. Och det är i alla fall bara morfar som gitter köra högläsning ur serietidningar.

Lifetime readers? Vem vet? Barnens föräldrar har i alla fall i sann periodaranda gått mer med iPod i örat än utan de senaste dagarna. Kokongartad sträcklyssning på Reine Brynolfssons inläsning av den andra Millennium-boken, Stieg Larsson ni vet. Han läser bra, Reine, även om han inte kan uttala Ramlösa rätt. Tur att Salander och Blomkvist dricker mest kaffe. Och jag kan fortsätta att inte ljuga fullt ut när jag säger att jag inte "läser" deckare. Eller spänningslitteratur som det väl heter för vuxna på inställsamt nyspråk.

Kommentarer

Upprört från Agnes: "Mamma, gillar jag pojkar kanske? Mamma, gillar jag små kaniner? Tror du att jag gillar små pojkkaniner? Varför, varför, köper du en Lilleskutt-tandborste till mig?"
I bilen. Isak rapporterar uppspelt alla vita taxibilar och röda bussar han ser (vilket är rätt många på den väg vi numera tar för att åka till skolan på morgonen). Återigen en upprörd Agnes: "Isak, tror du att jag är en orm kanske? Tror du det, va? Jag kan inte slingra mig och titta baklänges." (Isaks stol är bakåtvänd och Agnes åker framåt.)
Det lät verkligen hur härligt som helst. Så mycket sarkasm från en så ung señorita.

Auf wiederhören, amigos

En definitiv baksida med livet som utsänd är de ständiga avskeden. Visst, kollegor kommer och går hemma också, men i detta fall vet vi att vi är här en begränsad tid och att när vi väl åker är det inte i närheten vi hamnar. Det gäller naturligtvis den stora majoriteten av människor vi umgås med här också, och slutresultatet blir ständiga avsked och kompisbyten, både på vuxen- och barnnivå.

De senaste dagarna har vi lyckats med konststycket att bli av med två kompisfamiljer, tillika med kollegor på ambassaden, varav den ena familjen därtill var våra grannar här på ”gården” och deras dotter var Agnes bästa kompis. Det ena avskedet var planerat sedan länge, det andra abrupt av hälsoskäl. I vilket fall, för varje gång någon lämnar minskar den egna motivationen lite att bygga relationer, också i ljuset av att man vet att ens egen tid är ”räknad”. Och så känns det naturligtvis lite trist, även om man vet att det går över. I det aktuella läget blir det i alla fall inte bättre av att vi nu är formellt chefslösa på det svenska biståndet i landet i en intensiv rapportperiod – någon som borde planerat har inte gjort ett bra jobb (och det är inte jag). Och så vikarierar jag igen. Hade föredragit att bygga upp exekutiv erfarenhet utan att behöva ha mina vanliga arbetsuppgifter på samma gång. Tur att de flesta medarbetarna är taggade. Don't look back.

Ny vardag

Agnes är nu alltså stora tjejen och går på Equity American School . Hon går i Pre Kinder och de är åtta stycken i hennes klass (fyra killar och fyra tjejer). Första dagen lyckades jag följa med henne innanför porten, men sedan dess vill hon gå själv till sitt klassrum på morgonen. Så här långt trivs hon kanonbra, även om hon klagat lite på att de inte får så mycket fri rast (de har bara 15 minuter vid 10-snåret, och sedan blir det 45 minuters lunchrast kl. 11. Hela familjen har i och med Agnes tider nått lite nya rutiner. Numera äter vi frukost tillsammans även på vardagar och sedan åker vi hemifrån alla fyra strax efter halv åtta. Först lämnar vi Martin på ambassaden, sedan får Agnes komma till skolan. Därefter har Isak och jag lite tid tillsammans då han antingen får leka lite i bilen (ibland äta upp sin frukost) eller cykla lite i området utanför dagis. Ganska mysigt att ta det lite lugnt, vilket har gjort att han har haft lite lättare att sedan gå in på dagis utan gnöl.

Isak har nämligen inte varit lika överförtjust att fortsätta på sitt gamla dagis -han vill oxå vara stor och vara med Agnes. Efter att jag gav honom en mjukstart och var med honom några dagar på dagis så har han dock kommit på bättre tankar och tycker återigen att det är kulkul att vara med kompisarna på dagis. Nu har jag emellertid snabbt gett honom ett nytt litet elände. Igår var han på sin första simlektion. Han njöt inte av vattnet så speciellt långa stunder...... det var mest ett långt skrikande efter mig. Vi ska försöka idag igen, och då ska han dit med Gladis. För det mesta så brukar såna saker gå sämre om jag är med. Visar han dock lika bestämt att han inte vill så får väl lektionerna skjutas på obestämd framtid.

Tidigt utan ånger

"Att gå upp tidigt är nästan alltid svårt men man ångrar sig aldrig" var citatet. Låter klämcheckt, men inte desto mindre sant också i söndags när det blev soluppgångstur i och runt mangroveträsken strax bakom kustremsan där småsunkiga Stillahavs-resorten Monterrico ligger.

Utsikt mot vulkanen Agua, ca kl. 06, söndag 9 augusti 2009

Retrospektiv i återfunnen vardag

Med ett ganska gott mått av sommarsemesterro kvar i kroppen är vi nu åter i Guatemala. Minnen om ljusa kvällar, cykelturer längs sädesfälten förbi Södra Åkarp, Mellersta Grevie och Klagshamn, uppfriskande simturer i Blekinge skärgård, mye mad och goe mad, glädjen i det banala att röja runt sitt eget hus i Nacka, goda vänner som vi träffar för sällan, alla barnskratt vid sommarkalas med jordgubbstårta, hopp i vattenpölar, sagostunder med mor/farföräldrar eller under ridturer. Gott så. Det är också skönt att komma hem till sin vardag, sina grejer, till personerna vi har här. Isaks och Agnes puss- och kramkalas med ”vår” taxichaufför Edgar och med Lucila och Gladis, naturligtvis, är också bevis på barnens uppskattning av att komma hem. Isak som leker maniskt med sina bilar och blir pussöverfallen av grannflickan Camilla, Agnes som ääääntligen får leka med sina kompisar och alla deras prinsessklänningar (men ändå fortsätter att nästan outhärdligt tjata och gråta om att det måste vara hennes födelsedag snart). Att vi fortfarande vaknar halv fyra på morgonen är hittills mest mysigt; tända ljus, hett nybryggt te och mackor med nyimporterad svensk ost.

Med förbehållet att minnet är en selektiv och opålitlig mekanism, så känns det spontant för min egen del som om jag uppskattade min Sverigesemester mer i år än förra året. Det rimmar väl med vad flera kollegor och vänner som bott längre tider utomlands sagt till oss – man uppskattar vårt lands (sommarliga?) skönhet och frihet mer ju längre man bott utomlands. Med blott två år ”ute” så är det kanske för tidigt att vara kategorisk om detta, men i alla fall.

Igår började Agnes skolan. Klassen ”Pre-Kinder” på Equity American School. Spännande. Vi återkommer i ärendet.

(B)logga ut

Precis som förra året landar man i landet lagom på syrrans födelsedag. Barnkramar och öppna fält. Ramlösa. Bokskog. Jordgubbar. Jepp, nog känns det helt rätt att åka hem till Skåne. 9502,31 kilometer från dörr till dörr fågelvägen enligt Google Earth, härifrån till Domherregatan i Vellinge. Och det börjar med att kliva ur sängen om för få timmar.

I herrens hus

- Hur gammal är du, Martin? frågar min kollega mig.
- 33.
- Aaah, la edad de Cristo (Kristus ålder).

Antar att inte alla hemma i Sverige skulle göra just den kopplingen, men Guatemala är ett väldigt religiöst land, så jag blir inte förvånad, det har hänt förut. Guatemala råkar också vara ett av de länder där den traditionstyngda och rituellt stela påvekyrkan tappar mark allra snabbast. Massorna har börjat finna en anna typ av själasörjning hos de protestantisk-evangeliska kyrkorna. Missionerande. Tungotalande. Frälsande. Anpassade. Festliga, underhållande och folkliga. Om det fortsätter så här kommer Guatemala att bli det första landet i Latinamerika med protestantisk majoritet.

Jag sitter med min kollega i mitten ganska långt bak i "kyrkan", en halvcirkelformad mycket stor lokal med konferenskänsla, rad efter rad med stolar i Malmö Stadion-lutning och med en stor scen mitt på "långsidan". Vi är i rörelsen "Casa de Díos" - Guds hus - största "kyrka", och strax efter att en kvinna med fantastisk röst börjat sjunga på en rockig låt om Guds storhet fylls bänkradarna upp till sista plats. 3 500 personer är vi, på denna den första av sex gudstjänster som hålls denna söndag. Kristi rockbrud river av ett halvdussin låtar, strålkastarna pendlar i olika färger, på storbildsskärmarna zoomas hennes välfönade frisyr in, bilderna växlar från de 5 TV-kamerorna. Alla står upp, applåderar taktfast, sjunger med. Från svenska kyrkan saknar jag kors och kyrkokänsla men inte orgelpipet. Det här är som Melodifestivalen, fast klockan 7 på morgonen och med Gud i centrum istället för Förälskelsen.

Casa de Díos är en av de snabbast växande pingstkyrkorna i Guatemala. (Läs gärna Maria Sundéns reportage i Kyrkans tidning 2008 - scrolla ner till 4e reportaget i denna länk). När grundaren av kyrkan, pastor Cash Luna, glider in på scenen efter tre kvart förändras stämningen, även om den proffsiga rockkonserten fortgår ett tag till. Cash Luna är en fixstjärna, med eget TV-program där man sänder hans predikningar. Han lär vara uppåt 50 men ser ut som en 25. Boyish, så det stänker om det. "Cash" eftersom han som liten inte kunde uttala sitt eget namn Carlos. Luna (måne) lär vara det riktiga efternamnet. Men visst kan man bli skeptisk för mindre. Och visst är pengar en viktig del av det hela.

Efter att folk fått skaka och joddla lite till spridda ord från pastorn i slutet av rockkonserten så vidtar kollektinhämtningen. Många, även de fattigaste, ger utan tvekan sitt tionde till kyrkan. Stora korgar ställs ut i mittgångarna dit man går med sina kuvert, ett med pengarna och ett med små lappar med frågor och önskemål till pastorn. Cash Luna hånar de som kritiserar honom för girighet, och pratar oväntat detaljerat om kostnaderna för att fixa parkeringsplatser åt alla troende vid det "Ciudad de Díos" (Guds stad) - ett jättetempel med 12.000 platser - som håller på att växa fram på en industritomt i stans utkanter, längs motorvägen mot El Salvador. Cash Luna är rolig, folklig, en komiker som vet hur lasset ska dras när en show i Herrens namn genomförs. Han skämtar (?) om att han antagligen har landets näst mest igenkända ansikte efter presidenten. Folk får ställa sig upp eller sätta sig ner allt eftersom Cash drar igenom ett antal frågor om vem som brukar komma 1,2,3,4 gånger i månaden, vem som är här för första gången (jag), vem som vill vara med i bibelgrupper. Tempot är högt, koreografin professionell. Sedan en predikan, kanske en halvtimma, som säkert kommer på TV inom kort. Jag sneglar runt och tycker mig märka en uppsluppen och självklart total acceptans av det som pastorn säger hos personerna runt om mig, alla med ögonen spända på showens stjärna. Ja, ja, ja skriker någon till. Min hjärna muttrar "nja, nåväl".

Efter 1 timme och 45 minuter är det slut. Folk trängs vid scenen för att få ett litet pratord, men de flesta går ut i morgonsolen, kryssar mellan besökarna på väg in till nästföljande föreställning, eller strosar förbi den stora shopen där Cash Luna-böcker och filmer säljs. De flesta ser ut om efter ett besök på en bra komedi på bio. Upprymda, leende. Min kollega säger att det är det som är grejen - att få komma bort från vardagens gnet, oro och bekymmer, och att bli lite upplyft, få känna lite hopp och få goda råd. Verklighetsflykt eller tro? tänker jag. Sedan åker vi och äter äkta Guate-frukost och diskuterar begreppet "tålmodighet" som vår pojkaktige kändispastor lyft fram under mitt livs första och sista besök hos Casa de Díos. Kanske med lite mer insikt kring varför prövade guatemalaner blir evangélicos.