Maya vs. Inka

Vi byter nu Guatemala mot Peru under någon dryg vecka. Först blir det nyårsfirande i Lima med en försvarlig del av Smedbergsklanen och sedan bär det av till kyligare Cuzco, den gamla Inkahuvudstaden på 3500 möh i Anderna, där vi bl.a. ska försöka besöka Machu Picchu-ruinerna. Ingen vandring längs Inkaleden dock; skönt att kunna skylla på barnen när man glider fram på räls i stället.

Gott nytt år 2009 på er allihopa - önskar Pia, Martin, Agnes och Isak.

59 fartgupp senare

I mellandagarna åkte vi till Guatemalas Stillahavskust och njöt av sol och värme. Man åker en dryg timme på finfin motorväg ner till kusten, ca 10 mil, och sedan tar de sista dryga 3 milen ytterligare en dryg, seg timme eftersom man måste passera 59 stycken av något som man i Guatemala utvecklat till vidrig förfining (eller är det motsatsen): fartgupp eller väggupp eller vad det nu heter på svenska. Tumulos på spanska. Elaka vassa betongblock där hela bilen skakar som i dödsryckning om man håller mer än 2 km/h, och som gärna placeras utan förvarning efter en sväng eller där skuggan av ett träd alltid döljer den. Men även det är ju ett relativt problem som man lätt glömmer, inte minst när solnedgången kommer.

Tankeväckande ämnen från en avkrok

Sitter och läser lite årskrönikor från 2008 på webben. Finanskriser och melodifestivaler, Barack Obama, pakistanska presidenter och Sydossetien. Inget i internationell press om Guatemala naturligtvis. För det skulle sannolikt krävas någon sjukt destruktiv jordbävning eller ett lite småblodigt gränskrig åtminstone (det ack så blodiga kriget mellan stater och drogkarteller, och kanske mest mellan de senare, verkar inte räcka till – när det gäller konflikter så verkar mainstream-media ännu ha det svårt att rapportera vettigt, och få genomslag i folkdjupet, från något annat är frontkrig à la WW2). Författaren och journalisten Michael Reid har skrivit en tjock bok om dagens Latinamerika, vilken bär titeln ”Forgotten Continent”, och i den inledande översikten menar han att ”Centralamerika återigen är en avkrok” (efter att ha hamnat något mer i världens fokus under 80- och 90-tal med inbördeskrig, fredsprocesser och övergång till demokrati). OK, här sitter vi alltså i en avkrok i en glömd kontinent (vilket Reid naturligtvis argumenterar för att den inte borde vara, fattas bara om man skriver en så tjock bok).

På biståndsfronten, såsom i alla nischer finns det naturligtvis mycket att lära här i Centralamerika. Men rent generellt, finns det något att bry sig om här då – big politics or policies? Vad gäller Guatemala så väljer jag två saker/processer som skulle kunna vara av större intresse än vad de är globalt – för det första droghandeln och små staters yttersta utsatthet för internationella brottsnätverk, och för det andra den samhällsförstörande kraften i historisk straffrihet. Om båda kan säkert nya tjocka böcker skrivas, men jag föredrar att vara lite ytlig.

USA:s kamp mot droghandeln är utsatt för en ballongeffekt – när man klämmer åt hårdare på ett ställe så pyser luften över på något annat ställe – för tillfället är det i Centralamerika med dess relativt svaga stater som det pyser in just nu. Med omåttligt mycket pengar och andra resurser, inkl. militära, infiltrerar de och korrumperar ytterligare svaga stater såsom Guatemala. Men liksom maffiaballongen i Chicago på 30-talet så finns det antagligen bara ett sätt att verkligen ändra dynamiken, och det är att släppa ut luft ur ballongen och minska lönsamheten i droghandeln genom legalisering av (fler) droger. Visst, legalisera kokain låter ju knasigt. Men steg i denna riktning är åtminstone vad allt fler latinamerikanska tänkare anser (se här för länk till artikel på svenska om detta) borde genomföras i brukarländer. Här finns naturligtvis massor med andra åtgärder som måste tas (bättre stöd för missbrukare/mer förebyggande arbete, exempelvis), men förändrad drogpolitik (dvs. mer liberal) i alla konsumentländer, främst USA men också i Sverige, kommer att behövas om inte bland annat Centralamerikas sköra demokratier ska urholkas ytterligare av narkopengar och -våld. Och kanske också för att förändra dynamiken i kampen mot brottssyndikat hemma i Sverige. Men fram till dess att frågan börjar stötas och blötas mer regelbundet i svensk (och amerikansk) politik, så lär problemen fortsätta att fördjupas i Guatemala och dess grannländer. Var det slutar vet vi ännu inte.

Den andra processen är kanske mer Guatemala-specifik. Vi pratar om ett land där ungefär hälften av befolkningen, de av huvudsakligen mayaursprung, fortfarande är strukturellt diskriminerade och därtill var offren för huvuddelen av de grymheter och övergrepp som skedde under det 30-åriga inbördeskriget (1966-1996) (se här för tidigare not). Vi pratar om övergrepp som legalt är klassificerade såsom folkmord, men där i det närmaste total straffrihet fortfarande råder. Ingen har ställts inför rätta, och många av de som i början på 80-talet var mellanofficerarei den guatemalanska armén som hanterade ’the dirty work’ är idag beslutsfattare på toppnivå, militärt såväl som civilt. Så intresset för att gräva i det förflutna är minimalt. Och så fortsätter det förflutna att förgifta samhället idag. Rättssystemet har, bl.a. för att undvika att gamla brott nystas upp, successivt och mer eller mindre medvetet försvagats så att det nu är i det närmaste kollapsat (98 % av alla mordfall förblir oupplösta). Inte konstigt att osäkerheten exploderat. Och i all ökande otrygghet, ja rädsla, finns grogrunden för stöd till auktoritära lösningar. Enligt en regional tankesmedja, Latinobarometro, är Guatemala det land i regionen med minst stöd till demokratiska spelregler – bara en tredjedel av guatemaltekerna anser rakt upp och ner att demokratin är bättre än andra styressätt. Lagen tas i egna händer, murar och stängsel byggs, privata säkerhetsbolag gör fantastiska affärer. Man sluter sig in, litar allt mindre på andra, bryr sig allt mindre om de som lever i misär. Murbruket i samhällsbygget, förtroendet till systemet och andra, urholkas. Jag gör inte anspråk på att ha hittat ett direkt samband mellan avsaknad av vilja att ta sig an brott mot mänskligheten och ett i många hänseenden sönderfallande samhälle, men jag tror att det finns en länk och därmed en viktig lärdom för alla samhällen som drabbats av konfliketer att dra ur Guatemalas exempel. Finns någon utväg ur denna dystra dynamik, då? Vi måste väl hoppas på det, och det finns många krafter som arbetar för ett bättre Guatemala. Det är kanske bara det att det inte är dessa människor som får finansiellt stöd från de internationella drogkartellerna…

Den aftonen, den underbara

Norsk-svensk-chilensk surrogatfamilj till julaftonslunch. Linieakvavit, pepparkakor och pisco sour samt på alla sätt hedervärt svenskt julbord. Många klappar till barnen under (plast)granen. A mest nöjd med sin rosa rullväska; I inte oväntat med nya småleksaksbilarna. Ingen Kalle&Co, men å andra sidan tokig fyrverkeri- och smällarorgie (24:e mkt större än 31:e här på den fronten - man gillar verkligen pangpang här). Och så då vädret... God jul.

Vit jul i Skåne?

Svensk jul i Guatemala, år 2. Idag var det över 20 grader som vanligt. Men det fejas och grejas i alla vrår så här dan före dan före dan, såsom sig bör. Klappar kläs (på många sätt är gå-in-garderober svårslagna), knäck och fudge kokas (P lika måttful som vanligt i sina ambitioner), potatis till Jansson skalas och stavas, det tjatas om rosa rullskridskor som tomten ska komma med (...skulle inte tro det, ho ho ho...), sista skörden julkort som kommit med kuriren skärskådas, det holmbergska bidraget till det norsk-svenska familjejulbordet på julaftonslunchen planeras, pepparkakor gnafsas, värmande drycker värms och så. Ja, det är ganska mysigt alltihop. En betraktelse i mängden: en "vit" dag i juletid verkar lika ovanlig som en vit jul i Skåne. Eller Guatemala, får man nästan säga, om man är ärlig. Är det inte jobbet så är det vännerna. Eller i hemmet. Eller alltihop. Glöggskål.


PS. Syrliga kommentarer om juligheten på blommorna undanbedes vänligen.

En vecka, en evighet

Jo, om någon nu undrade så stannar vi, bland annat för att jag har jour på ambassaden, och firar jul här i Guatemala i år igen. Lite ont om sill men annars ska nog det mesta gå att ordna. Det ska bli spännande att se om tomten hittar hit i år igen - i alla fall har vi en 4-åring som vaknar varje morgon och blir hur förtvivlad som helst för att det inte är dagen med stort J idag heller. En vecka är inte ett koncept som greppas ännu av fröken A.

Och Nyår ska vi fira i Peru om nu någon nu blev orolig för att vi inte skulle ut och röra på oss igen.

Ta i trä

Efter sju sorger och åtta bedrövelser, inte minst över just vår hyresvärds (ägaren till lägenheten) monumentala snålhet, har nu en klätterställning samt gungor kommit på plats ute på vår innergård. Och tack vare att det finns vissa klokare krafter i områdets "aktivitetsgrupp" lyckades man stoppa att det sattes upp en skylt som explicit förbjuder "muchachas", dvs. barnflickor, att sitta på installationen (svårt att tänka sig motsvarande diskussion i Sverige, eller hur?). Men i Guatemala anser sig vissa långt mer jämlika än andra - och skäms inte ens över det. Nåväl, barnen - de är i alla fall lyckliga för sin nya lekplats. Isak är stormförtjust i stora rutchkanan och när Agnes gungar får hennes mamma ont i magen. Så här ser det ut på vår gård nu...

Tre stygn

Vi tyckte att vi firade Lucia alldeles tillräckligt den 12:e, så på själva Lucia-dagen tog vi det lugnt och njöt av lunch på en uteservering i goda vänners sällskap. Sedan gick barnen och Martin på matiné medan jag svettades en stund på tennisbanan.
På söndagen kom vi iväg ganska tidigt, och styrde tillsammns med en annan familj kosan söderut för att förlusta oss några timmar i en vattenpark. Vi hade det verkligen roligt i den drygt 30-gradiga värmen, tills plötsligt att det blev lite mindre kul för mig. Barnskalle möter vuxenläppar efter explosivt hopp = mindre bra kombination. Min underläpp sprack och dagen slutade för mig på sjukhuset och med tre stygn i läppen... Så kan det gå!

Glad Lucia!

Convivio navideño

Man kan varje dag läsa i tidningarna om flertalet mord i stan, vilket känns avlägset och overkligt även om det ibland faktiskt sker väldigt nära oss. Vi kan nu oxå läsa om hur vanliga rån, överfall och s.k. dagskidnappningar (under pistolhot tvingas man att köra till några bankomater, tömma sitt konto och sedan blir man dumpad på någon avlägsen plats, medan rånarna försvinner med bilen och mobil etc) sker mer och mer även i de så kallat bra zonerna (säkert en "normal" ökning nu inför jul). Återigen får man försöka att fortsätta att ta det så lugnt som möjligt utan att för den skull ignorera riskerna. Hur som helst så skulle jag för några dagar sedan försöka hjälpa till vid ett event för hjärtsjuka barn. Sjukhuset ligger i för mig ganska okända, och därtill mindre bra kvarter. Tyvärr så hade jag lite svårt att hitta dit, så jag irrade omkring en stund och var tvungen att fråga om vägen ett antal gånger. Alla som jag frågade var så vänliga och så artiga så. Då blir jag så arg och tänker på de våldsamma idioter som verkligen förstör för så många hederliga männsikor. Man har svårt att förstå att allt detta våld är verklighet, men tyvärr är det ju så.
Hur som helst så kom jag slutligen rätt och levererade mina bidrag (juice och hembakad julkaka)till julfesten utanför sjukhuset. Härligt att se glada barn!

Här är vi

Vi trivs väldigt bra i Guatemala, och nu har vi beslutat att vi ska stanna även ett tredje år. Speciellt så här års är det inte så svårt att ta ett sådant beslut när vi njuter av härlig sol och ca 25 grader på dagarna. Det finns alltid en rad faktorer att räkna in, men på pluskontot här är tex. kanonbra dagis, jobbaspekten (både för Martin & Pia), fantastisk hjälp med all sorts markservice (vilket är extra skönt att ha nu när barnen är små), och så det sköna vädret. Så ett tag till kan vi nås per post på:

Pia & Martin Holmberg

UD/ BA Guatemala

103 35 STOCKHOLM

Eller så kan ni ringa oss på +(502)2367 0996. Vi har inte längre vårt SkypeIn-nummer, då abonnemangskostnaden för det höjdes avsevärt, och det var inte så flitigt använt att vi tyckte att det kändes motiverat att fortsätta med det.

Minst men större

...och så ett par bilder på vår minsting som ju blivit så stor, så stor - i fredags var det 2 år sedan han var nära att bli född i en mörkblå liten Renault på Ringvägen på Södermalm. Nu 90 cm i strumplästen och 13,5 kilo tung. Dels på sin födelsedag här i Guatemala City, dels vid en älskad taxibil i Cartagena, Colombia (hans sista resa som "infant").

Säsongen kräver

Eftersom jag har en läskigt välorganiserad partner så har den stora majoriteten av julklappsinköpen gjorts för länge sedan. Och det finns annat mycket trevligare att göra om man nu ska poängtera att det snart är jul, och det ska man ju när man har barn (så icke-julfantaster får anstränga sig). Igår söndag blev det både pepparkaks- och lussekattsbak och besök på nationalteatern där Nötknäpparen gavs (Isak och Agnes helt förhäxade av baletten, kanske mest den förstnämnde). Plastgranen är också på plats och lyser tindrande, liksom adventsljusstakar och annat, och på stan blir det faktiskt lite småmysigt med alla miljontals småljus när mörkret döljer alla fula hus och avsaknaden av stadsplanering att tala om. Det är inte så lite när man talar om Guatemala City. På fredag är det ambassadårets största event - Luciatåget på svenska ambassadörens residens - vid vilket våra båda pepparkaksmonster ska bidra med underhållning för den lokala gräddan. Och föräldrarna dricka glögg finansierad av skattemedel.

Lo mataron

"De dödade honom". Vanligt uttryck i Guatemala, där straff tilldöms i inte mer än ca 2% av mordfallen (!!!) och där (organiserad) brottslighet ligger bakom en stor del av de över 6000 morden om året. Vi fick höra "uttrycket" igen i lördags, när sörjande samlades på vår innergård. En granne, Paul 33 år, avled av skottskador han fick vid ett rånförsök av den (mycket stora) handkassa med löner till arbetarna som han flugit in med i helikopter till sin "finca" i nordvästra Guatemala, i alla fall enligt tidningen igår. Samma tidning hade ett reportage om hur knarkkriget i Mexiko alltmer sprider sig in i Guatemala där gårdsägare ofta hotas och mördas för att knarkfolket ska få tillgång till mark i gränsområden. Som Pauls. Men vem vet. Och ingen kommer med största sannolikhet någonsin att få veta. Vem "de" var i detta fall.

Ond bråd död är väl pojkboksbeskrivningen. I Guatemala är det synonymt med vardag.

Sydamerika - close encounter

En kortare vykortmässig hälsning fran Cartagena de las Indias, Colombia - vart första besök i Sydamerika pa riktigt (i maj var vi ju pa en colombiansk ö i Karibiska havet).

Via Panama, där vi passade pa att under 6 timmars transfertid ta en taxi till en viss kanal och spana läget, kom vi i förrgar till Cartagena. Vi är ganska bortskämda med vacker spanskkolonial arkitektur i och med att vi dagligdags bor nära Antigua de Guatemala, en gang huvudstad i spanska vicekungadömet Centralamerika. Cartagena var a sin sida huvudstad i vicekungadömet Nya Granada, och har för oss varit en mycket positiv upplevelse hittills. Den centrala delen av staden, det gamla Cartagena, är ett väldigt charmigt gytter av sma gator och gränder med mängder av vackra färggranna gamla hus, ofta med kolonialbalkonger, och inte minst med ett fantastiskt folkliv som man inte far uppleva sa ofta i Guatemala. Visst är värmen till fördel - med 25-30 grader aret om är det inte konstigt att det hänger folk pa trottoarer och ut fran balkonger närmare dygnet runt. Med vackert hav runt staden, stora fästningar och en maffig ringmur är C en riktig fullträff, men har liksom solen sina fläckar med nagra oförklarliga fula 60-talshöghus i utkanten av innerstaden (för att inte nämna den ohyggliga stadsdelen Bocagrande, där skyskrapehotell ligger längs stadens bästa stränder (och dit vi ska flytta imorgon, inför konferensen)).

Isak är helt förälskad i alla gula taxibilar som far omkring - han vinkar ner hur manga som helst som hans föräldrar sedan maste skicka iväg igen. Och bade han och Agnes var hur lyckliga som helst när vi akte häst och vagn genom stan i skymningstid igar - jawohl, wir sind Turisten. Vi har egentligen mest hängt här, promenerat, njutit, och tagit mycket pauser/siesta. Igar hade vi en spännande upplevelse (?) när vi efter att ha tagit ett eftermiddagsdopp i havet promenerade längs en större väg längs ringmuren. Snett framför oss, kanske 30 meter bort, tappar en större bil, typ SUV, vänster framhjul och med hjulaxeln slirande i asfalten girar den tvärt över fran sin fil och upp mot trottoaren. Nu var det aldrig nagon större fara, bilen stannade pa vägbanan, men det var en lite smachockad familj Holmberg som hoppat ut i gräsmattan pa andra sidan trottoaren. Anything can happen, any day. Annars känns Cartagena mycket gästvänligt och sa tryggt ett ställe med mycket turister kan vara; känns lite trakigt att inte kunna utnyttja staden "till fullo" även pa kvällarna. A andra sidan är det inte bara barnen som är trötta da. Pia lyckades dessutom med konststycket att igar köpa världens största take-away-middag pa ett lokalt kina-hak. 2 portioner räckte till middag för 2 vuxna igar, samt till bade lunch och middag för oss alla 4 idag (visst, vi var lite trötta pa stekt ris nu ikväll men jisses vad praktiskt att bara värma pa...).

Well, vagar inte stoppa in mitt minneskort i denna datorn, sa det far bli ett litet vykortskort som jag hittade pa nätet sa länge. Imorgon ska vi aka pa heldagsbattur till nagra öar utanför staden för snorkling och bad. Playa Blanca later ju fint, vi far väl se. Kram kram fran Karibienturisterna, speciellt till alla som skrapar vindrutor och har langkalsonger.

Spela din roll, niña

Agnes, i sängen, efter välling och sagor, berättar om eftermiddagens videostund med några kompisar:
- Ylva var lilla Campanita (älvan Tingeling), och Alicia var hon med rosa vestido (klänning). Sen fanns det inga flickor kvar. Så jag fick vara en med pluma (fjäder) på huvudet (sjörövare?). Sen kom Peter Pan och salvó a (räddade) en flicka. Vet du, Campanita finns med i alla películarna (película=film; ref. att älvan finns med i "inledningsjingeln" till Disney-filmer).

Spanskan tar över allt mer... Och givet hur passionerat vår dotter också äter majstortillas med mosade bönor ("sí, mamí, quiero otra tortilla con frijoles!!! Por favvoooorr") så är det nästan lite svårt att säga vilken kulturell tillhörighet hon är närmast nu. Eller inte: svensk-guatemalansk-prinsessig!

PS. Vattkoppsfronten: Isaks prickar verkar ha varit falskt alarm, han är löjligt pigg, men än kan vi inte ropa hej - lilla granntjejen fick plötsligt feber idag...

Mot slutet

Sedan flera veckor har det på jobbet varit uppenbart att vi närmar oss slutet på året. I min roll på ambassaden ingår bland annat att hålla koll på utbetalningar av biståndsmedel, och det är snarare regel än undantag att en stor del av dessa kommer i slutet av året. Jag skulle nu kunna slungas ut i en diskussion om det finns årliga "utbetalningsmål" för biståndet eller inte, men för tillfället orkar jag inte riktigt - det får räcka med att säga att det finns många faktorer som driver på hur det ser ut. Men det blir lite körigt att hinna med att få färdigt avtal, hålla utvärderingskommittémöten och allt sådant vi håller på med. På flera sätt är det naturligtvis bra - med tidskniven på strupen kan byråkratier bli förvånansvärt effektiva - så länge effektivitet inte betyder sämre kvalitet. Ja, nu rann jag ju iväg lite i alla fall.

Det jag skulle komma till var att årsslut också innebär uppbrott. Två familjer med roliga, färgstarka, öppna och trevliga individer lämnar vår lilla gemenskap i Guatemala City för att åka vidare på nya äventyr, och det har varit avtackningar och middagar och sådant där i flera olika vändor och konstellationer senaste dagarna. Det är ju inte någon statshemlighet att sådant är livet i ex-pat/diplomatsvängen; de eviga uppbrotten; och naturligtvis hoppas vi att detta inte innebär sluten på de relationer vi påbörjat här med dessa vänner. Men. Små slut är det. Lekkamrater som stått för skoj och vardagstrygghet försvinner bort, både för mig och Pia och för barnen. Vi vuxna har förstås valt det här livet, barnen har det inte.

Nu kommer i alla fall tre tokdagar på kontoret när massor ska ordnas, sedan åker hela familjen till Cartagena de las Indias i Colombia (jag ska delta i en ovältajmad konferens där). Lär vara en av Latinamerikas vackraste kolonialstäder som ofta ligger i topp när kontinentens resmål rankas. Blir faktiskt vårt första besök i Sydamerika... om vi nu kommer dit. Det går vattkoppor i kretsen, och vi oroliga föräldrar undersöker nu timme för timme alla små prickar som börjat komma på lille Isak (Pia med mest frenesi, för det blir väl hon som får stanna hemma om det bryter ut). Fortsättning följer, nu kort avsked. Vi ses och hörs, vänner.

Cartagena, Colombia.

PS. Min fru dricker redan glögg, mer än en månad innan jul. Är det normalt?

Extremer

Körde precis på Guatemala Citys huvudaveny. Vad springer över gatan? Jo, en liten flock på sisådär sex-sju getter, tätt fäljda av sin vallpojke....
Minuten efter kommer en konvoj på två snabba motorcyklar, två SUVar med livvakter, en bepansrad bil (troligen president Colom eller någon minister), en polisbil, samt en flakbil med militärer med golvfast kulsprutevapen....
Bara i Guatemala?

Juleljus och novembermat

I lördags (15/11) invigdes den årliga officiella julpyntningen av stan. Avenidorna kring en centralt belägen plats (Obelisken) stängdes av redan på eftermiddagen och sedan blev det tal, sång och dans. I affärerna har sedan länge julmusiken strömmat ur högtalarna och pyntet börjar väl snart reas ut eftersom det har legat så länge på butikshyllorna.....

Men talandes om högtider och traditioner så har vi icke heller i år lyckats få tag på någon gås. Lika lite bakade vi några Gustav Adolfs-bakelser. Vi har haft fullt upp med att hänga med i de guatemalanska traditionerna i år. Martin berättade tidigare om firandet av de dödas dag. Vad han inte berättade var att man i detta sammanhang även äter en traditionell rätt, "Fiambre". (Ja, det vill säga om man har råd). En slags kall pyttipanna, med massa krispigt kokta grönsaker och kallskuret, och någon slags vinaigrette (ätes kallt). Helt OK, men får jag välja så säger jag alla gånger "GÅS".

Kommer hem från bio

Kommer hem från bio. Senaste Bond-filmen (30 kr) med riktigt burkigt ljud. Har åkt med svenske grannen som snart lämnar Guate och drar hem. Klockan är halv elva på kvällen och där står en av vaktmästarna i garaget under våra ombonade radhuslängor och tvättar vår bil. Alltså, det är naturligtvis ingen nyhet för mig att vi betalar honom för att tvätta den ett par gånger i veckan, inte heller att han jobbar fram till elva eller tolv på kvällarna (eftersom han ändå måste gå runt och släcka ljusen i trapphusen då). Men det är inte bara popcornen i magen som känns som en klump när jag ser honom gnida på vår flådiga bil. Vad håller vi på med?

Det är något otroligt barockt med att leva i ett land med sådana klyftor som det är i Guatemala. Man orkar väl inte tänka på det just hela tiden, men det går ju inte heller att blunda för ojämlikheten, den brutala orättvisan i samhället gör faktiskt ont. Men mycket mindre för mig som har mätt mage, friska barn och goda reserver på banken. Jämför det med vår vaktmästare. Eller vår favorit-taxichaufför som jobbar dag och natt och som har två söner med epilepsi hemma. Eller kvinnan utanför biografen som nu mitt i natten försöker tjäna en liten slant genom att kränga ett tuggummi eller en cigg. Eller det lilla barnet som leker på refugen i täta bilavgaser med hennes mamma försöker kränga telefonkort i bilköerna. Eller mycket värre öden, det behövs inte ens livlig fantasi för att se dessa, bara någorlunda öppna ögon.

Gör vi rätt i att ha vaktmästaren till att tvätta bilen mitt i natten? Det känns uppenbarligen inte bra, men jag kan inte säga att det är fel. Vi vet att han drar in extremt viktiga extrainkomster till sin familj på detta sätt; vi betalar förhållandevis bra. Naturligtvis är det för jävligt att han har så dålig grundlön att han måste extrajobba halva nätterna, men jag kan nästan garantera att det inte skulle göra vaktmästaren och hans familj gladare om jag gned på den själv (klassisk ursäkt?). Vi lever ett osannolikt priviligierat liv här borta. Som sagt, en klump i halsen eller magen eller var det nu är, det är sannerligen ett problem av mycket relativ art. Men vi måste alla kunna rättfärdiga våra livsval och sätt att leva, och det är för oss klart mer komplicerat här än vad det var i Sverige. Antagligen därför kände jag ett sting av avundsjuka till våra vänner som nu åker hem. En annan fråga är väl om man upplever Sverige likadant efter att ha levt här.

Försöker intala mig själv att den riktiga faran jag borde vara orolig för är när den där klumpen slutar infinna sig, men känner mig inte nöjd med detta heller.

Dagis eller skola?

Agnes har större delen av denna terminen haft läxor ungefär två gånger i veckan. Det kan låta hårt och kanske elitistiskt, men oj vad hon gillar det. Det är en övningsbok där hon får träna på logiskt tänkande och spatial uppfattning. Hon har gillat det så mycket att jag har varit tvungen att köpa en liknande bok så att vi har kunnat ge henne "läxor" de dagarna som hon inte har några från skolan. Det har gått så långt att det har blivit bland det första som hon säger när hon kommer upp på morgonen " jag vill göra min läxa!" Martin är den som vanligtvis går upp först på vardagsmorgnar här. Sedan är det nästan alltid Agnes som vaknar, och då går hon till Martin som brukar sitta med sin frukost och morgontidning, så de har en liten mysig stund tillsammans med "läxa" och tidning, innan lillebror kommer och "livar upp" morgonen.
Hon är ju fortfarande i svensk dagisålder, men här är verksamheten mer upplagd som en skola för små barn. Mycket lek hinner de med, men oxå mer lektionsliknande timmar finns på schemat. På måndagar har de tex. datalektion, tisdagar är det dags för bibliotekstimme, onsdagar gymnastik, torsdagar är det musiklektion och på fredagar kommer någon förälder i klassen och bjuder på mellanmål. (Även Isak har dessa aktiviteter, och gillar det skarpt).
Igår hade Isak terminsavslutning med ett litet uppträde för oss föräldrar. Barnen var enhetligt klädda och dansade till några låtar om solen och bussen (ni vet den som går runt hela staden). Jag kan väl inte direkt säga att Isak är född till scenmänniska, men han snurrade åtminstone runt på rätt ställe och såg mer nyfiken än rädd ut där han stod med sin lilla kartongbuss i pannan. Imorgon är det Agnes tur att inta scenen.

Sex och äktenskap

Medger att titeln kanske är värdig Aftonbladet, men fortsätt läs i alla fall. Det råkar vara så enkelt att jag och Pia idag varit gifta i sex år. På vår bröllopsfest deltog 89 personer, varav det enda barnet var lille Jonathan Stefors, då två veckor gammal. Sedan dess har denna släkt- och vänkrets ynglat av sig lite till (och här har väl då sex haft något med det hela att göra...). Närmare bestämt 48 gånger (!!!) om vi räknat rätt (tar i denna kalkyl med senaste tillskotten från toastmaster Sidenvall Jegou och best man Smedberg där "due delivery" är i dagarna). Hade således blivit en något annorlunda tillställning om den hållits idag... Grattis alla vänner till era fantastiska små.

Inte utan yngel-effekter...

Gender Cruising

Förlåt, allvarlig gubb-varning kanske (är ju närmare 45 än 20), men jag tyckte det var lite småroligt när jag kom hem och i allmän röra på Isaks rum hittade Barbie, topless och i högt skurna hotpants, tillsammans med Byggare Bob i gul hjälm åkande i en stor cabriolet. Tjejen vid ratten förstås.

Vår son älskar sina leksaksbilar; han är närmast manisk ibland. Agnes har det, på egen begäran, väldigt rosa på sitt rum (och det är ju hennes docka som Isak lånat). Hur rätlinjig är manlighetens och kvinnlighetens utveckling egentligen? Och vad är egentligen det viktiga att som förälder försöka upplysa sina barn om vad gäller värden generellt, könsrollers vara eller inte vara osv? Mycket att tänka på medan man sitter vid datorn med en lördagsöl medan frun är och handlar present till morgondagens barnkalas... :-)

Från Drottninggatan?

Härom dagen, på framsidan av en av landets större morgontidningar en bild på två guatemalanska skurkar som gripits för kidnappning, utpressning och misshandel. Notera klädvalet för vår mer rundlagde bad guy; tydligen en vän av vårt fädernesland.

Up close and personal...

Preferred option

Få tillfrågade experter i Guatemala verkar tro att det kommer att spela någon större roll för deras land och dess invånare (här och i USA) vem som vinner det amerikanske presidentvalet idag. Enligt dagstidningen Prensa Libres färska opinionsundersökning skulle ändå 79 % av guatemalanerna rösta på Obama, 21 % på McCain, om de hade rösträtt i dagens val. I en separat telefonundersökning blir siffrorna 72 vs. 28 %. The Economist har på sin hemsida haft en omröstning (Global Electoral College) där läsare i varje land fått rösta på Obama eller McCain, drygt 50,000 totalt, varefter varje lands läsare räknats som en valkrets med ett antal "elektorer" beräknat enligt folkmängd (såsom det amerikanska systemet ju är uppbyggt i presidentvalen). Enligt dem har Guatemalanerna röstat 64 % på Obama och 36 % på McCain, vilket faktiskt är den högsta siffran för McCain i hela Latinamerika så när som på 3 länder (Venezuela (!), Colombia och Kuba (!!), där bara det sistnämnda landet har McCain som favorit). Sverige har i Economist undersökning solida 87 % för Obama, vilket dock är jämnt lopp om man jämför med rent sovjetiska 100 % vs. 0 % i äkta Obama-fästen som Montenegro, Kirgisistan, Maldiverna, Kamerun och Kambodja. Well...

Tur att det är amerikanerna, i allt ifrån New York till Hicksville, som röstar idag, för då finns det fortfarande utrymme för lite spänning under valvakorna ikväll/inatt. Utöver Kuba är det nämligen bara i Algeriet, Irak och DR Kongo som det finns en McCain-majoritet hos Economist-läsarna globalt sett, resten är mest mörkblått (demokratiska partiets färg). Vi ska i alla fall spana CNN ikväll, dricka slabbig öl och äta popcorn (ungefär som vid Superbowl, bara att jag bryr sig lite mer om vem som vinner). Yes we can.

Rörelser kring döden

1 november är helgdag i Guatemala; Alla Helgons dag, eller Día de los Muertos (de dödas dag) uppmärksammas klart mer intensivt än hemma. Kanske är det en lyckad mix av katolska och mayatraditioner som gör att firandet blir en bra blandning av folkligt, traditionellt och genuint. Efter att i fredags kväll inlett helgen med att följa våra barn i en högst otraditionell (för Guatemala) "trick-or-treat" vandring i lägenhetsområdet där vi bor, besökte vi igår en mindre stad, Sumpango, ca 5 mil från Guatemala, som är känd för sitt "firande" av de dödas dag.
















Del av kyrkogården i Sumpango.

I grunden är väl huvudkonceptet landet över att man precis som i Sverige besöker kyrkogården. I Guatemala är det dock betydligt mer ambitiöst, man smyckar gravarna med blommor och cypressris, målar om mausoleumen, har pick-nick och dricker öl, spelar musik och umgås; och så sist men inte minst så flygs det med drakar. Jag är inte säker på symboliken, det har något med de dödas andar att göra, men det är ganska speciellt att se barn och vuxna springa runt bland smyckade gravar, kämpande för att få upp en liten plast- eller pappersdrake i luften. I bl.a. just Sumpango har drakflygandet utvecklats till en stor festival som hålls på ett större fält i närheten av huvudkyrkogården, med tävlingar för bästa design i olika storleksklasser (we're talking big and bigger), matstånd, krimskramsförsäljning, dånande marimba-musik (typ xylofon - inte så sexigt) och slutligen också kamp för att få upp drakarna i skyn. Igår var en bra dag: en rejäl och stabil vind som ändå inte var alltför kylig under de mörkgråa molnen. Och vi fick en glimt av det riktiga Guatemala där det döljer sig under alla eländesrubriker och alltför ofta får vara bilden för detta vackra men plågade land både inåt och utåt.















Antar att ni ser vulkanen mellan molnen där bak...

Säsongens badkille

Isak på Key Largo, Florida, oktober 2008

Stöd på många fronter

Hittade den här skylten i Key West. Presidentval nästa tisdag i staterna.

Myggan och den väldigt dåliga föräldern

Imorgon snortidigt går flyget för mor och barn till Florida. Sonens högra stortå är illröd och supersvullen, och typ husdoktorn tillkallas trots att pågen är hur glad som helst. Bruten? Nej. Stukad? Nej. Inflammation säger doktorn och skriver ut dämpande. Jaha. Lucila (vår hemhjälp) tycker att det ser ut som ett elakt myggbett. Pappa har haft jätteångest, på vägen från jobbet hem började han tro att han kanske höll lite väl hårt i sonens tår när naglarna skulle klippas igår (inte populärt, görs i sömnen men även då rycker lillkillen till rätt friskt). Jaha. Isak vinkar hej då till doktorn och springer in till soffan, obekymrad om sin stora, röda tå. Nu ska han ju lära sig säga "mormor" och "morfar" på stränderna i the Keys. Och lära dem sitt absoluta favvo-ord för tillfället: "mío" (min/mitt).

Stora och små underverk

Ivrig lokalpatriotisk kampanj förs för att Atitlánsjön ska bli utsett till ett av världens sju naturunderverk i någon global omröstning som pågår (antagligen främst från något telefonbolag som gör kosing på röstningen, men strunt i cynismen). Whatever. Det är i vilket fall aldrig en dussin-naturupplevelse när man än tar sig upp till "sjön". Även om det innebär att man måste ta sig ur sin bubbla hemma i stan och förhålla sig till den fattigdom som i flera av byarna kring sjön fortsatt är lika djup som vyerna är vackra. Vi gjorde av med mycket pengar på hemslöjd nu i helgen.

Tech-nörd?

Syftet med att flytta alla DVD-skivorna upp till näst översta hyllan i bokhyllan i TV-rummet var naturligtvis att undvika att en viss 22-månaders busunge skulle fortsätta leka "rakt över disk" på golvet med dem. Inte att han skulle dra fram skrivbordsstolen till hyllan, klättra upp och plocka ner Bamse, sätta igång TV:n och DVD:n, lägga i skivan och köra igång liret själv. (Hade farmor klarat det?) Tur att DVD:n just blivit lagad efter att samme unge man testat knapparna lite väl intensivt i förra veckan.

Vyer i Guatemala

Markuskyrkan och Fontana di Trevi härligt sammanpressade. Allt kan hända inte bara i Las Vegas utan bisarrt nog också på vischan i sydöstra Guatemala där vi var förra helgen. Inte så typisk utsikt för Centralamerika, dock. Vi kompenserar med att köra wunderschöna Atitlánsjön med sina tre vulkaner under kommande långhelg - på måndag är det "Revolutionsdagen".

En vanlig dag på börsen

Teckning ur The Economist 1987.

Litteratur vs. ekonomi

Ja, det är väl lite typiskt. Varje år när nobelpriset i litteratur delas ut står man där som ett annat fån och frågar sig vem var nu detta. Peppar peppar så har det faktiskt hänt ett par gånger att jag läst en (eller en halv) bok av en nykorad pristagare, men i år var det som vanligt, trots mina 40 universitetspoäng i franska. Men så kom då priset i ekonomi till herr Nobels minne, vilket i år gick till den amerikanske ekonomen Paul Krugman ('for his analysis of trade patterns and location of economic activity", se här för not i Economist, här för en lite längre analys av vad PK gjort och inte etc). Now we're talking. Krugman är väl det närmaste en idol jag haft inom något professionellt område, och jag har nog läst flertalet av hans olika mer tillgängliga ekonomiska verk (men nog bara ett par mer tekniska verk). Kanske typiskt, som sagt, med tanke på att det nu står "Economista" på mitt visitkort. Nåväl, jag är inte rätt person att bedöma hur välförtjänt han är av priset ur forskningssynpunkt, men Krugman har i alla fall en sällsynt förmåga att också lättillgängligt förklara och diskutera ekonomiska och ekonomisk-politiska skeenden. Ja, det är nästan att jag är beredd att säga att jag antagligen lärt mig nästan lika mycket om internationell ekonomi genom att läsa hans böcker som jag lärde mig under deriveringshetsande universitetskurser i ämnet i Lund (måhända en efterkonstruktion, men 'so be it'). Så därför är det kul att hans namn lyfts fram, även om hans senaste bok, 'Confessions of a Liberal', var rätt trist. Oanat långrandig om hur elaka och giriga republikanerna, främst under Bush den yngres styre, varit. Den handlade också mindre om ekonomi, och mer om allmän politisk "analys". Nåja, nu var det ju inte litteraturpriset det handlade om heller. En hedersplats för Krugmans blogg blir det här till höger i alla fall. Varning för att den är rätt teknisk, men den innehåller mycket att tugga på om finanskrisen (som inte gått över trots stora plussiffror på Sthlms-börsen i tre dagar, kan man tänka... eller som Krugman skriver: it’s way too soon to start counting chickens!)

På tal om Bush förresten, så är det ju lite ironiskt att han får avsluta sin presidenttid med att i praktiken förstatliga betydande delar av de finansiella marknaderna, de inre kugghjulen i kapitalismen.

Finanskris, verklighetsflykt och tre irrationella små grisar

Ödesmättat och aningen ångestfyllt. Det är väl inte bara i Guatemala City som den globala finanskrisen har framkallat dessa känslor. Det är i alla fall mitt sinnestillstånd så här på söndagskvällen inför en vecka som mycket väl kan komma att påverka om det bara blir en tuff recession eller något värre, det som ligger framför världsekonomin. Vi har i alla fall verkligen ägnat oss åt verklighetsflykt under helgen (även om vi för länge sedan slutat kolla hur det går för PPM-fonderna). Vi besökte tillsammans med en annan familj ett av de mer udda ställena i Guatemala; en toppmodern nöjes- och vattenpark i Retalhuleu, knappt 20 mil från huvudstaden. Vill man ha optimistens glasögon på sig är det ju roligt att se att man här i detta land kan skapa denna typ av väldigt påkostade anläggningar (bl.a. kopian av Fontana Di Trevi kändes bara helt "out there"). Men naturligtvis, givet att mer än hälften av befolkningen i Guatemala lever på mindre än 16 kronor om dagen får man en lite bitter känsla när man ser dessa påkostade och häftiga installationer och åkdon. Att det var ganska lite folk där var nog inte en effekt av finanskrisen, dock, utan snarare att vi fortfarande är inne i regnperioden. Barnen hade det hur kul som helst. Bilder kommer senare.

Nu lär väl finanskrisen inte gå obemärkt förbi Centralamerika, knappast, även om epi-centrum fortsatt känns långt borta. Men det är i ett väldigt olyckligt läge som det väntade konjunkturdyket kommer. Redan nu är ekonomin här pressad, signalerna om en inbromsning av ekonomin duggar tätt efter 3 år av jättebra siffror. Och tyvärr kan man skylla en hel del på landet "policymakers". Istället för att bygga på tegelväggarna inför vargens ankomst har de tre små grisarna bytt ut en del tegelstenar mot halm och trä. Det vill säga, den ekonomiska politiken är historiskt restriktiv/bromsande i kraftigt vikande konjunktur. Centralbanken har höjt räntan flera gånger i år, med hänsyn till den stigande inflationen, vilket i alla fall i efterhand visat sig vara mindre klokt eftersom en betydande del av prisstegringen berott på spekulationsbubblan på oljemarknaden, vilken nu pyser ut i väldig fart (antagligen är inte Ingves så där nöjd med sig själv heller för sista höjningen i Sverige). Därtill har UNE-regeringen, som tillträdde i januari, visat sig vara den minst kompetenta regeringen på länge när det gäller att göra av med pengar. Det har helt enkelt på för kort tid kommit in för många människor i landets styre som inte vet hur offentlig administration fungerar, och trots ett land där behoven är skriande och trots att regeringen säger sig ha höga ambitioner på sociala områden så "tricklar" ytterst lite resurser fram (förutom lönerna inom staten förstås, de betalas ut enligt plan). Denna utveckling är sorglig på flera sätt, dels för att de små medel som staten faktiskt har inte kommer ut till de som behöver dem, dels för att denna regeringens goda ambitioner om att höja satsningar på vård och skola framgent undermineras på grund av deras egen oförmåga. När (eller om?) de väl får ordning på torpet kan det vara för sent för att kunna få stöd för mer ambitiös socialpolitik. Om nu inte vargen så att säga redan har blåst bort stora delar av torpet, om ni orkar följa min dåliga barnboksliknelse.

Eftersom det bara finns en pytteliten inhemskt orienterad aktiebörs här och att banksystemet (åtminstone vad jag vet) är relativt sett mindre sammanlänkat med det internationella/amerikanska finanssystemet, så har den globala finansiella jordbävningen inte känts av här så mycket ännu. Men efterdyningarna lär komma, utan pardon. Landet har en ganska stor valutareserv, men har också ett stort bytesbalansunderskott (dvs. att man importerar för mycket mer än vad man exporterar) som primärt finansieras av dels de pengar som guatemalaner som jobbar i USA (10 % av befolkningen bor där, många illegalt) skickar hem, dels andra finansiella flöden (investeringar etc.) Både dessa lär komma att krympa framgent, och det kommer att innebära att Guatemala som land måste dra åt svångremmen (när en sannolikt försvagad växelkurs tvingar ner importen och köpkraft/konsumtion). I ett land där spänningen mellan de som har och inte har redan stigit under året på grund av kraftigt höjda priser på matvaror, kan detta på sikt bli en mycket mycket krävande utmaning för Guatemala, socialt och ekonomiskt.

Jo, ni har kommit rätt

Bloggnytt: Bara en liten minirenovering av format och utseende så här när bloggen är över 1 år gammal - sannolikt över medellängd för dylika. Får se om Pia låter den vara eller följer sina konservativa instikter och ändrar tillbaka till det gröna som rått hittills.

Svara gärna i enkäten här till höger - det vore roligt att veta vilka våra läsare är (men det är också kul att bara göra lite nya grejer...)

Om det är någon som är sugen på att få mejl-meddelande när vi lagt ut nya poster - hör av er så lägger vi upp er på en lista! Och om någon är intresserad finns naturligtvis möjligheten att följa bloggen via RSS-flöden, exempelvis direkt till ert skrivbord om ni har Windows Vista. Länk finns allra längst ner på sidan. Och slutligen så tar vi naturligtvis tacksamt emot synpunkter på sådant ni tycker vore kul att läsa (mer) om.

Det heter brunbjörn, eller...

Ytterligare en scen ur ett äktenskap, förlåt, en barndom: Storasyster sitter försjunken i ett barnprogram på TV. Lillebror har dock tröttnat och efter en sväng ut i köket kommer han tillbaka in i TV-rummet och trycker resolut och provokativt på stora knappen på TV:n. Illtjut, som vanligt, från storasyster. Och så:
- Din... din... din NEGERBJÖRN!

OK, med tanke på att detta inte är den typ av språk vi använder hemma så fick vi luska lite innan vi kom fram till att det måste vara "Pippi Långstrump i Söderhavet", vilken Agnes lyssnar på i bilen för tillfället, som tjänat som inspirationskälla för detta nydanande invektiv.

Kanelbullens dag

Idag är det kanelbullens dag, ifall att någon nu skulle ha missat det. -Isak har det inte! Han har nog redan ätit vad hans lilla mage tål för resten av året. De flesta sådana "högtidsdagar" blir man bättre på att hålla koll på när man bor så här lite långt borta. Följaktligen var det ett ordentligt bullbak hemma hos oss här i veckan, och på ambassadens fredagsfika dök jag upp med kanelbullar. Alla verkade uppskatta bullarna, men guatisarna tyckte nog att vi var lite skruvade när vi förklarade att detta lilla bakverk har fått sin egen dag i Sverige. Min spansklärare undrade om inte chokladtårtorna oxå har sin egen dag? Jag tror det inte, men det skulle nog glädja en och annan konditor om även detta infördes.

Regn och konsekvenser

Kombinationen mycket regn på en gång och en sådan topologi som Guatemala har är naturligtvis inget bra grundrecept. Därtill har misskötsel av marken, avskogning och infrastrukturprojekt på geografiskt "olyckliga" platser gjort sitt till. Slutresultat: under regnperioden är jordskred något man får vänja sig vid och förhålla sig till om man vill ta sig någonstans i landet. Det är till och med så att man har tre olika ord för att beskriva olika typer av jordskred (fråga mig inte skillnaden): "derrumbe", "deslave" och "deslizamiento". Vår hemhjälp har de senaste veckorna vid flera tillfällen haft svårt att över huvud taget komma hem, och på helgerna har vi undvikit att köra ut från stan. Lite större jordskalv nu, eller kanske en orkan som drar in här, och det skulle kunna bli riktigt riktigt illa. Nedan ett foto ur dagens tidning på hur det allt som oftast ser ut under de senaste veckorna på vägarna runt Guatemala City, vilket naturligtvis leder till ett än större trafikkaos än vanligt överallt också i stan (fråga Pia som kör varje dag...). I många fall drabbas människor till liv och lem, varje vecka är det några hus som försvinner ner i en ravin eller begravs i lera med dödsfall som följd. Ett slags pågående tragedi, om än inte lika hemsk som den konstanta våldsvåg som fortsätter att svepa fram över landet.

Som ni ser i diagrammet nedan är regnet här koncentrerat till relativt sett få månader på året. För jämförelses skull har jag klippt in motsvarande diagram för Stockholm (höger). Om ni tittar lite mer noggrannt kan ni se att i till exempelvis september har Guatemala City genomsnittligen nästan 4 gånger så många regnmillimeter som Sveriges huvudstad. För er som varit här och rest runt och kollat är det inte svårt att förstå varför det ofta går åt skogen.

Internationell marknad

För några veckor sedan hade de internationell marknad på Agnes och Isaks dagis. Barnen skulle vara traditionellt klädda och ha med sig någon typisk mat från sitt land. A & I bjöd förstås på köttbullar och lingonsylt. Nåja, Agnes stod duktigt vid sin del av marknadsbordet, medan Isak, på annat håll, frossade i några bakverk han hade fattat tycke för.
Han hade bara varit på dagis en kort tid när marknaden ägde rum, så jag förväntade mig att han skulle klänga på mig när jag dök upp, men icke. Dessa sötsaker kan man inte mäta sig med hur ljuv mamma man än försöker vara!

Men på tal om att klänga så har han nu blivit ordentligt självständig och tar sin ryggsäck vid dagisporten och sätter fart mot klassrummet utan att ens så mycket som att se sig om efter mamma. Det ni!

Fredagkväll

Flygande jakob, kokt ris (bra för risiga magar....), och sedan färska jordgubbar och vaniljglass framför filmen "Shrek II". Ja, så skönt det kan vara att bara vara, och att bara vara vi fyra en alldeles vanlig fredagkväll. Inget man kommer att minnas om något år precis, men just ikväll var det riktigt mysigt.

Rån?

Ja, gatan fram gick jag inte, utan körde igårkväll. Hade varit på lite akutshopping inför Día de los niños = Barnens dag (Isak skulle ha med sig servetter till dagis, och Agnes skulle ta med chips). Precis när jag gjort en förbjuden vänstersväng för att komma in på vår lilla avenida (det gör vi alltid när det är lite trafik, för man står ogärna stilla när det är mörkt), så viftar en kvinna hysteriskt till mig och signalerar att hon vill låna min telefon. Hon håller en liten flicka i handen. Jag stannar till lite avvaktande och hojtar tillbaka till henne att hon får komma bort till vår vaktkur. Där vågar jag stanna ordentligt och veva ner rutan och hon berättar att hon har blivit rånad på sin bil, kontanter, kreditkort, barnens ryggsäckar, mobiltelfon -ja allt! Hon får låna min mobil och ringer gråtande till sin pappa. Problemet var dessutom att hon var inte var från stan utan bodde ca 6 timmars bussresa härifrån. Vad göra? Var det sant eller hade de egentligen tänkt råna mig på min bil -och allt annat? (Hennes man stod en bit bort med deras andra dotter). Vem vet om han hade en pistol? Lite märkligt var att de redan hade pratat med polisen, men att polisen inte hade kört dem till något lämpligt ställe. Dessutom borde de ha passerat det snabbköpet som jag precis hade varit i, och där borde de ju kunnat låna en telefon av någon för att få hjälp. Men vem vet? Det händer ju så mycket skit här. Vår vakt sa att han tyckte att det lät trovärdigt, och sedan berättade han raskt om hur han för en dryg månad sedan blev rånad på moiltelefon och pengar, mitt på ljusan dan. Inte rikigt här, men inte så långt härifrån iheller. Det är svårt. Man vill ju gärna hjälpa (tänk om det hade varit jag och Agnes som stod där utan någonting och långt ifrån allt/a som vi känner till). Men ändå. Det är så svårt att veta vad som är rätt i ett sånt här läge. Några vänners vänner blev i fredagsnatt rånade på sin bil. Blev tvingade att köra till en bankomat för att ta ut pengar och blev sedan dumpade i en park (dock med mobiltelefon så att de kunde ringa efter hjälp). Detta hade jag färskt i minnet när jag lånade ut min mobiltelfon till den stackars(?) kvinnan för att hjälpa henne. Jag tror dock att jag lutar åt att det inte var sant, men det kommer vi aldrig att få veta.

Går gatan fram

Guatemala Citys osäkerhet äter sig in i en. Å ena sidan blir man alltmer avtrubbad av det stora antal våldsbrott som sker i staden och som man läser om i tidningen (om än sällan ser något själv av), å andra sidan lär man sig mer och mer om hur brottsligheten fungerar och blir därmed på något konstigt sätt lite mer paranoid, och i förlängningen kanske mer uppmärksam. Detta är lite bakgrunden till att jag skriver om något så banalt som min promenad till jobbet. Det kan väl vara en 6-700 meter, kanske 800 som längst, först ut från på mindre gator från vårt bostadsområde, ett av de mer välmående i stan, längs en bit och sedan över en hårt trafikerad gata med mycket busstransit och folk i rörelse, och in i de delar av zon 10 där de rika tidigare bodde i stora villor på väl tilltagna tomter. Ambassadbyggnaden är ett av dessa hus, dock inte så stiligt längre efter diverse tillbyggnader genom åren; en vitkalkad funkisbyggnad på 8e Avenidan som nu mest ser ut som en ledsen, smutsig, satt och trött elefant till byggnad. Numera har många gamla "mansions" rivits och gett plats till de rikas nya bostäder, höghusen om ofta 16-18 våningar i brunrött tegel med rejält tilltagna grindar och säkerhetsarrangemang i bottenplan. En inte obeskärd del av byggboomen har med all sannolikhet fungerat som en kanal för penningtvätt från narkotikahandel och annat skumrask. Runt ambassaden har dylika hus i alla fall poppat upp som svampar de senaste 8 åren, varav ett precis utanför mitt kontorsfönster nu under 2008.

Säkerhetsläget främst, men också samhällsbygget à la americana, gör att egentligen ingen promenerar, dvs. ingen med pengar. Men för min del utgör de dagliga promenaderna fram och tillbaka mellan hem och jobb ett slags normalitetsventil - jag får för några minuter bara vara vanliga jag med andra vanliga människor som springer över "Diagonal 6" (den stora vägen) undan framfarande avgasmonster till bussar, SUV:ar med tonade rutor och skrapiga Toyotas. Jag hälsar på "vår" blomsterhandlare där, hälsar sedan på några av säkerhetsvakterna med sina pumphagelgevär som hänger utanför möbelaffären eller apoteket, säger buenos días och köper ibland någon banan av den gamla lilla damen som varje morgon sitter i ett gathörn ett kvarter från ambassaden, morsar på biltvättaren och vakten vid restaurangerna som ligger vägg i vägg vid ambassaden. Det är väl det där med att annars bo i en ytterst välansad rikemansbubbla och glida runt i sin snygga moderna stora bil, gå på fina restauranger eller gym med andra rika, som gör att dessa vardagliga promenadminuter än viktigare. För mig. Men visst är jag mer uppmärksam på omgivningen än vad jag är i Sverige; det finns hela tiden en liten spänning. Jag kommer i alla fall att sakna mina minuter när ambassaden flyttar längre bort till våren; då blir det en bil till i familjen (Pia har sågat mina funderingar på cykel och scooter, sannolikt med all rätta). Men på vår fuktskadade gamla ambassad kommer jag bara att sakna terassen där vi fikar och där små kolibrifåglar ofta pilar runt bland hängorkidéerna.

I medborgarnas tjänst?

Den guatemalanska polisen (Policia Nacional Civil, eller PNC), har haft en riktigt tuff vecka. I måndags fick dess högste chef och hans närmaste man sparken av regeringen, implicit anklagade för korruption. Sedan har cheferna på olika mellannivåer fallit som käglor under veckan under en större utrensning från inrikesministeriets sida (totalt har över 700 poliser fått sparken hittills bara i år). Och det är inte utan skäl; de flesta medborgarna ser polisen mer som ett hot än som en hjälp, vilket inte är konstigt när det visat sig gång på gång hur poliser varit inblandade i olika former av organiserad brottslighet, såsom kidnappningsligor, bilrånarligor, narkotikahandel och så vidare. Gissningsvis var det brutal utrensning som var regeringens enda alternativ till att helt enkelt lägga ner hela institutionen (vilket faktiskt gjorts en gång förut; då hette myndigheten "bara" "Policia Nacional"). Och igår publicerades uppgiften att mer än 60 % av poliserna betalat mutor internt för att kunna bli befordrade. Ja, det är mer än ett PR-problem guate-snutarna har.

Nåväl, igår fick i alla fall jag en positiv, typ, erfarenhet av PNC. Jag var med jobbet ute i en sämre förort till huvudstaden där vi träffade människor i ett härbärge, där de bodde sedan de miste sina hem i ett jordskred i augusti. Nåväl, när vi kom ut från härbärget visade det sig att representanten för myndigheterna som var med vid besöket hade låst in sina bilnycklar i bilen. Vad så göra? Det gick inte många minuter förrän en polis-pickup kom glidande längs gatan. Någon i gruppen från härbärget utbrast: "Vi kan fråga dem, de har erfarenhet...". Leenden och menande blickar. Men polisbilen stoppades och myndighetskvinnan förklarade sin situation. Från flaket på sin pick-up fiskade hon fram ståltråd. Och två av poliserna började spana på bilen samtidigt som de började mickla med ståltråden (med van hand höll jag på att säga). Just innan den äldre av poliserna, naturligtvis mustasch-prydd, skulle stoppa ner ståltråden invid rutan stannade han upp och frågade kvinnan vilken årsmodell det var på hennes Toyota. Efter att ha fått svaret "2002" justerade han böjen längst ner på ståltråden något, och sedan dröjde det inte mer än en knapp minut innan dörren var öppen. Allt som allt en ganska lustig upplevelse.

Erfarenhet i medborgarnas tjänst, eller?

Inte mammas flicka

Igår hade vi kalas för Agnes och granntjejen Källa. Det sociala trycket var alltför högt för att kunna undvika en ganska stor historia, det var väl en 25 ungar med vuxna på plats. Vädergudarna var löjligt mycket på vår sida, så trots regn och regn fredag, lördag och idag måndag lyckades vi hitta en glugg med sol sol sol igår. Det blev ett riktigt bra kalas, med tipsrunda, skattjakt, fiskedamm, tårta och mat, samt naturligtvis piñata!

Nu ikväll packade vi upp ett spel som Agnes fått. Från 4 år... hmm, vi får väl se. Fresita-spelet (någon slags jordgubbsflicka), ett brädspel med ganska enkla regler. Agnes ballade ur nästan direkt. Vrålade när pappa tog ledningen. Gnällde och ylade värre än en skolorkester med tondöva violinister. I det närmaste kollapsade när snurrpilen stannade på "fel" antal steg. Ja, det var ett sant plågeri att spela mot någon med ett så uselt spelhumör (OK, hon var väl trött, men ändå). Men hon vann till slut. Och när hon insåg att hon gjort det (vilket tog ett tag eftersom hon var så övertygad om att allt hela tiden gick emot henne) så visade hon sig plötsligt mycket taktfull:
- Pappa, jag älskar dig. Pappa, pappa, du vann nog faktiskt också.

Dottern är således motsatsen till sin mor i spel, den senare är graciös under spelets gång men odräglig när hon vinner. Pust. Bara 2 år och 3 månader tills Isak är inne i brädspelsåldern.

Shake, rattle and rhum

Satt med ett glas fin Zacapa-rom i handen hemma hos en kollega, som bjudit hem till sin lägenhet på 14:e våningen på tapas-kväll igår kväll. God rom mjukgör sinnena, eller hur man ska säga. Så det var inte omedelbart jag kände att det svajade, men det blev väldigt uppenbart när man tittade på de hängande glasdetaljerna i taklamporna. Gungeligung blir det ganska bra där uppe, men inte obehagligt mycket. Kollade på nätet idag, det var ett skalv på 5.2 på Richterskalan med epicentrum strax utanför Stilla Havs-kusten, ca 20 mil från Guatemala City.

Detta var strax före elva på kvällen igår fredag. Sedan var samtalsämnet ganska givet ett tag, inte minst för att en annan av gästerna redan bodde i Guatemala City under den senaste stora jordbävningen här 1976. Ett jätteskalv på 7,5 på ovan nämnda skala. Då dog ca 23,000 människor, många av dem i huvudstaden, som drabbades hårt. Flertalet av de svenskar som då fanns i huvudstaden samlades så småningom i ambassadens residensträdgård (inomhus vågade man inte vara). Flera sov där under 2-3 nätter därefter. Men för en tid samlades landet, i vilket inbördeskriget då pågått i 16 år, och vår informatör vittnade om en sammanhållning och en vilja att hjälpa sin nästa som hon inte upplevt vare sig före eller efter detta. Vi slipper naturligtvis helst få reda på om förutsättningarna är störst för sammanhållning snarare än upplopp och plundring vid en liknande händelse i dagens Guatemala City.

Copán ruinas

Under den gångna (lång)helgen åkte vi tillsammans med två andra svenska familjer över gränsen till Honduras och spanade mayaruiner. Det var en ganska mysig liten stad som vi bodde i, och allt kändes lättillgängligt och okomplicerat. Ruinerna var gamla(!) och det blev en varm promenad som även bjöd på mycket vacker utsikt.

När vi kände oss trötta på de historiska vingslagen tog vi oss vidare till en kaffe/fågelfarm. Där kunde man ha "close encounter" med pippifåglarna och efter en härlig lunch i regnskogsmiljö svalkade vi oss i en naturlig bassäng.

På väg hem till Guate stannade vi ett par timmar i en vattenpark där vi fick förlusta oss i diverse vattenrutschkanor, stora ringar, vattenfall, etc, etc till mäktiga marimbatoner. Ljudvolymen var överväldigande och det var omöjligt att föra ett normalt samtal. Men barnen var lyckliga.....

Kan man tänka sig!

Ja, ungefär så säger människorna en hel del i Guatemala. På spanska heter det fijese (fijarse) och ofta kommer det i samma mening som något negativ ska presenteras. Det var väl egentligen förra julen som jag verkligen lärde mig detta uttryck då jag gång på gång fick höra det av biträdena i affärerna som därmed beklagade att "kan man tänka sig" att just den varan har tagit slut nu, eller något i den stilen.
Och på tal om julen så är julpyntandet i stadens större affärer redan i full gång...Bjällerklang, bjällerklang, hör dess dingelidong..... ding, dong alltså. Det är ju drygt tre månader kvar.

Vår 4-åring

Här kommer utlovad bild på vår 4-åring, med muffinsarna som hon bjöd på på dagis under "sin" dag. Kronan på huvudet är något som kommer på köpet när man är födelsedagsgris; klart bättre än en strut!

För övrigt kan nämnas att det blivit världens "silly season" på kalas-fronten i Guatemala: oproportionerligt många i bekantskapskretsen tycks fylla år i denna eminenta månad. Förutom undertecknad och en av våra svenska grannar, som inte drog på med något stort firande, har vi (ibland alla, ibland delar av familjen) varit på ett 7-årskalas, en 36-årsfest, ett 3-årskalas, ett 5-årskalas och senast idag ett 1-årskalas samt hållit i ett litet firande för Agnes på hennes 4-årsdag, detta under de senaste två veckorna. Och det fortsätter: imorgon och på lördag ska 4-årskalas bevistas, och på söndag blir det lite större kalas gemensamt för Agnes och hennes kompis Källa. Tur att barnen gillar godis, typ...

The B-day last W-day

Jo, tack för alla hälsningar, samtal och presenter som vår 4-åring fick sig till lags i onsdags. Hon hade verkligen en dag full av händelser och glädje. Efter kvällsmaten:
Mamma: - Har du nu haft en bra dag?
Agnes: - Jaaaa. Får jag fler presenter nu?

Återkommer med en bild eller två senare, det är lite sent nu.

Så börjar helgen... och sen!

Jobbar in några timmar under veckan, och kan för en gångs skull som planerat gå hem strax efter två på fredagseftermiddagen. Kanske är regnsäsongen redan på väg att ta slut; det har varit torrt sedan i tisdags och nu skiner solen till och med på eftermiddagen och inte bara på morgonen. Härlig, lagom värme. Får sedan privilegiet att spendera ett par timmar i poolen med tre tokiga tjejer: Agnes, förstås, och hennes kompisar Ylva, 4 år och från Norge, och Källa, 3 år och från Midsommarkransen (fast hon äter svarta bönor som en tvättäkta guatemalan). Isak dyker också upp när han sovit klart sin lilla lur mitt på dagen. Lillkillen börjar också gilla poolen. Sedan dyker Källas mamma upp och bjuder på en tidig fredagsöl, naturligtvis stilenligt blaskig med en limebit till. Kan man ha det bättre?

På måndag är det Guatemalas nationaldag: 187 år sedan självständighetsförklaringen från Spanien. Sedan en dryg vecka har man självständigheten och fosterlandet som specialtema på sidan 2 i dagstidningen. Varje dag. Och det är fackelparader och studentorkesterfestivaler och firande höger som vänster. Konstigt för ett land som egentligen saknar nation. För vad har de ljushyade äckelrika citykidsen i zon 14 i Guatemala gemensamt med de undernärda mayabarnen på högplatån? Nada. Utan grundläggande solidaritet borde nationell samhörighet vara närmast en omöjlighet. Men jag verkar vara fel på det, för det vinkas med landets blåvita flagga i alla hörn. I vilket fall, vi drar nytta av långhelgen och åker till mayaruinerna i Copán, strax över gränsen in till Honduras (ett annat land med blåvit flagga och nationaldag på måndag...).

Trevlig helg på er också, vare sig ni badar eller ej.

Ny epok för unge herr Isak

Isak har nu gått sin första vecka på dagis (Tykes Montessori, samma som Agnes går på). De två första dagarna var jag med honom hela tiden, och han släppte mig inte fysiskt ens när vi var ute på gården och lekte. Nåväl, det verkade i alla fall som om han gillade det när det var sagostund, och när de pysslade, målade och dylikt. Men när det var dags för fika den första dagen så skickade han sin smörgås och russin med raketfart in i väggen. Sådärja! Han kanske var frusterad för att han inte fick samma typ av mellanmålspaket med sig hemifrån som sina nya klasskompisar -dvs: något i stil med nachos, chips, marshmellows, chokladkakor....
Den tredje dagen hade jag obetänksamt gjort en tidsbokning åt mig själv (det blev kanske inte så bra svenska, hmm, engelskans "appointment" är smidigare att använda, mer anonymt liksom). Hursomhelt, så bestämde jag mig för att testa att lämna honom de ca 45 minuterna som det gällde. Givetvis så gallskrek han "Maaaaaaamma!" så att jag hörde honom långt ut på gatan när jag gick. Knappast kul! Han hade dock lugnat sig när jag kom tillbaka och de förklarade att han mest hade varit arg, inte direkt ledsen.
Idag vaknade han upp med rejäl tandvärk (kindtänder på gång, aj, aj, aj!), så det var en lite trumpen kille som åkte iväg imorse. Tilläggas skall dock att han är mer än ivrig på att komma iväg på morgonen och hämtar gärna sina skor själv för att inte bli kvarlämnad hemma. Men ett litet bakslag i inskolningen blev det, så jag var med honom hela tiden idag också. Han var verkligen mycket mer avslappnad än i början av förra veckan, och idag åt han med god aptit sin medhavda smörgås, yoghurt och russin, och gnällde inte heller över att det var vatten i hans flaska och inte saft eller något annat sliskigt. Poco a poco, som vi säger i den här delen av världen.

Livsfarligt

Det är onsdagkväll i Guatemala City. I en något sliten större sal på ett av universiteten sitter flera studenter och gråter. Nyss har jesuitprästen och antropologen Ricardo Falla, en lite tanig, kort äldre man med vitt spretigt hår som en krans runt hjässan, berättat om massakern i byn San Fransisco Nentón i nordvästra Guatemala. Byns invånare utplånades, så när som på en som senare kunde vittna, av militären under en hel dag, den 17 juli 1982. Ricardo Falla, som med sitt kartläggande och publicistiska arbete av militärens övergrepp under inbördeskriget gjort en stor insats, har för studentera sakligt och ganska utförligt berättat om hur massakern gick till i all sin utstuderade grymhet, och vad det är som gör att den och de över 100-talet liknande masskrerna runt om landet under perioden 1981-1983 utan det minsta tvivel faller under den internationella definitionen för folkmord, "genocidio". Men det är först när Rigoberta Menchú, mayakvinnan som fick Nobels fredspris 1992, talar mer och mer passionerat om vikten av att aldrig glömma, om den totala straffrihet som fortfarande råder i Guatemala, som känslosträngarna slås riktigt an hos studenterna. Tårar och klumpar i halsen.

Hittills har jag, lite slött ska det erkännas, mer sett begreppet "folkmord" i en politisk kontext, där ordet används (eller missbrukas) för att beröra politiskt. Men det är ett alltför viktigt ord för att bara ses som så. Det finns en rigorös rättslig definition av detta ord, vilken övergripande lyder: den systematiska och planerade utrotningen (helt eller delvis) av en nationell, etnisk eller politisk grupp. Det råder inget tvivel om att det som skedde i Guatemala var folkmord enligt denna definition. Brutaliteten, de systematiserade och planerade övergreppen, den etniska dimensionen. Och så vidare. I'll spare you more details now (de som vill kan söka på nätet efter "Never Again - Recovery of Historical Memory Guatemala" en stor "studie" som kom 1998).

En kollega berättade om att några ungdomar i en höglandsby de besökte hade t-shirtar med texten "Si, hubo" - "Jo, det var det". Dessa kids gör rätt i att kämpa, för det som större delen av det guatemalanska samhället gjort är att lägga locket på, att förtränga, det är inte hållbart. Om de 200-250 tusen som dog under kriget inte är värda upprättelse, varför ska man då bry sig om de 16 personer som mördas i landet varje dag (genomsnitt sedan 2006). Ett samhälle där människovärdet kan degraderas så blir, utan ironi, livsfarligt.

Applåderna smattrar länge och högt när Menchú, Falla och de andra avslutat sina presentationer och svarat på några frågor från publiken. Men frågan är om det engagemang som dessa människor väcker kommer att räcka för att bryta ner etablissemangets starka ovilja att ta sig an krigsårens ohyggliga brott mot mänskligheten. Tidigast om en generation till, tror Rigoberta Menchú.

TV, spyor och kärlek

Utan överdrift kan jag säga att vi har varit lite kvällströtta den senaste veckan, därav har det inte blivit så många inlägg. Vill dock bara kort förmedla två härliga Agnes-kommentarer.
Häromkvällen frågade jag henne vad hon ville ha till middag, och gav henne samtidigt två alternativ. Agnes svarar: "Mamma, jag är inte mathungrig, jag är tv-hungrig."
Igårkväll låg stackarn och hostade en massa i sömnen, och som ett brev på posten kom sedan kräkning. Väl avtvättad och sedan nerbäddad i min säng får jag ömhetsbetygelsen (eller nåt!): "Mamma, jag älskar dig så mycket att jag kan kräkas."
Det kallar jag kärlek det!

Åter till utmaningarna

"Desafío" betyder ju utmaning, och det har vi väl haft en del även under semestern. Dock ej så många "latino", så därav tystnaden på bloggfronten. Men sedan snart två dygn är vi tillbaka i Guatemala, så nu finns åtminstone förutsättningarna på detta plan för nya funderingar, inlägg och hugskott. Utöver att bekämpa vår och barnens jetlag består en av de första att börja ta hand om våra sargade kroppar som kanske erbjudits lite väl mycket kaffe, fikabröd och lådvin (samt champagne!) under alla sociala aktiviteter under sommaren. Men det hör väl också semestrar till. Så från oss här, en bred tackhälsning till alla som bistod med gästfrihet under sommaren i Skånes olika hörn, i Blekinge samt i Stockholm. Även en lång semester var för kort för att hinna träffa alla man ville så mycket man ville.

PS 1. Man kan faktiskt vara lite kär i sin egen garderob.
PS 2. Ha inte farinsockerpaket utan plastpåse i dina resväskor!
PS 3. Mörtfors är värt en omväg - vi hittade dit efter en spontansväng.

Senaste från fronten

Några axplock ur sommarens Guatemala-nyheter:

Här en artikel i SvD om lynchningar.

Här en tt-artikel om straffriheten i SvD.

Här en artikel i Sydsvenskan om kvinnomord.

Och så har det tydligen varit polisrazzia i vårt radhuskvarter, där en snubbe som förskingrat ca 60 miljoner kronor från kongressen haft en av sina typ 6 lägenheter i Guatemala City. Innergården var på bild på framsidan av största morgontidningen i veckan.

"Nyheter" på nyspråk torde heta "dåligheter". I alla fall i Guatemala. I Sverige heter de "sport" - snubbeltrampet etta på samtliga tidningars hemsidor idag... Bara så att du vet vilken sektion du bör satsa på när du kommer hem, Maria...

Sinnesintryck

Skånsk sommarmorgon. Huset sover. Tar cykeln och drar ut. Silvergrå tunna moln jagar över himlen, och där nere jagar elledningar och småfåglar över de djupgula fälten. Nyregnad jord doftar. Ögonen söker sig ut över oanat stora böljande ytor. Jaha, så vet man bara att man är Hemma med stort H.

I övrigt aningen förvirrad. Dricka vatten ur kranen? Slänga toapapper i stolen? Men, men, återvänjningen lär gå ganska fort.

Dags

Dags att åka på långtidsrekreation i ett konstigt land där rika människor tvättar sin bil och sina kläder själva, där man lämnar sitt hus utan beväpnad bevakning (dock med dörren låst) och där till och med äldre människor promenerar utan att tänka på risken att bli skjuten och/eller rånad. Till och med på kvällstid, kan man tänka sig. Där bilbälte och avgasrening finns med i lagboken. Som till största delen följs!

Sverige: 5 juli - 28 augusti. Gräv i telefonminnena så hittar ni säkert våra gamla mobilnummer - de ska dammas av nu. Eller kolla Eniro...

Kul om vi ses! /PMAI

Klipp

-Hrrm, hrrm.
Jag vaknar till ur mitt dagdrömmeri; frisören hummar för att det är meningen att jag ska visa att jag sett och "godkänt" det nya rakbladet som han ska använda för att trimma kanterna av polisonger och så (Sweeney Todd, anyone?). Bara en liten detalj som är speciell för frisörskråt i Guatemala. Kombinationen klippning plus skoputs är väl inte så vanlig i Sverige heller. Näshårstrimning ägnar man sig också åt utan att skämmas. Men annars är det väl vårdandet av diverse mäns mustacher som är roligast att spana lite på under sina 20 minuter i stolen, det duttas och fejas ur alla vinklar.

På väg till och från jobbet denna vecka har jag räknat mustacher. Mitt urval har väl gett att knappt hälften av män över sisådär 25 år har mustach. Det är rätt mycket.

President Colom är ett trendbrott. Han är den förste president i Guatemala sedan 1950-talet som inte har mustach. "El bigote presidencial" (presidentmustachen) är ett begrepp här. Eller var...?

Fredrik Reinfeldt skulle nog vara snyggare med mustach. Fegisen.

Förbannat att man har så skral ansiktsbehåring, det hade varit kul att hedra värdlandet med ett konstverk på överläppen. Eller åtminstone att ha fått något som ser ut som något putsat på salong med nytt vasst blad.

Frisör är typ det enda jobb som öppet homosexuella män kan ha i det här landet utan att bli utsatta för diskriminering. På jobbet, då alltså.

60 quetzales, 50 kronor, betalar jag för klippning på en halvtrendig salong i ett köpcenter mitt i zon 10 i Guatemala City. Minimilönen för arbetare i stan ligger på 45 Q. Per dag. Men få arbetar inom den formella sektorn där den appliceras. Guatemala - ojämlikhet är ditt namn.

Familjeporträtt

Håll tillgodo; ett porträtt direkt från lilla A:s skaparhand; av familjen säger hon. Klicka på bilden om ni vill se den större.
Och visst är det egentligen också rätt likt... The Beatles!

Gamla avskyvärda brott

Jag tror att jag vet vad statssekreterare Joakim Stymne kommer att minnas bäst av sitt korta besök i Guatemala i slutet av förra veckan. Vi valde att i programmet inte bara inkludera en massa möten med viktiga eller viktigare personer i huvudstaden trots kort om tid, utan lade också en halv dag på att åka ut ett drygt par timmar utanför stan för att besöka en aktivitet som en av våra samarbetsorganisationer planerat till denna dag. Vi kommer på fredagsmorgonen således ut till byn Pacoj, nära San Martín Jilotepeque i departementet Chimaltenango, för att tillsammans med ganska många byinnevånare på ett väldigt konkret sätt knyta an till den massaker som militären förrättade där den 13 februari 1982. Vi får vara med vid en liten del av utgrävningen av en "tillfällig" grav där en 29-årig kvinna, gravid i femte månaden, hennes 9-åriga dotter och 4-årige son snabbt grävts ner efter massakern den dagen (som dödade runt 50 personer i byn, flertalet kvinnor, barn och äldre).

Detta är den första utgrävningen i byn, och den förrättades av ett fristående rättsantropologinstitut som Sida stödjer. Syftet med deras verksamhet är på ett övergripande plan att söka skina ett tydligare ljus över de horribla brott mot de mänskliga rättigheterna, den systematiska terror (som många kallar folkmord) som militären ägnade sig åt mot mayabefolkningen under dessa år under "täckmanteln" inbördeskrig. För familjerna handlar det naturligtvis om att få klarhet om vad som hänt deras nära, att få ge dem en värdig begravning så småningom, försonas med det förflutna, liksom att försöka få rätt till de (påvert tilltagna) fonder för finansiell ersättning som staten satt upp, samt att i vissa fall driva på lagliga processer. Det senare syftet är sannolikt huvudanledningen till att vår samarbetsorganisations ledning får utstå upprepade dödshot m.m., eftersom dessa utgrävningar bidrar med material i legala processer (verkligen ännu i sin linda) mot före detta höga militärer under denna tid. En av de högsta, f.d. militärdikatorn Efraín Rios Montt som regerade 1982, sitter ännu idag i kongressen (där han åtnjuter immunitet mot åtal) såsom ledare för det fjärde största partiet i landet.

Vid utgrävningsplatsen får vi träffa familj till de mördade, bl.a. mannen/pappan, en nu väldigt sliten och i alla fall för dagen tystlåten man runt de 60. Han hade tillsammans med de andra männen flytt när armén ryckte fram emot byn, eftersom alla män i stridför ålder räknades som gerillasympatisörer och kunde därmed räkna med mycket hård behandling, sannolikt dödas. Som hämnd för männens frånvaro valde då militären att döda de andra de kunde hitta i de små enkla skjulen vid majsfälten i det kulliga, vackra landskapet. Skar halsen av de flesta.

Så står vi där vid samma fält, samma kullar, och ser ner i ett nygrävt hål i den rödbruna jorden, 1½ meter djupt, där tre rättsantropologer/arkeologer håller på att borsta bort jord kring benknotorna på de små barnen som mördades för länge sedan; deras färgfulla maya-kläder ännu förhållandevis hela. Mördades för något de inte förstod, inte hade att göra med. Fegt, fult, grymt. Vilket ord räcker till.

Jag var jämngammal med de barnen när de mördades. Lager efter lager av orättvisa skiljer mitt och deras öde. Det känns ändå lite mer nära när man tänker på det på det sättet. Det tar. Det gör det också att tänka på att den som gjorde det sannolikt fortfarande lever. Inte omöjligt lever väl också. Militärerna har tagit hand om varandra i Guatemala.

Ytterst få ansvariga har ställts inför rätta för brott som begicks under konflikten, från högsta hönset ner till svinet som höll i macheten. Fredsavtalet 1996 gick delvis ut på att dylikt skulle glömmas. Men det går ju inte. Hittills har gravar med 4 000 offer från konflikten hittats, grävts upp, registrerats och hanterats såsom de anhöriga vill. Inbördeskriget tog 200 000 liv. Flertalet av de som förlorade någon under konflikten kommer aldrig att få samma klarhet som spillrorna av den familj vi träffade. Men sammantaget har de blivit tillräckligt många för att bryta tystnaden om brotten i det förflutna. Och för varje dag blir bilden allt tydligare. Det förändrar Guatemalas historia. Och därmed har processen också kraften att förändra hur landet ser ut och fungerar idag.